Bloss

Klart och lysande.

Områdena smälter samman.

Idéerna hänger ihop i en och samma.

Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.

En takt.

En vilja.

En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.

De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.

Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.

Saknade jag något?

Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.

Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.

Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.