Den vill inte släppa taget och den har funnits där långt längre än den borde enligt all form av erfarenhet. Fenomenet väckte nyfikenheten till den grad att ett försök till skärskådande genom draperiet just ägde rum.
Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter.
Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro.
Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin av samma format och utbredning som en marknad för nötkreatur, en världsomspännande konspiration eller ett barnkalas - alla tankar vi någonsin tänkt expanderade till den skala då de får plats utan att hänga samman med varandra. Fullt utbredda.
Vi finns också där, givetvis. Eftersom vi har tankar kring hur vi själva gestaltas och därigenom gestaltar oss på det sättet. Sannolikt blev det så här när vi passerade nollpunkten för några dagar sedan – att allt vi skapat samtidigt bakom det sammansatta skynket fick sin egen separata form och att den oändliga expansionen således är ett faktum.
In genom det kronologiska nålsögat där alla de grundläggande mönstren inträffade exakt samtidigt och vips har vi en situation där alla trådar kapats. Inte minst gäller det oss människor sinsemellan – de karmiska böckerna är rensade och vi inser att kvarvarande balans inte är något annat än de inre obalanser de hela tiden manifesterat.
Upp genom nollpunkten till den andra riktningens rotation med den brutala effekten att allt och alla är fullkomligt frikopplade i ett ytterst glest universum som med ens expanderar snabbare än vi hinner med att fylla det. En stor del av det vi hittills ägnat oss åt att skapa genom våra tankar kommer att slukas av det allt större tomrummet. Alla de saker vi manifesterat eftersom vi känt oss rädda till exempel.
Där finns per definition oändligt med utrymme för nya skapelser och när vi väl inser att vi kan och att vi har plats för dem i det nya, lösare, mer utbredda universum kommer det sannolikt att bli ytterst underhållande.
Ännu så länge står vi där och hämtar andan för att såsmåningom kunna inse vad det är som inträffat och hur de nya förutsättningarna ser ut. Det kan nog ta en god stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Erik har du tänkt denna tanke att hjärnan som vi ser som det tänkande organet (antar jag men om jag gör det är inte så säkert) att detta organ reglerar faktiskt mer komplicerade saker en vad vi kan tänka oss förstå i alla fall ännu. Jag menar tankeverksamheten har inte hängt med evolutionen liksom jämfört med de andra processerna hjärnan är involverad i. Förövrigt ser jag nog det organet som bara en reglerare av tankar och tankar den inte kan reglera kan den med tid forma sig för att göra.
SvaraRaderaDet var en ytterst intressant tanke, Stefan. Tack.
SvaraRaderaDatorerna har jobbat antingen med flyttal, det vill säga att man tipotensförskjuter talet så att man kan hantera dess storlek - eller via rent digitala tillvägagångssätt där värdet hanteras i omgångar (t.ex. ett 64-bitarstal uppdelat på fyra 16-bitarsoperationer) via processorns register.
Det känns ganska logiskt att vi gör likadant.
Intressant!
/E.