Like

Det är en sak jag förbisett alla år som jag sysslat med e-learning och dess varianter. Det här med energitransaktionen och samspelet. Oavsett om det handlar om att hjälpa någon med att lösa ett vardagsproblem (support) eller att hjälpa någon att lära sig ett nytt sätt att se på livet så handlar det om ömsesidighet.

Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.

Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.

Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.

Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.

HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).

Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.