Förbehåll i hänsynsskrud

Ibland krävs det inte så mycket.

Droppen som får bägaren att rinna över är ju blott en till antalet.

Det gör ju inte de droppar varav bägaren breddfull mindre väsentliga.

Alla droppar formar helheten och när den första som inte får plats i kärlet träffar ytan inträffar det anmärkningsvärda, trots att det varit oundvikligt redan från början.

När bägaren rinner över händer något magiskt. Det är ju inte bara den överskjutande droppen som rinner över. På grund av att vattnet redan försökt hålla sig på plats i bägaren med sin närmast övernaturliga ytspänningskraft kommer betydligt mer än en droppe att lämna bägaren.

Rinna över kanten – och sedan vart? Var tar de överrunna dropparna vägen? Bildar de ett nytt vattendrag? Ett flöde? Grenar de ut sig och tar sin väg till olika nya bägare var och en för sig eller håller de ihop och ansamlas tillsammans med andra förlupna skvättar för att såsmåningom bli till en ostoppbar tsunamivåg?


Precis när jag passerade Uppsala gick det upp ett ljus. Solen tittade fram bakom molnen och insikten – droppen – orsakade breddavloppseffekt i tankens cistern. Det handlade om hänsyn. Jag fick lyssna till hänsynens hänsynslösa röst i helgen. Den självpåtagna låsningens absurda teater. Det var bekant och skyarna drog ihop sig för att kunna leverera en avgörande droppe från den sömnlöst tankefria himlen.

Dropp.

Ytan genomfars av ringarnas excentriska spel och ytspänningens gräns utmanas för att brista. Hänsyn. Vad jag villkortats att visa. Av mig själv. Av de omständigheter som födde mig in i livet. Hänsyn är vad som får min värld att gå runt, om än jag är ensam om att visa den.

Nu var det ju länge sedan och alldeles nyss som det var på det sättet .Observationen står där ändå.

Den kala fläcken i alla sambanden, det enda undantaget från insiktsfullheten – det egna beteendet och den egna hänsynen. Till alla utom upplevelsesubjektet. Lång som jag är tar det en stund. Men nu begriper jag vad det är jag gjort lite bättre. När jag sedan en tid övergivit paradigmet som helhetsmodell. I backspegeln, måhända, men även delvis kvardröjande i dagligheterna.

Jag har visat hänsyn utan hänsyn till mig själv. Lätt hänt att ta bot sig själv ur ekvationen. Ganska fegt, egentligen. Att inte stå för sig själv och vara med i spelet/leken tillfullo. Även mot andra, faktiskt. Leva som observatör och istället knyppla in hänsynen som ett slags översakral mantra med ambitioner på helgonstatus för att undkomma varje klander och ett och annat ansvar. Fjant.

Hänsynen. Jag har levt den, andats den, dyrkat den och tryckt ner den i halsen på andra. Jag har sexualiserat den, låtit den härja fritt och utan hänsyn. Det ser jag nu när jag börjat sluta av hänsyn till mig själv. Jag börjar bli uppriktig. Uppriktigheten krävde med tiden hänsynsfullhetens avgång till allt högre grad. Att vara hänsynslöst uppriktig är emellertid något annat. Inte per definition eftersträvansvärt men understundom en nödvändighet.

Jag vet också hur jag hamnade där. Varifrån jag lärde mig att hänsyn var den enda lösningen – den tydligaste vägen till existensberättigande i den givna kontexten. Underbara omständigheter, ljuvliga liv. Hänsynslöst kärleksfulla gåva.


Men hänsyn är hur man än vrider och vänder sig ett förbehåll. Och förbehållslösheten visar inga hänsyn. Just så.


Det händer fort och överallt. Snart dags för sista avsnittet enligt den förlorade mallen. Borde jag? Ska jag verkligen? Jo, det ser ju faktiskt redan ut så. Och jag inser att jag har mer än börjat.