Medåkartankar

Plötsligt blev det lite stopp i sökandet. Det var som om jag såg samma sak vart än jag tittade. Jag är lite trött i ögonen och mönstren är ju desamma vart än jag vänder blicken. Sökandet gick ut på att se nya saker och när det inte längre förhåller sig på det sättet så blir jag istället lite trött.

Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.

I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.

I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.

Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.

Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.

Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.

Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.

En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.