Gitterbugg

Jitter. Bugg. Jag gitter inte. Bugg – problem.

Den nye killen på kontoret – praktikanten. En ruskigt kompetent utvecklare vad det verkar. På fritiden dansar han. Lindy hop.

Yrkesmässigt är han som sagt programmerare. Överhörde honom prata bugg vid kaffebryggaren. Ordvitsfaschisten kunde inte låta bli – ”så passande att du dansar bugg” (underförstått "Här får du ju rätta buggar”). Inte helt omöjlig den där för han log – mer än de flesta skulle ha orkat. ”Men jag dansar inte bugg, jag dansar Lindy hop”.

Ok. Hm, en annan sak alltså. Men så upplyste han mig om att en Lindy hop faktiskt är samma sak som Jitterbug fastän utfört av personer av icke-afrikanskt ursprung. Så förstod jag saken.

Och så for det vidare, den där irriterande ordbajsexpressen. Buggar är problem. När man har problem ringer man kundtjänst. Kundtjänstorganisationer är i hög grad fortfarande utformade så att mycket går ut på att få den behövande att inte ställa sin fråga. Att inte orka hela vägen. Att inte felanmäla eller vad det nu är. Utmattning.

Du tvingas lyssna på 30 sekunders nonsens bara för att du inte ska orka. Du kan inte göra ditt val innan alternativen är upplästa för att du inte ska orka. Systemet är utformat för att försöka hoppa förbi ditt problem. Det gör en Lindy hop långt över din olyckssaliga belägenhet.

Men om du uthärdar. Om du orkar. Framhärdar. Gitter. Om ditt fel når ända fram till den heliga gralen ur vilken de potentiella åtgärdandena hämtar sin nektar. Då har du åstadkommit en Jitterbugg. Nej, en Gitterbugg. En som gitter. En som orkat ta sig hela vägen.

Eller såhär:

Jitterbugg är ju också ett slags bakverk. En bulle. Något slags bullskit. Bullshit. Ok. Lindy hop enligt ovan nämnda definition är ju högst detsamma.


Ja, jag vet. Men jag kan inte... Sorry.