Tacka fan

Vart är världen på väg? Någon som funderat på det? Det ante mig. Vad jag ser från min vinkel ger inte längre något utrymme för tveksamhet. Den korta versionen: mänskligheten blir allt gladare och allt vänligare mot sig själva och varandra. Här kommer den långa versionen:

Vintern 2010/2011 snöade det mycket och tågen fungerade inte sådär ohyggligt bra. Jag – som dittills åkt väldigt mycket tåg – fattade beslutet att sluta tåga. Det berodde inte enbart på min vana att missa tågen på morgonen utan var relativt direkt relaterat till förseningsspöket. Inte förseningarna som sådana, utan det tillstånd av frustrerad stress så många av medpassagerarna försattes i så snart förseningar infann sig.

Egentligen var det inte särskilt stor andel av passagerarna som reagerade på det viset. Det räcker med två upprörda offerkoftor för med kristallklar gnällstämma skära sönder harmonins förutsättningar i en hel tågvagn. Det hände lite för ofta och jag märkte att jag tog illa vid mig. Jag ville sätta mig hos de försmådda och tala dem ur det tankesätt som frätte på deras och omgivningens sinnen. Dra en ordvits. Göra en rolighet av dethela. Men efter något ganska misslyckat försök lät jag det vara och valde bilen istället.

Det har gått knappa två år och för varje möjlig observationspunkt blir iakttagelsen allt skarpare. Här några i min mening signifikanta exempel:

Arlanda en regnig dag i oktober. Flyget vid gaten invid ställs in. Sextiotalet passagerare har väntat. Någon drar ett litet skämt om inställdhet och inställsamhet. Någon säger att de faktiskt hinner fika ändå. Men det som fick mig att verkligen skutta till av glädje var att ingen – repeterar: ingen – faktiskt verkade ta det speciellt negativt. Det var häftigt.

Nu menar jag inte att det negativa får finnas. Om jag försöker se mig själv utifrån – betrakta mig inifrån den försmåddes ögon – inser jag att jag ser rätt ordentligt pompöst respektlös ut. Lätt för den jäveln med mungiporna uppe under öronen att säga. Jävla positivistfaschist. Optimistmaniker. Du undertrycker dina känslor- gubbe lille! Du vägrar möta dina inre negativa känslor och projicerar på din omvärld ett tvång till positivt tänkande som inte är något annat än djupt kränkande, respektlöst och egenmäktigt! (Och så rullar den imaginära sagesmannen in under stenen igen, invirad i den varmaste kofta av ull från utvalda offerlamm).

Jag begriper att det kan uppfattas så. Jag förstår att det måste få vara down ibland. Jag vet precis. Har levat större delen av mina tidiga år i precis det paradigmet. Att i rädsla för (faktiskt) mig själv underordna mig min egen smärta och gömma mig för världen bakom den fasad av fasor jag riktar min uppmärksamhet mot och som jag låter styra mina steg. Vilket i själva verket är en illusion eftersom jag själv alltid styr mina steg. Även när jag väljer att underordna mig någon annan – tillsynes extern – ordning.

Fler exempel. Tomas Ledin – bygdens son – spelar i Sandviken. Över 7000 sålda biljetter på Göransson Arena. Då snackar vi seriöst med folk. Trängsel kan det nog aldrig bli i den arenan, men antalet barer var gravt underdimensionerat. Kötider på en halvtimme fick betraktas som korta. Och väl framme i baren serverades solvarm cider eller öl som alldeles nyss placerats i kylskåp av vinnarna i långsammaste-bartender-tävlingarna 2011. Som gjort för irritation. Antal sura miner: 0. Antal bråkande människor: samma.

Nu i fredags i globen samma sak. Ett antal tusen glada 90-talsmusikentutiaster köade dansande mot bardisken, skuttade och skrattade utan att jag kunde se något som helst trassel eller missnöje. Synnerligen stressad och därigenom barpersonal och underliga sälja-vatten-till-varje-pris-säkerhetsförskrifter till trots.

Allt oftare ser jag de där glada ansiktena. Möter främmande ögons vänlighet. Utväxlar varma bollar av ord med sådana man aldrig sett förut och aldrig någonsin kommer att se igen. Ser hur folk kommer överens. Hur de löser saker. Hur de vill att det ska blir bra. Så att de får må bra. Så att de får vara i livet på det sätt som får dem att vara varma, hela, äkta och uppriktiga. För det är ju först då det kan hända. Precis det. Att vara uppriktig. Det går inte att gnälla sig uppriktig.

Däremot går det att be om hjälp. Uppriktigt be om hjälp. Det är en ohygglig skillnad på att be om hjälp, ta emot den och med den energi hjälpen innehåller lyfta sig ur det hål man hamnat i. Att sluka hjälpen och envist sitta kvar på hålets botten och skrika efter fler anledningar att få stanna kvar där samt kräva att någon annan ska bygga ett bekvämt tak över gropen och installera centralvärme är något helt annat.

Sista exemplet för idag. Det har visst regnat lite den här sommaren. Och hösten. Och visst pratas det lite om regnet ibland. Själv har jag nära nog blivit vansinnig av det. Men jag är ganska ensam om det, faktiskt. "Jaha, det regnar" säger de flesta och låtsas som det regnar. Vilket man ju inte ens behöver låtsas. Vad gäller vädret har jag varit den största gnällspiken av dem alla, faktiskt. Vilket i sig är ganska intressant, tycker jag.

Vad är det med folk? Förstår ni inte vad det är ni ställer till med?

Varje gång du aktivt väljer att inte klaga, jämra dig eller bli ett offer för omständigheterna hotar du tillvarons absoluta grundvalar. Det hade du inte tänkt på, va? Jävla egoist! Ta ditt ansvar och välj att krypa genom leran under stenen istället för att skutta över den. Hinder är till för att krossa dig, inte för att övervinnas. Hinder är byggda för att få oss att kapitulera. Inget annat.

Tänk på atombomber. Det hade du glömt, inte sant? Och terrorister. När som helst kan de slå till. Var som helst. Hur som helst. Du, dina barn, dina vänner och ditt kvarter kan förvandlas till islamistisk köttfärs på godtyckliga grunder närhelst ödet så önskar. Du kan få vattenskador, bli påkört av en rattfyllerist, bli rånad i tunnelbanan eller nedslagen i en mörk gränd. Säkert våldtagen också. Det finns faktiskt brottslingar – MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE – det är FARLIGT! SKITJÄVLA SKITFARLIGT OCH DU SKA VARA RÄDD. R Ä D D ! ! !.

(Och - andas)

Såja, duktigt offer. Stanna där. Dra koftan om dig. Bli lite sjuk, vettja. Önska dig sjukdom. Använd din obevekliga tankes kraft för att framkalla sjukdom via ditt sinne, ditt hjärta och ut genom dina blodådror. För när du är sjuk får du vara hemma. Du får stanna hemma från jobbet. Du får höra husets ljud om dagen och lyssna till fågelsången genom fönstren. Har du lite tur kanske du smittar ditt barn. Då får ni vara tillsammans. Otvungen, oplanerad tid tillsammans. Hemma. Sjukt trevligt.

Glöm inte att önska dig sjukdom, alltså. När du är sjuk är du helt rätt ute. Dessutom kan du kanske bli lite ompysslad om det vill sig väl. Få värmeflaskor värmda och serveras örtte på sängen. Nästan som riktig kärlek, när man tänker efter. Men lite bättre ändå, inte sant? Utan krav på ömsesidighet. Bara ett rent, villkorslöst och totalt tagande. Men så händer då det hemska. Det onämndbara. Du blir frisk igen. Och vardagens jämntjocka betongfilt dras åter fram genom hjärtat. Dämpar pulsen och tar kväver själens kvillrande apropåer på ett förtjänstfullt sätt.

Envisa jävla människor! Ta sans! Dra ner huvudet i backen, dra ner brallorna och upp med stjärten. Den kvarn som maler mänsklig värme till universellt disharmonisk köttfärs i den gudomliga teaterns foajé kräver din underkastelse. Om du inte böjer huvudet aldrig så lite för dess auktoritet så tappar den kraft. Offerlinjen har varit ett av dess vassaste kort. Fort – vid varje brottsanvisning – in med ett vattentätt skott.

Om två människor bråkar. Snabbt in med en tredje, fjärde och femte. Pressa in en hel armé mellan de bägge så att de aldrig någonsin kommer överens. Skapa rädsla, förföljelse, vanvettiga upptåg i masspsykosens tecken. Skräm upp dem – för varandra (glänsande, inte sant)! Stör deras sömn, hota med guds vrede, ekonomisk kollaps, klimathot och utebliven iPhone. Skräm vettet ur dem men låte dem leva. Precis bara så att de kan andas och äta lite. Håll dem på sparlåga men håll dem för i helvete i livet. Till varje pris. Det är deras själars fångenskap vi är ute efter på det här stället.

Och när det inte verkar fungera längre – vad gör vi då? Alla de tomma hot som hållit dem fångna inuti maskinen. Vi levererar. Yes, box (black in colour) – we are showbusiness! We DO deliver. Sensationer. Spridda. Spretande. En psykedelisk kakafoni av projektioner som i sig agerar störsändare för den som ännu inte fångat ljuset. Och en armé av orcher med kilometerlånga metallpiskor att snärta var och en som under den artificiellt belysta himlen låter sin själs ljus tränga ut och sprida sina strålar. Gud förbjude. FÖRBJUDE! Ner på knä, subjekt.


Piskan känns inte efter ett tag. Den finns egentligen inte. Inget av det som skapats för att hålla oss fågna fanns visade det sig. Det var vi själva som skapat alltihopa. Vi rann ur samma källa som den maskin som hållit oss fångna. Eftersom det var så vi ville ha det. Vi ville få uppleva den ultimata kontrasten. Det har vi fått göra. Och vi börjar begripa att det aldrig var verkligt.

Tacka fan för att vi är glada.