Spök

Tittar sällan ut genom tågfönstret numera. Men varje gång jag passerar stället där jag växte upp. Varenda gång. Som om en biologisk mekanism drar blicken från skärmen och ut genom fönstret. Vackert är det kanske inte, men det är väl igenkänt.

Varje gång. Spökigt.


Den nerlagda brandstationen. Ett virkesförråd. Den gamla sågens baksida. Den som brann ner.