De ytliga 5. Etableringen del ett

Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först.

Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.

Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.

När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.

Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.

Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.

Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.

Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.

Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.

Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.

"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.

Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.

Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.

Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.

Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.