Myten om den svenska gnälligheten är allt annat än en myt. Det kan tolkas som att vi är ett otacksamt bortglömt folk som inte har något bättre för oss än att gnälla. Men det kan också tolkas som att vi har god kontakt med ett undermedvetet som inte bara rakt av accepterar rådande mental våldtäkt och faktiskt instinktivt känner att något är fel.
Från gnäll till handling får bli nästa paroll. Elementen utmanar oss och pressar oss att ta ställning. För trots vad var och en må tro är det något man bestämmer själv. I sig själv. Åt sig själv. För sig själv. Det oändliga egna ansvaret. Och vad tjänar det till att gnälla på sig själv?
torsdag 2 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar