Fördämning

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.

Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.

Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.

Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.

Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.

Det ger sig.

(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)