Barnsligt

I natt drömde jag något sådär lite besynnerligt men samtidigt alldeles naturligt. Jag vaknade ur sömnen – i drömmen alltså. Jag var en bäbis. Helt nyfödd. I omgång efter omgång blev jag vuxen – dessvärre bara till min nuvrande ålder. Saken var den att jag i drömmen fick behålla det jag visste i det ögonblick jag föddes. Jag fick "veta". Priset för detta var att jag fortsatte att vara bäbis hela livet – åtminstone till 38 års ålder; vilket kanske inte är lika orimligt för dem som känner mig som jag önskar att det vore.

Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion.

Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom de ju – från min "vetande" synvinkel inte visste. Det de kallade barnsligt var uteslutande sanningen. De vuxna föraktade den konsekvent och taktfast. Det var inte ens frustrerande, enbart underhållande faktiskt.

Ska inte gå in på detaljer, men det blev väldigt fort väldigt absurt. Det här är en dröm jag inte kommer att glömma på länge.