Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.
onsdag 24 juli 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kanske är kärlek bara känslan när vätebindningar sker spontant utan tankar och tillåter sig lösas upp eller binda. Kanske är det genom dessa händelser som allt liv känner kärlek kanske mossa som växer upplever kärlek hela tiden det växer.
SvaraRaderaHur som är det energi som löser upp bindningarna eller sammanfogar dem och det kanske är kärlek och när tänkt tillfredsställelse aldrig uppnås så rasar bindningarna i symmetrierna att vara en helhet och då upplevs inte kärlekskänslan.
Hur som är detta spånigt värre av mig men läser man kärlek som katalysator exempelvis då är kärlekspoeterna många och de försöker nog bara beskriva något de inte kan alltså kärlek vad är det från våteperoxid och smält silver för O smält silver glänser inte hmmm Iran ungefär.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4tebindning
Varför inte? Kärlek är ju den enklaste, mest okomplicerade känslan när den skalats från kontamination av annat och då bör den ju ha en likaledes enkelt kemisk manifestation i den fysiska världen. Molekylärnivå, det är förhållandevis småskaligt det. Allt närmare medvetandet, sannolikt.
SvaraRadera