Blås och vissel

Hör du något som visslar förbi? Inget att bry sig i. Det är bara jag som är ute och provkör verkligheten. Det är som att ha ägt en bil i 38 år och först nu upptäckt vad växelspaken är till för efter att ha skuttat runt på ettan. Verklig körglädje.

Det kan ju hända att man får lite ilskna blickar från de man visslar förbi. Kanske någon fotgängare (att skilja från fortgängare som ju håller tempot uppe) hytter med näven i det moln av damm som de föräras av. Någon yttrar halvdumma saker ur ren rädsla, men låter sig likväl lekfullt inspireras.

Det är vansinnigt kul. Verkligheten, alltså. Inte så verkligt, kanske – men vansinnigt kul. Jag är långt, långt ifrån ensam om att provköra verkligheten. Det ligger i sakens natur att vi upptäcker saker i olika ordning. Det kallas dynamik och det är det tiden ger oss möjligheten att uppleva. Utan tid ingen [variabel] hastighet. Tack, tiden.

Nu åker vi igen, då.