Ilska, energi och polskifte

I går blev jag sådär asaförbannad. Det har hänt en gång tidigare sedan jag började mitt nya liv. En enda gång. Och den gången var det en gräsklippare jag blev ilsken på. Det var ju ganska ”safe” att bli ilsken på en gräsklippare – den kan ju inte slå tillbaka. Trodde jag i alla fall. Just denna gräsklippare gav mig faktiskt en rak höger mot tinningen och ilskan var så att säga komplett.

Den gången var det bra. Jag hade varit arg och frustrerad en hel sommar. I grund och botten var det vad man kanske får kalla en ganska rejäl kreativ kris som låg där. Jag kände hur idéerna och ambitionerna kokade och bubblade i mig och jag försökte med alla de makters medel jag inte ägde att behålla locket på idéburken påskruvat. Istället blev jag en ilsk gammal gubbe med reumatiska besvär.

Bataljen med gräsklipparen var bra, för att inte säga rent avgörande. Några sekunders inte särskilt respektingivande utbrott på gräsmattan senare satt jag i bilen på väg att inköpa en ny gräsklippare. Från den dagen har jag istället låtit kreativiteten komma fram och insett att jag inte kan styra den delen av mitt liv utan helt enkelt får njuta av resan.

I går var det ingen gräsklippare som jag blev arg på utan en perifer figur i min familjs liv som alltmer sällan gästspelar. I bästa dramaqueenanda tänker jag inte tala om vem det är utan bara nöja mig med att konstatera att han gjorde mig arg. Heligt och vanvettigt förbannad. Jag satt på min snöskoter i nio mil och snön smälte i leden där jag åkt. Så ilsken var jag.

Men efter att ha talat med världens klokaste människa om saken – min fru, alltså om det var någon som undrade – så insåg jag att denna själva definitionen av känslolöshet och småkukskap faktiskt var för mig att lära mig och inte för någon annan. Alla andra visste redan. Det var jag som behövde bli serverad denna insikt på silverfat för att begripa var jag står egentligen. Och det var lärorikt så ända inivassen.

Jag antar att jag får tacka igen, då. Att gårdagens ilska var en förklädd insikt och att jag under en absolut underbar tur på perfekta leder och ljuvliga frusna sjöar fick möjlighet att inse saker under ilskans tryckkokare som annars kunnat ta flera år att begripa. Tack, alltså.


Utvecklande, det här att vara i livet. Verkligen. Och att få se andra kämpa sig mot och genom nollpunkten.


Polskiftet. Någon som hört talas om det? För några år sedan – då farsan dog – då behövde jag något nytt att hålla mig i. En mental ledstång att på något sätt styrka mig när jag förlorat den som varit det tryggaste jag någonsin haft. Eftersom jag alltid nyhetsknarkat och funnit samband och eftersom jag vid det laget insett att mycket lite av vad som sades vara allmänt erkänd sanning faktiskt var ens skuggan av äkta sanning så började jag nysta.

Dagar och åter dagar fiskade jag mig allt djupare i havet av ilsket dokumenterade konspirationer. Jag kunde inte säga då, än mindre nu, hur många av dessa som verkligen är sanna men jag får nog erkänna att mången väl genomtänkt teori i alla fall är bärkraftigare än ”den officiella versionen”. Milt uttryckt.

Vad jag fann där var mycket som pekade på att jorden skulle komma att genomgå ett polskifte, alltså en fysisk process där de magnetiska polerna byter plats. Denna typ av händelse har enligt många källor hänt med ungefär 26 000 års mellanrum genom jordens historia och nu var det alltså dags igen. Det hela lät mycket övertygande och jag kan inte heller nu varken bekräfta eller avfärda tanken. Jag menar, det är helt klart en möjlighet.

Vad jag emellertid gjorde var att jag började samla ledtrådar. Varje liten anomali, varje liten teknisk glitch eller väderhändelse övervägdes för att passa in i pusslet. Nu senare har jag insett att många av indicierna egentligen är helt andra saker. Skapade händelser för en makt att kunna bibehållas. Men då upplevde jag dem som tydliga markörer på väg mot polskiftet.

Icke föraktliga källor ger bilder av polskiften som ganska omvälvande händelser. Kataklysmiska händelser av verkligt bibliska proportioner. Hav som stiger efter att ha färgats röda och så vidare och så vidare. Vårt avlånga land skulle enligt en del av dessa tankar komma att hamna mitt i tropikerna och vår östkust skulle ha blivit en nordkust. Vattnet skulle stiga ca 70 meter så Sandviken skulle beklagligtvis stå under vatten.

Det där blev ett slags ledstång. Jag fick något att följa. Att hypnotiseras av. Något större och mer omvälvande än det jag just då gick igenom i mitt liv. Att världen skulle drabbas av Planet X, omfattande jordskalv och allmän förödelse gav ett behagligt perspektiv och viss trygghet i tanken. Visst är väl sinnet ganska förslaget ändå?

Det tog ett år ungefär så började jag se vad som hänt i mitt sinne. Hur jag nästan längtade efter de här undergångshändelserna och hur jag övervägde varje dag på ett helt nytt sätt. Det senare var en god sak. Att leva under en skapad tankevärld där man på allvar ser varje dag som den potentiellt sista är på många sätt bra. Då blir varje nyans och upplevelse större och mer äkta. Det visade mig nya dimensioner i livet som jag aldrig kommer att kunna släppa.

Vad som vart äckligt var hur jag på något sätt längtade efter att få se mina teorier styrkta. Att få se lite verklig, äkta förödelse så som bekräftelse (där hade vi det igen…) på att jag var rätt ute. Några sådana kunde jag inte se. Inte själv med blotta ögat, däremot via media och signalstyrkemaffian. Men med tiden insåg jag att dessa saker nog inte riktigt heller stämde. Förstås.

I dagsläget har jag en annan uppfattning och jag kan stolt deklarera att jag tror att jag kan ha haft fel beträffande kataklysmerna och allt det där. Det är spännande att se hur jag använde mig av redskapet (=katastrofscenariot) för att ändra skalan på min egen tillvaro när jag behövde det som mest. Hur sinnet gjorde detta på eget bevåg och hur det tillät mig att se nya nyanser mitt i vad som annars hade varit någotsånär olidligt.

Här forkar tanken i två. Dels har det att göra med hur man som människa låter andra saker bli större för att få fortsätta känna sig liten. Dels handlar det om att polskiftet ändå faktiskt är en realitet. De hänger ihop och jag känner att dessa två saker i nämnd ordning faktiskt inträffat i mitt liv. I mig. Och nu också i min omvärld – den närmaste omvärlden.

Jag har skrivit en del om offerrollen och allt den för med sig och en stor del av mina fighter i livet har haft med offerrollen eller människor som anammat den att göra. Offerrollen är ytterst användbar dels så som jag beskrivit ovan (offer för kataklysmer) men dels för den som vill sno åt sig av sin omgivnings energi.

Jag menar – om jag behåller min position som offer – och om jag låter de som tycker om mig konstant försöka rädda mig – hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse samlar jag inte på mig med tiden? Är det inte så att alla dessa medmänskliga åthävor för att rädda just mig genererar en sådan energimängd att polarisen nästan smälter?

Och för de som ställer upp på det – de som blir ”plundrade” på sin energi. Är det verkligen något skadligt? Jag menar – hur många är det inte som fullkomligt skottar in energi i offer som de ju vet inte kommer att kunna kliva ur sina situationer så länge som de får den där hjälpen? Att vara den som säger ”nej, det där får du ta och lösa själv” kräver mod och integritet men ganska ofta är det precis vad som behövs. Mod. Styrka. Och brutalt ärlig välvilja.

Vi gör så jävla mycket skit för att det ska se fint ut för andra, vi människor. Ställer upp och så vidare. Vi hjälper utsatta och stackare för att döva våra värkande samveten, samveten som mår skit eftersom vi inte ens ställer upp för varandra. När man träffar de hängivna miljökämpar, människor som gjort underbara stordåd i Afrika eller på någon annan plats där något som vanligt är åt helvete – varför ser jag bara människor på flykt från sig själva?

”Ta först på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”.

Att bota sitt förnekande av sig själv genom att hjälpa andra är lika meningslöst som vanligt. Men det håller på att släppa och det förefaller som det släpper med rasande hastighet.

Att leva i offerrollen är att förneka sig själv och att på så sätt utvinna värmen ur sin omgivning. Att lämna offerrollen är att gå genom nollpunkten och finna rytmen och värmen i sig själv istället. Att vara den man är – alltid. Och att först och främst vara ”god” med sig själv och därefter hjälpa andra. Eftersom man då kan hjälpa dem direkt med kraften ur sitt hjärta och inte behöver blanda in bekräftelsebehov och annat skit.

Jag tror det är där vi har det verkliga polskiftet – när vi var och en tillsammans passerar genom nollpunkten och inser vilka übercoola jävla suveräna själar i mänsklig kropp vi är. Att vi kommit hit tillsammans för att smaka på skapandet och kärleken och att det inte finns något vi inte kan åstadkomma.

Polskiftet i varje individ sker när det sker och i världen inträffar det när individerna finner varandra och inspireras att uträtta de där sakerna vi kan åstadkomma tillsammans.

Om man – som den av mina ilskeobjekt som inte kräver motorolja – väljer att blunda så jävla hårt för vad som finns i livet. Om man väljer att leva som ynkrygg i sitt eget mörker och är så vansinnigt rädd för kärlek och uppriktighet. Om man kan tänka sig att stå tvåhundra meter bort och se ljuset falla ut på snön och veta att där finns kärlek i den omfattning det gör och ändå inte gå mot det – ja då har man en bit kvar. Jag hade bestämt mig för att inte stänga några dörrar. Har verkligen hållit avstånd och visat hänsyn. Men jag kan inte längre så nu får du stå där ute som mårran och önska att du aldrig hann med. Det är det bästa jag kan åstadkomma och det kan faktiskt i all ödmjukhet vara det bästa någon någonsin gjort dig.

Kram på er!