Plockepinn

Julafton kom tidigt i år - tre paket fick jag. Virke. Det finns nog inget underbarare. De kom med långtradare från vänliga själar långt norrut. Dessvärre på långtradarens släp vilket gjorde lossningen något väl intressant då ingen långtradare i världen kan ta sig ner på vår lilla väg.

Chauffören svor på den mest renklingande norrbottniska. Sedan skrattade han åt min traktor. Underlig humor de har norröver. Sedan svor han lite igen.

Ett par timmar senare - inklusive några kraschade soptunnor [förevigat av min kära hustru], lånade traktorer och åtskilliga plockade vedpinnar är allt mer eller mindre samlat på gården.

Jag har kanske eventuellt och möjligtvis lite lätt dåligt omdöme när jag framhärdar att "det går bra, det här". Men har man den olaten får man se till att reda upp sin sköna sås genom att handplocka några kubikmeter virke ibland. Så kan det vara.

Ihärdig måste man alltså vara när man har dåligt omdöme. Men ännu viktigare är att ha goda grannar. Sådana som lånar ut en extra lastare. Och sin gårdsplan. Sin tid och sitt tålamod. Och att ha en fru som har släktingar med pallgafflar att låna ut. Det är kanske inte det första man tänker på när man väljer sin partner, men det är långt viktigare än vad man kan tro.

Nu ska här byggas stall!


Bara att plocka vidare