Skrivstopp

Det kom rätt oväntat, stoppet. Jag har varit här några gånger nu och vet att det brukar vända när jag väl beskrivit det. Inspirationen och skrivaranden var på så intensivt besök hos mig förra veckan att jag eventuellt i stundens hetta sa åt vederbörande att komma tillbaka lite senare. Den kokande skrivklådan som petade samtidigt som jag försökte dra igen dörren om skapandets nya högsäte – jobbet 3.0 – The Scape Bay. Dra igen dörren för egen del, alltså.

Jag har tvingat mig bort från detaljerna, bort från den påräkneliga närvaron. Till och med bort från vissa strategiska beslut. Jag har gjort vad jag gjorde 2008 när jag kom hit upp första gången – klivit åt sidan för att inte ta allt syre i rummet och därmed lämna fältet öppet för andra att visa vad de kan. En del har det i sig, andra blir bara rädda. De som blir rädda får försöka finna modet, annars får de komma tillbaka lite senare. Rädsla är det enda vi inte har plats för.

Inte ett endaste utvecklingsverktyg har jag i min dator. Jag nöjer mig för stunden med Word och PowerPoint. Det ska bli riktigt, riktigt intressant att se vart det här tar vägen. Från den nuvarande horisonten ser det ut att kunna gå precis hur lågt som helst. Jag har dessutom bestämt mig för hur det ska bli, via strategin till visionen. Det handlar om de målsättningar som vi har för TSB:s första 18 månader men det handlar också om att SmartAss eller "powerd by smartass"-tjänsterna ska omsätta minst 40 MSEK inom fem år. Det är emellertid betydligt mer sannolikt att vi inte längre räknar pengar 2018 än att det målet inte uppfylls. Eller visionen menar jag. Nu kanske någon undrar varför jag tycker att det är meningsfullt att utveckla SmartAss om vi 2018 inte längre är intresserade av pengar. Det är eftersom pengarna bara råkar vara mätaren idag. SmartAss är en produkt som levererar värde och den är meningsfull även i ett icke-finansiellt paradigm. Jag drömmer fortfarande om den dag jag inte behöver ta betalt för produkten utan kan leverera den i den "hjälpa-till-baserade" ekonomin där man snarare konkurrerar om möjligheten att få göra något vettigt.

(Mål och vision – där har vi viktiga språkskillnader igen. En målsättning handlar precis lika mycket om att vara rädd för att inte leverera som det handlar om att nå det. Målsättningar betraktas inte sällan som intecknade och tagna för självklara. Visioner, däremot. De bara blir verklighet. Eftersom man – gärna tillsammans – helt enkelt bestämt sig. Sådetså.)

Åter till skrivandet. Jag har hamnat i den prekära situationen att jag har fått beröm för det jag skriver. Det är något som jag inte är sådär vansinnigt bra på att hantera, ska jag väl medge. Alltså – i några fall – beröm från djupet. Sådant är jag verkligen inte bra på att hantera. Oklart varför. Kanske är det eftersom jag får det tydligt beskrivet att det är någon annan än jag själv som är målgruppen för mina skriverier.

När jag skriver gör jag det uteslutande för min egen del. En sådandär perfekt skrivdag då det bara rasslar till och ett par tre eller rentav fyra sidor spottas ut till tonerna av två uppdruckna morgonkaffekoppar utan ett endaste puttiniuttigt litet stavfel ens. Sådana dagar är det med en ilning längst ryggraden som jag läser vad jag skrivit. Eftersom jag upptäcker texten för första gången då jag läser den. Eftersom det inte känns som jag ens skrivit den. Det kunde precis lika gärna varit någon annans text, men det ska i all narcissisk uppriktighet erkännas att det blir ännu mer intressant när det ju faktiskt är mina egna fingrar som sprungit runt på tangentbordet och format orden.

Helt ärligt – jag vet ofta inte varifrån orden kommer. Det är något slags abstrakt kombination av latenta tankar, mentala energier, tankemässiga molnformationer som möter en trigger i verkligheten. En andning av inspiration – ofta något tillsynes helt oviktigt. Så knyts tankarna och molnformationerna till känslobottnar och orden kommer helt av sig själva. Vips. När det är färdigskrivet har jag sällan tänkt en endaste tanke utan istället bara låtit fingrarna flyta i takt med att orden bildats – likt moln – på insidan av huvudet. Vem som sänder dem dit har jag bara en vad uppfattning om. Utan att gå in i det i alltför uttömmande detalj så tror jag att det är det undermedvetna som får komma ut lite. Att det är en annan dimension av mig själv som får komma till utlopp.

Jag skriver huvudsakligen för att förstå mig själv och mina funderingar. Det fungerar alldeles utmärkt, faktiskt. Med lite över ettusen skrivna inlägg sedan januari 2010 på gissningsvis i snitt en sida så blir det ju en rätt bastant lunta. Jag borde alltså veta en hel del om mig själv och mina tankar vid det här laget. Och visst gör jag det också. Det har varit – och är – en mycket intressant resa.

Det var ganska tydligt att det var berömmet som gjorde att det tog stopp. Det behövdes inte så mycket mer än en liten extra tanke inför själva skrivandet. En extra liten sekunds reflektion av hur de som kommit med beröm skulle uppleva det jag stod i begrepp att beskriva. Denna sekund fick det att stanna till helt och hållet. Satte symmetrin ur spel och lät tankarna rinna ut den mentala bakvägen istället.

Det är ju inte så att jag inte vill ha beröm. Som person har jag ett rätt påtagligt bekräftelsebehov vare sig det tillgodoses direkt eller mer indirekt. Problemet med att få beröm för skrivandet är ju att jag i någon mening interiktigt tycker att det är jag som är upphovet till det jag skrivit. Det är vad som får mig att klura ett varv extra och vad som får mig att tappa takten. Funderingen på varifrån det kommer, alltså. Men om jag ska vara helt uppriktig så tror jag att det är en fråga jag enbart kan besvara genom att fortsätta skriva. Om det ens är möjligt att besvara den, alltså – inom verklighetens rammar. Och i all ödmjukhet så tror jag knappast att det är sista gången jag kommer att få beröm för saker jag skrivit. Om jag finner en väg runt tanken, ett sätt att upphäva den där extra sekundens responstid, då har jag möjlighet att låta det flyta än bättre i skrivandesituationen. Så jag tar väl och gör det. Fortsätter att skriva med mig själv som målgrupp.

Tack för att jag läste.