I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.
Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?
Livet är en kurs. (Källa: Eniro)
Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.
Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.
Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.
Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.
Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.
Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.
Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.
Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.
Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.
Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.
Verkligheten A och dess datakälla B.
Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.
En mer komplett bild, kanske.
Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.
Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.
Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.
Navigation mot mål utanför världsbilden.
Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar