Invecklat trevligt

Det har varit några intensiva veckor. Eller har och har – det är några intensiva veckor. Inte att beklaga, precis – veckorna i fråga är inklämda mellan två vistelser i solen och innehållet är inte heller det något jag kan gnälla över. Självpåtaget i alla händelser, alltihop nu markerat ”jobb” men det är ju frågan om laddningen i ordet verkligen överensstämmer.

De senaste dagarna har emellertid varit ett litet helvete. Jag har nämligen (trumvirvel, s.v.p.) programmerat. Detta värv som förde mig in i arbetslivet med buller och bång och vilket jag har att tacka för så mången upplevelse, så mången erfarenhet och i all blygsamhet även framgång.

Hur kan jag bli så irriterad av att programmera?

Delvis beror det på att jag konsekvent börjar för sent. Eftersom jag vill klara av annat först. Att följa den policyn gör att början aldrig anländer så när jag väl inser att det gått och blivit tidskritiskt är det sällan något ypperligt läge.

I själva programmeringen bor ett slags bitterljuv paradox. Om jag har lite tid på mig kan jag inte vända på alla stenar och hitta de bästa lösningarna. Men om jag har mycket tid på mig börjar jag aldrig.

I alla händelser blir kombinationen ovissa resultat, självförverkligad tidspress och logiskt tänkande till en kraftfull fackverkskonstruktion som retar mitt sinne till irritation. Jag tycker nämligen inte om mig själv när jag programmerar. Jag blir logisk, fokuserad och asocial. Jag uppfattar saker som annars är roliga som oönskade avbrott och jag trotsar sociala spärrar jag annars inte hade ens tänkt tanken att utmana.

Det tål att sägas: jag blir ett monster.

Därför beslutar jag gång på annan att inte mera utveckla. Eftersom jag helt enkelt känner att det inte passar mig i det liv jag har förmånen att leva. Ett sådant där liv där det dyker upp vänner med ungar fram på eftermiddagen och som vägrar ge sig av från gården förrän långt efter ungars läggdags, till exempel. Som dricker lite vin en tisdagkväll och förstår helheten utan att blinka. Som dessutom har förutsättningar att förstå att man har förstått. Som bara är och utan vilka det den korta tiden för insikten av närheten till trots skulle vara svårt på något sätt. Den typen av liv, ni vet.

Vilket av en händelse är ett sorts liv där det finns såpass gott om uppslag och idéer att följa de visionära spåren mot dess fullbordande att ett stillestånd i logiskt bås känns som en penibel bestraffning som separerar verkligheten från sitt eget upphov (vilket ju är tanken på den kommande dito, förstås).

Det ger sig med tiden, emellertid och jag antar att kampen mot utvecklingsmonstret som bor i mig själv är invecklat av en anledning. Ser fram emot att få möta den.

Ljuvliga liv, som sagt.