Nivåer

I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt.

Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.

Det känns meningsfullt att existera.

Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.

De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.

En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.

Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.

I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.

Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.

Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.

Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.

Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.

Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.

I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.

De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.

Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.

Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.

Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.