Vändpunkt

I dag är ingen vanlig dag. Idag är det vinterdagjämning. Klockan tolv minuter över tolv på dagen svensk tid idag vänder vi skutan från att ha färdats mot mörker till att vara på väg mot ljuset igen. Det händer varje år vid den här tiden och burkar inte ge upphov till några sensationer annat än en lätt varm känsla av att åter färdas mot ljuset för den som ger sig själv friheten att känna det.

I år är det kanske lite annorlunda. De senaste åren har det pratats en del om mayakalenderns slut och jordens undergång alternativt starten på en ny tidsålder. Med början idag, alltså. Det verkliga genombrottet för undergångstanken var nog Hollywoodproduktionen 2012 som för några år sedan stipulerade konceptet ”noaks ark och syndafloden all over again”.


Det finns många som vigt en stor del av sina liv för att söka ta reda på vad det här är för slags vändpunkt. Svensken Carl Johan Calleman bör omnämnas i sammanhanget. Och min personliga favorit – Terrance McKenna. Den senare var egentligen inte på jakt efter att förklara Mayakalenderns slutpunkt utan sysslade med helt andra saker (som att till exempel röka svamp) och snubblade in på spåret av vad som förefaller vara en händelse.

McKenna byggde simulerade modeller för vad han kallade ”novelty”, alltså ungefär innovation eller skapandekraft. Han illustrerade genom en datorbaserad modell hur människans påhittighet och skapandekraft gick i cykler och att dessa cykler kom och gick som resultatet av en geometrisk funktion. Man kan säga att han applicerade uttrycket ”historien upprepar sig” på det mänskliga skapandet. Kraftigt inspirerad av svamprök.

Enligt McKenna upprepade sig alla händelser med ökande frekvens för att vid en viss tidpunkt inträffa samtidigt i tiden. Han kallade teorin ”timewave zero” och fann att denna punkt i tiden borde ligga mot slutet av 2012. När han sedan läste om mayakalenderns slutdatum ändrade han sina beräkningsmodeller så att timewave zero skulle infalla just idag.


Jag tycker att det är fascinerande. Milt uttryckt. För hur skeptisk och vetenskaplig man än är i sitt sinne så ligger det ju något i vad karln säger. Jag menar – historien upprepar sig – det är inget snack om saken. Saker händer om och om igen i olika skepnad. Jag får möta samma upplevelse tills jag inser det och kan förändra mitt förhållningssätt. Det säkerställer min personliga utveckling.

(Ett exempel från mitt eget liv: rädsla. Jag växte upp som en mycket rädd människa. Jag var rädd att jorden skulle gå under (ironiskt nog är jag det inte idag av alla dagar). Att det skulle smällas atombomber. Att satelliter skulle krascha i vårt hus. Att det skulle börja brinna. Att morsan och farsan inte skulle komma hem. Att värmepannan skulle sprängas och det ena med det andra. Jag var rädd för att bli ansvarig för något. Rädd att bli förlöjligad, att vara annorlunda och – ja, ni begriper.

Allt det där ledde mig in i en återvändsgränd. Jag tvingades ta ställning och som elvaåring insåg jag att rädslan inte gav mig det jag behövde av livet. Det skedde strax efter lunch en solig dag på planen utanför Skyttorps skola. Jag förstod det absolut inte då, men med åren har jag kommit att begripa att det var precis där och då jag vände på klacken och började promenera bort från rädslan istället för att gå den till mötes.

Allt som hände fram till den punkten var egentligen samma sak. Samma händelse iklädd olika materiell klädedräkt. Jag hamnade i en situation där jag tvingades att ta ställning till något. Jag undvek att ta ställning och blev så stressad att jag bröt ihop istället. Omgivningen såg min svaghet och lekte med mig på det sätt katten leker med en mus. Om och om igen. Till den dagen. Alla upprepningarna syftade till att få mig att förstå. Jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt så det tog en stund. Det var inte första sista gången livet gav mig så tydliga indikationer på vad jag borde begripa. Alls inte. Vid elva, 22 och 33 års ålder tvingade absurditeten i de återkommande skeendena mig att helt ändra min livsinriktning. Jag är helt säker på att jag inte är den ende som varit med om detta.)


Och så är det ju egentligen med allt. Alla händelser kommer tillbaka till dess att den eller de som ”drabbas” av dem förstår vad det är händelsen vill säga dem. Allt som inträffar gör det av en mening och fortsätter göra det tills den menade insikten är ett faktum. Det må handla om att göra illa sina fötter, knepiga relationer, aggression, sjukdomar, kreditkriser eller världskrig – samma sak, samma mening, samma sorts mönster – enbart skalan skiljer upplevelserna åt. Och därmed målgruppen. Mobbing och stukade fötter har individen som målgrupp. Kreditkriser och världskrig gör anspråk på insikt hos lite större grupper människor.


Jag tror – på fullaste allvar – att livet är något vi väljer att födas in i och att vi fattar det beslutet för att vi är på jakt efter en mycket distinkt upplevelse. Vi vill veta hur det känns. Kanske är det så att därifrån vi kommer så finns bara känslor i en för oss förhållandevis abstrakt form. Tiden finns sannolikt inte och troligen varken materia eller tankar. Det är säkert en mycket harmonisk och rogivande tillvaro men känner jag oss – mänskligheten – rätt så blev vi lite rastlösa av att gå där och vara harmoniska som energinystan av oss själva. Vi ville uppleva mera och skapade oss den här världen för att få reda på hur saker känns och kunna detaljstudera känslan utefter den geniala skalan tiden – vårt eget påhitt.

Här – i livet – spelar energier och känslor upp sig över tiden och ger upphov till oändliga skiftningar. Samma energi och känsla kan ge upphov till en oändlig mångfald av skeenden genom tidens och materians försorg. Det är bara att gratulera oss själva till en mycket högupplöst och intressant upplevelse. En upplevelse verkligare än den verklighet vi kom ur.

Allt som händer här har sina orsaker och bortom de orsaker som har sin utgångspunkt i livet finns geometriska, återkommande mönster av känslor och energier som – kanske genom planeternas och stjärnornas försorg – vrider sig runt oss och hela tiden förändrar våra förutsättningar. Vi bestämmer själva hur den här världen ska se ut – helt och hållet. Våra tankar formar materian – inte direkt; det skulle ju inte göra upplevelsen särskilt spännande – utan segt och gradvis undan för undan så att vi tvingas reflektera över sambanden.

Allt vi ser och tar i är resultatet av våra tankar. Och tankarna är resultatet av hur vi känner. Vilket i sin tur är uppdelat i tiden. Sammanhållet och orkestrerat av geometriska mönster i kaskader vilket ger upphov till den mångfald upplevelser vi har tillsammans och var för sig.


Centralt är vad som brukar kallas Karma. Jag skulle vilja definiera Karma som ett slags konto där energikopplingar till andra människor finns bokförda. Om jag har en gås oplockad med någon finner jag den på karmakontot. Karmakopplingar till andra individer fjättrar de geometriska formationerna till varandra på samma sätt som gravitationen håller planeter i sina banor. Om jag inte ”gör upp” med upplevelser och känslor i förhållandet till en annan människa (nu menar jag inte att man måste bråka; man kan helt enkelt besluta sig för att gå vidare också) så fortsätter gravitationen att verka och det mönster som ritas bär prägeln av förhållandet.

Samma sak åt det andra hållet – kärleken. Om jag lever i kärleksfullhet med någon påverkar detta geometrin eftersom det finns en attraktion mellan den jag älskar och mig själv – mellan våra respektive energier. De mönster vi tillsammans ritar skiljer sig från de mönster vi ritade innan vi upptäckt varandra – var och en för sig.

Samma sak med rädsla – för vad gör rädsla egentligen? Hindrar inte rädslan egentligen bara individen från att ta ut svängarna i sitt liv? Visst är det rädslan som får oss att inte fullfölja den perfekta geometriska figuren vår energi annars hade ritat i denna fysiska värld? Visst är det väl så att rädslan förhindrar att hela känslan blir till en tanke som materialiseras i världen? Det finns till och med de som är rädda för kärleken. Det, om något, hämmar ju mönstret från att ritas i sin helhet.


Åter till ämnet. Vad är det då med den här dagen? Jag vet inte, men något är det. Bara det faktum att miljoner och åter miljoner människor på ett eller annat sätt tänkt och tänker på att något lite utöver det vanliga faktiskt kan hända just idag. Tankarna formar ju verkligheten och de har funnits där en god tid. Egentligen kan ju saker utöver det vanliga hända vilken dag som helst men när nu så många investerat sina tankar och fokuserat på samma punkt i tiden – då kanske det blir något alldeles särskilt.

Och det där med svamprökarens Timewave Zero – det som skulle innebära att allt som någonsin hänt skulle inträffa samtidigt. Det är ju – om man betänker vari händelserna har sin uppkomst – inte alls omöjligt. Jag menar – om alla de geometriska mönster och karmakopplingar som ligger till grund för allt som ligger i linje och ger sin impuls in i vår verklighet vid en och samma tidpunkt – då uppkommer all verkan ur en enda sammansatt orsak i samma ögonblick. Det är nog så att ingen direkt skulle lägga märke till det. Det är ju inget magiskt utan bara alla återverkningar av den ursprungliga orsaken i ett ögonblick. Mer normalt än så blir det ju egentligen inte om man tänker på saken.

Jag är alldeles övertygad om att de som lever i den yttersta rädsla och kärlekslöshet kommer att försöka slå ett slag för mörkret en sådan här dag. Men kanske har de insett hur lönlöst det är och låter det bero. Det blir i så fall helt avgörande eftersom de då också de kommer att börja röra sig åt det andra hållet. En och annan ondskefull plan kan nog möta oväntade mothugg i nollpunkten.

Jag tror att det vänder idag. Att vi som helhet klockan 12.12 idag byter tyngdpunkt och förflyttar oss över från rädsla till kärlek. Från att försvara oss mot varandra till att hjälpas åt. Från att vara avundsjuka till att glädjas med varandra. Från att leva i fruktan och sjukdom till att begripa vår odödliga natur och oändliga potential. Från att i offerrollen låta andra styra och ställa över våra liv till att leva i full frihet under oändligt ansvar tillsammans.

Vintersolståndet är kanske egentligen den perfekta analogin. Året passerar en nollpunkt. Året förflyttar sin tyngdpunkt och vänder från rörelse mot mörkret till rörelse mot ljuset. Just där och då märker man egentligen inget, men förändringen är likväl gjuten i sten och dess innebörd helt orubblig. Vi går mot ljusare tider.