Om syntetiska sanningar

Det var en synnerligen rolig övning att söka lura ett av de skarpaste sinnen jag mött. Skopet, en klassisk kidnappning inför en svensexa. Kidnappningen utföll – liksom resten av dagen – till ytterlig belåtenhet, mycket tack vare följande grundläggande förhållningssätt, sett först i efterhand förstås.

1. Sannolika saker blir sanna.
Saker som inte nödvändigtvis är sanna men ändå sannolika blir i det större sammanhanget betraktade som sanningar. Alldagliga saker, detaljer, som är en omistlig del av den skapade osanningen och som i själva verket är ren lögn och som i det stora hela det helt enkelt inte finns någon anledning att tvivla på. Då bokförs de i sinnet som sanna, helt felaktigt och bidrar till den totat felaktiga konklusionens trovärdighet. (Här verkar det finnas ett slags eterisk effekt av att ju fler som "tror på" de små sakerna, desto mindre tveksamhet hos andra.)

2. En hållbar, trovärdig osanning byggs med hjälp av referenspunkter till sanningar.
Genom att väva ihop sannolika lögner enligt ovan med faktiska sanningar och troligheter, till exempel peka på mediahändelser utanför scoopet, lägga fram troliga missförstånd för den bedragne att själv "komma på" och genom att hela tiden förankra lögnen i saker som man kan ta på för lögnen del i referenspunkternas trovärdighet. Det är samma sak som stabiliteten i ett Cirkustält – själva tältet är en sladdrig duk men stängerna och dess förankringar håller ändå duken uppe.

3. Stress.
Om personen som ska luras är stressad ställs avsevärt mindre krav på trovärdigheten i såväl referenspunkterna som i själva helhetslögnen. Det tunnelseende som inträffar i den bedragnes sinne gör att varje detalj granskas mindre noggrant, oavsett hur analytiskt lagd personen är. Stress åstadkoms lätt genom att man konfronterar personen med en massa små irriterande saker som får denne ur balans lagom till dess den stora stöten sätts in. Då är personen i fråga redan stressad och det är mer sannolikt att denne kommer att gå på såväl referenspunktsbluffarna som den övergripande lögnen.

4. Egen insikt.
En annan viktig sak är att säkerställa att den bedragne faktiskt själv kommer till insikt om sammanhanget och därigenom faktiskt gör det till sin egen idé. Detta är särskilt användbart om man vill låta lögnen sprida sig till andra genom den bedragnes försorg, något som man ganska ofta kan se i de lite "större" mediahändelserna eller acceptansbyggnad för till exempel maktförskjutning.

5. Stack Overflow.
För att liksom försegla möjligheten att vända och vrida på detaljerna som ju inte skulle klara någon noggrannare granskning utan att bli genomskådade så fyller man helt enkelt på med nya detaljer. Det är på något sätt ett slags stressgenerering men även ett överfyllande av den mentala kapacitetens bägare. Ju smartare motpart, desto mer frekvent svada in i systemet. Så småningom når man punkten som på utvecklarspråk brukar kallas Stack Overflow vilket innebär att programmets lista på ouppklarade saker är full vilket i sin tur definitivt leder till systemkrasch.

Rätt enkelt egentligen, inte sant? Och rätt svårt att värja sig emot, se andra sidan.