Lost and Found

Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.

För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.

Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.


I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.

I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…

Fallen vid vattenfallen var min hustru.

…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.

Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.

I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.

Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.

Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.

Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.

Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.

Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.

Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.


Gropen

Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):

"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."


Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.