Gôtt

Gött att leva idag också. Oerhört, oerhört gött. Tänker inte tala om hur gött, faktiskt. Det skulle inte vara rättvist. För det är faktiskt inte rättvist. Inte någonstans. Inte vid varje given tidpunkt. Och detta med rättvisa. Hm, den finns ju faktiskt inte. Ingenstans i naturen.

Men vi skapar den. Var och en och tillsammans. Som en högre form av ödmjukhet.

Gött, som sagt.

Måndag - inte meningen

Nu är det måndag igen. En helt vanlig måndag. Denna måndag är det inte meningen att du ska förstå att det banklån du amorterar och betalar ränta på, sannolikt idag, består av pengar som huvudsakligen skapades ur tomma luften den dag du skrev på lånehandlingarna.

Enligt principerna för vad som kallas ”Fractional Reserve Banking” reglerat enligt regelverket Basel II får banken skapa över 90 % av det kapital du lånar till din bostad. Oftast 96%.

Men – borde det inte bli en djävulsk inflation då? Borde inte KPI rasa i höjden? Jo, så skulle det kanske varit men om bostadspriser fanns med i beräkningen av KPI. Men det gör de inte.

Konstigt att man inte kan läsa om det i Aftonbladet, DN eller DI? Egentligen inte för hur skulle det gå om detta kom till var mans och kvinnas kännedom? Skulle inte detta med valutor och bankväsende te sig lite urvattnat?

När vi inte har tid att hjälpa varandra, föda barn eller hälsa på gamla släktingar för att vi måste jobba för att få ihop till ränta och amortering på pengar som inte fanns förrän vi kom på att vi behövde dem, då tycker jag att det är dags att ta en liten funderare.

Så kan man ju tycka. Men skit i det. Det är ju måndag!

P.S. Om du mot förmodan skulle vilja förkovra dig:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Finanskrisen_2008–2009

http://www.centralbanksguide.com/fractional+reserve+banking/

http://sundapengar.bloggagratis.se/2009/02/04/1353938-fractional-reserve-banking-missuppfattningar-om-pengamultiplikatorn-och-bis-bank-of-international-settlements-asikter/

https://www.flashback.org/t566496 (lång men ytterst intressant)

D.S.

Nu

Spegelblanka, långa dyningar i ett dämpat starkt ljus.

En temperatur så behaglig att den inte kan uppfattas.

Verkligheterns fibrer flyter själva i sin momentana, obestridliga väv.

Ingenstans står någon och skriker.

Ingenting krävs eller fruktas.

Här. Nu.

Finns bara nu. Finns bara här.

Nu. Här. Det är allt som finns.

Tjohoo!

Sitter och väntar på att få baktorkaren fixad. Baktorkaren. Den fungerar när det är torrt och fint. Men när kladdar på och den behövs som mest fungerar den inte. Får se vad de säger, de goda mekanikerna. Borde vara klara närsomhelst.

Det har varit en omtumlande vecka i den filosofiska delen av det trånga loft där tankarna bor. Ett par räkneövningar och filmer som arrangerade de mentala trådarna i ett tydligt mönster. Skönt att andra tänker och till och med agerar konstaterar ena halvan av hjärnan. Den andra känner sig lite bestulen på sitt jobb. Intellektet har stort ego. Det behöver känna att det kommit på saker och ting själv och känner sig nu en smula bedrövat när det ställs inför att hålla med andra och inte enbart stötta sina egna iakttagelser.

Skit i det nu, där det är tillämpligt. Och det härliga tar sig sin fortsättning alldeles oavsett. I skogen med solen stekandes från ovan.

Nu mumlar de om en felkod på bromsarna också. Ska försöka ta reda på hur det förhålla sig. Solen väntar inte.

Nu förstår jag

Basel II. Svårare än så var det inte. Det förklarar hela cirkusen. 1 -> 1.9 -> 3.61 och så vidare. Men oftast mer än så. För den offentliga sidan är det division by zero. I sanning faschinerande. Jag trodde att det bara var centralbankerna. Cynikern visade sig vara naiv.

Ruskigt. Spännande.

Eländiga Spectravideotumme

Jag har inte Nintendotumme. Min blivande fru gråter nästan när jag och hennes son spelar Mario. Vi gör vårt bästa. I mitt fall räcker det för några sekunders överlevnad. I Den Lilles fall räcker det betydligt längre. ”Bubbla dig, Erik, bubbla dig så fixar jag det här”.

Det finns en enda syndabock i sammanhanget. En enda orsak till min uselhet i fråga om
TV-spel. Den stavas Spectravideo.


Så stavas det

Jag har haft många anledningar att tacka Spectravideo genom åren. De byggde vad som vid tiden var en verkligt avancerad hemdator. Vad sägs till exempel om 32 kByte minne, fullständigt tangentbord (inlusive numeriskt) och dubbla joystickuttag. Jag kan nästan broschyren utantill. Roger Moore poserade vid de högteknologiska mästerverkens uppdukade buffé.


Hittade bara den på spanska, dessvärre

Blivande hustrun var ett år när Spectravideo SV-328 släpptes. Själv var jag alltså nio. Ett par år senare - efter gediget bearbetande av min far och med en sparad femhundring i näven - inköptes ett begagnat inbytesexemplar av produkten .Vansinningt mycket pengar vid tiden, men ändå en spottstyver för en dator. Inbytesexemplaret fanns på Stor och Liten, Kvarnen, Uppsala. Den hade bytts in mot en Commodore 64 som då kostade åtminstone ett par tusen. Minns den där vårdagen i Kvarnen skrämmande tydligt. Dofter, ljud och vägar. Sinnena var breddöppna. Lyckan total.


Kändes oerhört seriös, faktiskt.

Efter några veckor av omfattande försök att hitta spel till SV-328 senare började bilden klarna. Varför C-64 blivit populär, alltså. Och varför Spectravideo gick att komma över för en i sammanhanget ringa sparslant. Men far och son Jansson gav sig inte. Fadern i fråga hade gått en paraplykurs för något år sedan med inslag av så kallad ADB. Som del i kurslektyren fanns boken ”Programmera ABC-80”, givetvis i det sparsamt standardiserade programspråket BASIC. Far och son gömde sig i källaren framför en högstrålande svartvit TV och pekfingrade i alltmer resolut takt in listningar från nämnda litterära verk i den Spectravideoska världen.

Nuförtiden skulle man sagt att vi migrerade system från ABC-80 till SV-328. Vi fick texten ”Jansson” att dyka upp många, många tusen gånger på skärmen. Vi skrev såsmåningom mer komplexa system med grafiskt gränssnitt som följer:

OK
RUN

Vad heter du (press enter when ready)?
Jansson
Hej, Jansson!

OK
[]

Med tiden kom jag att tillbringa mycket mer tid än min far i källaren och med ledning av ABC-80-boken växte det fram ännu fler textbaserade småprogram. Drömmarna kretsade emellertid kring att peta på tjejer och att programmera grafik. Dra streck, reagera på tangenttryckningar och den heligaste gralen av de alla - koppla in joysticken. Ordna så att den fick styra stegen. Det hela var mycket, mycket grafiskt.

I samma veva fick jag av en händelse tag på att par spel, ett Kung-Fu-spel (som morsan blev förskräckt av och som därmed endast kunde spelas i smyg), och ett par oerhört basic spel som dessutom var skrivna i basic. ”Navigo” var favoriten där man flög rymdskepp i trånga passager (man fick först vänta någon minut på att banan skulle ritas). Lillasyrran gillade detta. Lite för mycket. Då tryckte jag på STOP-knappen. Och av en händelse skrev jag LIST. Och hoppsan – där fanns ju all kod till spelet. Flera tusen rader kod för att rita, fixa sprajtar, hantera joystick och så vidare. Jag skrev av det mesta av koden. På papper, förståss. Det skulle dröja flera år innan jag skaffade mig min första migränframkallande nionålars matrisskrivare (då till Atari ST).

Navigo-stoppet var genombrottet och föranledde många kvällar i källarrummet. Såväl far och mor blev innerligt oroade av min fokusering och tilltagande inåtvändhet och införde restriktioner på terminaltid. Likväl fortsatte sökandet och upptäckandet i källarmörkret.

Lite senare hittade jag en listning i en datortidning på grafikeditorn Grafed. Den var skriven för hypermoderna MSX-datorn SV-738, men med några veckors fundering gick det mesta att åstadkomma även på 328:an. Det blev ett litet ritprogram där man kunde rita linjer, cirklar och rektanglar och fylla ytor med joysticken. Det blev kantigt och yxigt, men det funkade att ha ”rita-skissa-gissa”-tävlingar på TV:n. Till slut blev det till och med några små spel på temat android.

På det här lite bakvända sättet kom jag nog att lära mig ett baklängessätt att lära mig. Det vill säga, att lära genom att utforska, gissa och treva sig fram i källarmörkret. Nästan allt jag verkligen lärt mig har jag fått in i skallen på just det sättet och även om jag förnuftsmässigt kan begripa detta med skola och pedagogikt har jag själv alltid känt mig lite lätt oförstående inför bokmalandet. Jag måste känna, peta, smaka och testa mig fram. På gott och ont.

Spectravideon kom såsmåningom att ersättas av en Commodore 64. Men då var det liksom försent, spelen var ju jätteroliga men på något sätt hade jag redan skådat igenom ytan i spelen och ville komma åt deras källkod, sno bitar och skriva egna. Det blev mer frustrerande och bakbundet att spela när man hade anat hur det såg ut under huven. Till C-64:an fanns det så kallade resetknappar för att hoppa ur spelen med allt data i RAM och sedan med kommandona PEEK och POKE påverka spelets tillstånd och därmed de egna förutsättningarna för framgång. Otålig och omdömeslös som jag var försökte jag istället kortsluta de två poler jag trodde skulle åstadkomma en reset med en liten kabel varvid jag istället brände en stor del av datorns kretsar. Den C-64:an blev för dyr att reparera. Den inbyttes senare som skrot vid köpet av en Atari ST.

Atarin var helt ljuvlig att programmera på. Språket GFA-basic var en korsning mellan Pascal och Basic och dessutom utan radnummer. Där fanns spel också, naturligtvis. Men jag och mina nyvunna ST-kompisar fann oss mest programmerandes. Och tittandes på en och annan ”Bordello Girl”. Vi började koda assembler, först genom manuell översättning till maskinkod, senare via Assembler-verktyget Devpac. Därefter skenadet det iväg. Pascal på gymnasiet, proggarjobb och så vidare. Yrkesskadan var ett faktum.

Atari 520 STFM. Ett mästerverk

Det är inte förrän nu jag inser vad jag missat. Jag har ingen Nintendotumme. Värdelöst. Jag dör på fläcken. Jag är för långsam. Och jag har knappt vett att bli frustrerad av det.

Jag skulle verkligen vilja kunna. Jag ser att det är kul. Och jag ser att snabbheten tjänar syften på många andra områden. Men jag befarar att jag faktiskt är... Hm... För gammal. Hm..

Tack för den, Spectravideo. Tackar jävligast. Och farsan: tack för att du gav efter för tjatet, tack för boken, tålamodet och rummet i källaren.

Tydlig vision

Huvudet mitt på den berömda spiken efter ett decenium av överväganden. Det som blivit så oerhört konkret sedan jag flyttat hit upp och kommit att leva fullt ut. Tydligt på väggen bortom ridåerna. Likat naturlig som utopiskt.

Där finns frågor. Många frågor. Faschinerande, emellertid. Som en välbyggd vision ska vara.



[Zeitgeist = Tidsanda]

Nyckelfråga

De fanns inte hos polisen. Det stor klart redan när de tog fram de gröna lådorna där borttappade nycklar förvaras.

Dagen därpå ringde det emellertid. Det var från en kiosk. ”Vi har nog hittat dina nyckar. Skulle just lämna de till polisen när en av grabbarna sa att du lämnat ditt nummer”.

Synkront! Rostiga men tillbaka. Knappast speciellt troligt men precis som väntat.

Felhörning

"...de kinesiska räddningsmyndigeterna har under natten skickat bland annat 50 000 tecken till det drabbade området..."

Tecken. Undrar vad det är för meddelande. Och så är det kinesiska, förståss. Då blir det double-byte, alltså 100 000 byte men bara 50 000 tecken. Max ca 1000 tecken per sida. 50 sidor information. Är det vad de behövande behöver?

Långt senare inser jag att de menade täcken. Och att jag är seriöst yrkesskadad.

Nyckelfinnerskan?

"Vet du var mina nycklar är?"

"De ligger i en svart låda på polisstationen."

Uppsnappat

Det är kul att åka tåg. Öronen fladdrar. Någon talade om sin före detta chef:

”…och då sa han du är med på listan av folk som ska sägas upp. Jag undrade varför och då svarade han att ingen använder programmen som jag skrivit. Men – mina program ligger ju på servrar och pumpar data i bakgrunden, men det lyckades jag inte förklara och dessutom hade han redan informerat personalavdelningen så…”

Ett bra exempel på att man inte ska underskatta vikten av ett bra användargränssnitt.

Ryssligt

Rysligt många sammanträffanden. Ryssligt. Expansionsdags igen?

The City That Never Sleeps Haircut

Här hemma i Viken – the City That Never Sleeps - skulle jag bara försöka klippa mitt hår. Krullet på huvudet kändes väl igen från våra vinterluddiga får. Men staden var välsignad av stånd i långa banor. Vårmarknaden i Viken har gamla, fina anor. Stånd efter stånd med tömning som ändamål. Att förvandla den besökandes plånbok till ett hål. Att snabbt och enkelt tillfredsställa och sedan vara riktigt långt bort när det är dags att gnälla. Jag hörde någon klaga över dåligt väder, jag tror han sålde sommarkläder. Men störst räknat till numerär var inte de som sålde bär – nej det var de från den industri som pratar på om telefoni. Det stod nån mer där just intill – de sökte sälja tv-kanaler till förbipasserande imbicill. Detta är ju inget exceptionellt, andelen sådana stånd brukar emellertid vara mariginellt. Så var det inte denna gång, och vad värre var – de sökte kunderna med tvång. I denna lilla lugna vik, de var beredda att gå över lik för att konvertera var flanör till den rätta vägens operatör. Jag fruktar att denna fagra hord kommer att bli mål för nästa stora folkmord.

Men nu behövs en insats på annat håll.

Små, små

Små, små människor. Rädda som fan. Och därför oförmögna att se utanför den låda de bestämt sig för att ligga och trycka i. Förhindrade att interagera med världen. Skiter på sig vid blotta tanken. Väljer att begränsa sin omgivning istället. Försöker göra stora människor små. Så oerhört fegt. Och bedrövligt när de lyckas. Själv är jag efter alldeles för många år färdig med de små, små människorna. Men jag lider av att se de som inte är det. Det gör dem mindre.

Jag vet att de inte valt att vara små, små. Man är vad man är. Men se när små, små människor försöker begränsa andra ner till sin egen hämmade nivå blir jag alldeles stel av ilska. Det hade varit enklare att slippa se det och bara bli ilsken på den som begränsats.

Ojrå

Så här i PIIGS-tider vill jag avslöja den verkliga anledningen till att Sverige inte gick med i EMU och på samma gång lätta på förlåten kring varför så många EMU-länder nu upplever finansiell turbulens.

Portugal

Ungefär 200 Escudos blev till en enda futtig Euro. 95.5 % av alla Portugals miljonärer försvann spårlöst 28 februari 2002. En händelse höljd i dunkel, men likväl ett faktum.

Irland

Den 9 februari 2002 fick man 0.787564 EUR för ett Irländskt Pund. Irland bör alltså ha fått ca 30 % nya miljonärer. Även detta talas det besynnerligt lite om.

Italien

Det krävdes hela 1936 Lire för att få en ynka Euro vid övergången i Italien 2002. Endast 5 promille av de italienska miljonärerna överlevde denna synnerligen omilda behandling. Resterande kapitalstinna population försvann mystiskt och man kan ju med rätta undra vart lejonparten av tillgångarna från det forna romarrikets vagga tagit vägen egentligen.

Grekland

Då 341 Drachmer blev till en Euro arkebuserades i princip samtliga i den Grekiska finansiella eliten på en väl hemlighållen plats. Ingen hörde dem skrika. Endast en kvarts procent av miljonärerna blev kvar och sitter sannolikt ännu och trycker invid något bortglömt fornminne med hjärtat i halsgropen.

Spanien

Avslutningsvis kan vi konstatera att Spanien med en växelkurs på 166 Pesetas mot en Euro även de förlorade nära nog samtliga sina miljonärer 2002. En ynka halv procent finns kvar någonstans men lever vad man får förmoda ett undanskymt liv i fruktan.

Vart tog då alla dessa miljonärer vägen?

Rimligtvis måste de nu återfinnas bland Cyperioterna och Malterserna. De har vid övergången till Euro 2008 erhållit 72, respektive häpnadsväckande 133 procents ökning av antalet miljonärer.

Den verkliga frågeställningen...

...är naturligtvis var alla dessa högvälborna individer uppehöll sig mellan 2002 och 2008. Detta är det moderna europas kanske mest väl bevarade hemlighet. Om man tar med icke-PIIGS-länderna i beräkningen så inser man raskt att det rör sig om en hel massa folk som måste befunnit sig på flykt:

• Österrike förlorade 93 % av sina miljonärer 2002.
• Belgien och Luxemburg 97.5 %
• Nederländerna 65 %
• Finland 84 %
• Frankrike 75 %
• Tyskland 49 %
• Slovenien förlorade 99.6 % av sina miljonärer 2007
• Så sent som 2009 förlorade Slovakien 97 % av de sina på den finansiella topphyllan.

Det måste alltså handla om ett par tre miljoner personer åtminstone - sannolikt betydligt fler. Vart gömmer man en så stor mängd människor under så lång tid? Och hur får man dem sedan att naturligt beblandas med befolkningen på nämnda medelhavsöar?

Atlantis

Precis. så måste det ha gått till. Den gamla myten om Atlantis -där har vi det. Platon bedömde det såsom liggandes ute i Atlanten, men det har ju faktiskt funnits teorier om att Atlantis skulle kunnat ligga inne i själva medelhavet (det finns ju faktiskt gångbara teorier om att Atlantis ska ha legat på precis varje fläck på kartan utom i Sundbyberg, vilket i sig gör Sundbyberg helt unikt).

Atlantis skulle enligt berättelsen ha gått under och hamnat på havets botten (borde det följaktligen återfinnas i bottenhavet?). Låt oss anta att så är fallet. På medelhavets botten, alltså. Och låt oss också anta att man lyckats bevara staden precis som de underjordiska städerna på Naboo (Star Wars - tänk på Jar-Jar). Där har dessa exilförmögna personer levt och fortsätter att leva intills dess att ECB i Frankfurt ger dem tillstånd att släppas ut i den europeiska populationen igen. Med de bevingade orden "träden härin och varen Ni som vilken random svennebanan som helst" välsignar ECB-chefen Jean-Claude Trichet de som klarat återanpassningsprogrammet för ett fattigare Europa innan han släpper upp dem med en luftkapsel till ytan.

Två sidor av samma mynt

Så nu vet du det.

Naturligvis säger inte Juan-Claude "svennebanan" utan använder de respektive nationella tillämpningarna av detta uttryck enligt följande:

• Österrike: Röstireicher
• Belgien: Chockobanan
• Holland: Polderbanan
• Finland: Soumibananileinenparastaa
• Frankrike: Monsieur et Mademoiselle Fromage et Baugette
• Tyskland: Audibanan
• Italien: Pizzabanan
• Luxemburg: Pyttebanan
• Portugal: Fadobanan
• Spanien: Palomatomat
• Grekland: Klamydiabanan
• Slovenien: Byggabilbanan
• Slovakien: Hockeybanan
• Cypern, Irland och Malta: Ingen benämning relevant då inga miljonärer avflyttat.

Ytterligare något att tänka på

I tyskland uttalas euro "ojrå". Saligt i användning, milt uttryckt. Ojrå, vad dyrt. EuroCard uttalas på motsvarande sätt. Ett OjråCard. Att användas vid misstag. Precis som det var tänkt.

OK. En sak till då...

...för den mest faktatörstande läsaren. Även den på temat pengar. De Australiska sedlarna tål vatten. Säger en del om Australiensarna och deras surfande leverne. Jag har hörts ryktats att de trycks i Sverige. Men jag kräver lite mer än lösa gissningar och rykten för att betrakta något som sanning.

Aussiebanan

Ur poesins gyllene skålar

Sann poesi när den är som mest skönljudande och harmonisk. Komponerad av den litteräre semiguden Leif G.W Persson, lånad ur hans verk "Faller fritt som i en dröm".

"Torsdagsärtor med extra mycket fläsk och korv, rejält med senap, ett par stadiga och en stor pilsner för att hålla igång systemet. Lite pannkakor med vispgrädde och sylt på toppen och rena underverket för lilla krävan som redan mullrade som en masugn när han sjönk ner bakom sitt skrivbord. Borde kanske öppna dörren så att alla de små sakletarna ute i korridoren får tillfälle att njuta av en riktigt bra lunch, tänkte Bäckström som kände att en större brakare var på väg ner.

Sedan hade han provtryckt lite försiktigt men det ville sig inte riktigt förrän han egen lille halvchef plötsligt knackade på och steg in på hans rum. Nu du, din lille pärmbärare, tänkte Bäckström. Gav honom onda ögat, sjönk ner i stolen, lättade på vänster skinka och spände sin vältränade diafragma. En rejäl tunna och ingen vanlig sketen sexpack som alla gymbögar gick omkring med.

En helt formidabel rökare. En av Bäckströms bästa, någonsin. Rena orkesterfinalen. Först ett par rejäla stötar med rövbasunen, ett flera sekunder långt solo på tarmtrumpeten, så några avslutande sisningar med analflöjten.

- Är det något som jag kan göra för dig, frågade Bäckström och flexade lätt med båda halvorna. Där fick du lite gott att suga på, tänkte han. Det lilla fanskapet såg klart svimfärdig ut och ville tydligen bara lämna något brev.

- Lägg det bland det andra möget, sa Bäckström och pekade på sitt råkade skrivbord, så ska jag ta det när jag får tid. Fan vad han fick bråttom, tänkte han."

Andas. Njut. Känn luften i Bäckströms rum. Andas igen.

Man lär prova

Man måste prova. Så är det. Förhållandevis sällan går det vägen. Men det måste vara så för att det ska kännas riktigt bra den där otippade gången det faktiskt fungerar. Triumf!



((Stadig plast + Kartongskivor + Silvertejp = Glidarkängor) + Gammal ockelbo + Bogserlina) = Nästan som vattenskidor.

Religionsföraktsförakt

Påsk. Dags att verbalisera ett föraktat förakt.

Det stör mig. Faktiskt. Ordentligt. Att religiösa personer betraktas som något slags pestsmittat förståndshandikappade.

Jag är själv inte religiös. Inte på det sättet som kallas religiös. Men jag tror ändå på saker och ting. I allra högsta grad. Och en del av de saker jag tror på kan inte förklaras rationellt.

Att jag inte är religiös gör mig inte till en ett dugg bättre människa än den som är religiös. Och tvärtom. Jag är en dålig människa på helt andra meriter ;-)

Antag att en person är t.ex. kristen. Och att denne person kommer i samspråk med en annan kristen person. Och att de bägge känner till varandras livsåskådning. Dessa två personer kan redan på förhand diskontera vissa likheter i livsåskådning, moral och generellt beteende. Det blir enklare för dessa att komma överens och att lita på varandra. De kan snabbare åstadkomma saker. Lite som att ha tekniska prylar som har gränssnitt anpassade för varandra. Gemensam plattform. Gemensam värdegrund. Produktivitet.

Det är i teorin, förståss. I verkligheten har ju religionen dragit på sig en hel del med rätta föraktliga avarter. En hel del psykisk misshandel, hjärntvätt, fördömanden, excorsism, häxjakt, sektism och så vidare.

Men är dessa fenomen verkliga specifika för religionen? Finns de inte i all form av tro? Hittar man inte precis samma saker inom politik, fotboll och motorsport? Jag minns när jag själv hade en Atari ST. Hur vi genuint hatade de som var i besittning av en Commodore Amiga. Hur de där till synes lekfulla tillmälena faktiskt grävde en klyfta mellan individerna.

Människan har ju rent vidriga mekanismer i sin sociala verktygslåda. Utfrysning och mobbing, manipulation och olika former av härskarmetoder. Allt detta finns i oss av olika anledningar – biologiskt betingat. Våra förfäder överlevde på grund av dessa egenskaper. De klarade att hålla sin flock vid liv eftersom de lyckades hålla den samman. De lyckades kanske att få dem att tro på något gemensamt och på så sätt leda dem till mat och fortplantning.

Vi är ju alla mer eller mindre tänkande individer. Och utifrån våra givna och inlärda horisonter har vi möjligheten att bygga oss en världsbild som fungerar. Man kanske föds in i ett hem med t.ex. kristna värderingar och uppfostras att se världen utifrån detta. Det kan vara en stor tillgång. Det kan ge en trygghet och ett självförtroende som tar individen långt bortom den sökande tvivlande individens potential. Men det kan givetvis också vara till hinder och förtryck för densamme, allt beroende på vad som händer efter livets stig. Religon är kraftfullt och därigenom farligt, naturligtvis.

I dag i vårt religiöst avmagnitiserade Skandinavien tror jag emellertid att det är precis tvärtom. Det faktum att så många fostras till tvivlare ur en akademiskt ifrågasättande miljö. Att så många inte får tro på något, inte ens en vacker saga. Att man måste finna rationella förklaringar på precis allt och att man i stort sett inte ska tro att man är något. Att endast karriär och materialla saker kan motivera den där erbarmerliga existensen. Frågan är om inte detta skapar en stor hög med stackars olyckliga och otillräckliga individer som har svårt att finna någon som helst ro inför alla de val och otillräckligheter som växer fram i spåren av allt tvivel.

Precis som inom IT-industrin växlar trenderna inom livsåskådning. Ibland är det inne med standardsystem och ibland ska det vara egenutvecklat. Vi kanske ta ta det lite lungt med att skälla på och idiotförklara de som valt en paketlösning som utgångspunkt för sin livsåskådning. Precis som med standardsystem så kan det vara bra att börja med ett antal fungerande komponenter och sedan snickra vidare. Och att dogmatiskt förakta någon på grund av sin tro är ju precis lika föraktfullt vare sig man själv anser sig troende eller inte.

Ja. Det var det. Hm. Tycker inte att religionshatarna bör stå oemotsagda, helt enkelt. De har det oförtjänt enkelt. Att vara troende tycker jag på sitt sätt är beundransvärt. Faschinerande. Att diskutera saker med en troende blir oftast mer intressant än med den platt rationelle i alla händelser.

Om ett par tre tusen år, när våra efterföljare på planeten gräver upp våra lämningar kommer de att skriva om vilka former av dyrkan och gruppsykos som utspelat sig på fotbollsarenor, storföretagshuvudkontor och shoppingkomplex.

Hm, kanske borde bli seriöst religiös, erhålla evigt liv och invänta utgivandet av nämnda arkeologiska observationer.

Oskyldigt grundlurad

Det var många som råkade ut. Väldigt många. Och jag klarade mig hela långa vägen fram till middagen. Utmattad av en hel dags ljugande och flatskrattande åt andras fallenhet att lita blint på mig satt jag där vid vårt köksbord och mumsade pizza i alldeles för stort sällskap. Med alldeles för många vittnen.

Ett dolt nummer ringer. Det bryts när jag svarar.

Det ringer igen. Lång tystnad. "Hello. Do you speke espagñol?".

"Ehh. No habla Espagnol..." (ibland glänser man)

"Ok, ok. My engliss vely badd. Sorri. My name Rodruiges Gonzales Ferrera. Do you have a training software?"

"That is correct."

"I got your connetacts from Johan Westerlund at the Skanska Company. He said to talk with you."

"Ok, great!" (Men vemfan är Johan Westerlund)

"We need to do training at seven different elocaciones ina Spain and your product can do that?"

"Typically yes, that is what we do."

"OK. Vely, vely good. I work for Tudor Company. Batterias - you know?"

"Ok, excellent! We have done a lot of systems training hand have in fact translated large portions of the system to Spanish." (“Kaching”)

"Good, good. We want to have a call with you later. My colleague Mr Sergio Battner knows better English. You should talk with him."

"We should absolutely do that, when is a suitable time?"

"I am now sitting at the airport ina Madrid and travelling to Dublin this evening"

"OK, Barajas - great" (man kan ju inte låta bli att verka sådär fånigt världsvan heller... Fan)

"Can we call Monday or Tuesday when I am in Dublin?"

"Let's do that" (Jobbar katoliker annandag påsk? Han kanske inte trivs hemma, stackarn…)

"OK. Here is my number: + 44 845 83 84 667. You should ask for Sergio Battner. He speaks good English." (Battner. Skitkul i efterhand…)

"Excellent, I will do so. Let's talk on Monday - what time" (+44...?)

"At about 12 or one should be the best - just after lunch"

"OK, is that European or Irish time?"

"Eh... That isa the… ehhh… European time. European, thank you"

"Speak to you then - thanks for calling. Can I please have your name again?"

"Rodruigezzz Gonzzzales Ferrrrrerrrrrrrrrra" (Gonzales där i mitten – borde ha fattat…)

"Thank you, and you got this contact information via..?"

"Mr Jonas Westerlund at Skanska Company said to contact you."

"Ok, speak to you on Monday, then - and have a nice trip!" (Blush)

"Thank you Mister Jansson".


Hm. Det där var ju ett intressant spontanlead. Händer verkligen inte så ofta.

"Mja, det där händer ju inte riktigt varje dag" sa jag till mina medbrottslingar i pizzasvullarbranchen.

Jonas Westerlund... Kan ha spritt sig av sig själv, förståss – man kan ju inte känna alla... Telefonkonferens på måndag. Är de inte katoliker såväl i Spanien som på Irland? Och jobba sent skärtorsdag kväll som Spanjor... Mja... Men jätteroligt att de hörde av sig och var intresserade!

Käkar lite pizza. Funderar lite. Börjar tändas ett varningsljus. Detdär kändes inte riktigt äkta. Ändå. En uggla framträder allt tydligare i mossen.

Men vem skulle vilja lura mig? Ärliga, genomsnälla jag som ju inte... hm... har gjort annat än att lura folk hela dagen... hm.

Den första portionen av bedräglig glädje jag delade med mig av denna dag var till en kollega. Han satt och fakturerade. Han var synnerligen tillfreds med morgonen och dess finansiella innebörd. När jag talade om att jag och mina kompanjoner sålt våra aktier till IBM software och att han skulle få jobba för dem från och med första maj blev han lite mindre glad. Eller mycket, faktiskt. Jag ringde från bilen med min Sambo i förarsätet. Även hon gick på det och tog nog fasta på det där om att vi behövde jobba från Califonien ett par veckor om året. Jag tror att hon visualiserade sig som hårt arbetande gräsänka på en milslång amerikansk västkustbeach. Kollegan blev emellertid alldeles tyst. Han blev inte glad. Inte alls, faktiskt.

Ytterligare ett par kollegor drabbades av de mest häpnadsväckande programfel och för ytterligare en hade landstingsförbundet inlett en utredning kring vår största vunna upphandling vilken skulle bli föremål för tingsrättens bedömning senare under våren.

Min mor och min syster hade ringt och korsvis tillrättavisat varandra för den andres alltför ymniga planer i fråga om inköp av mindre herrgård respektive husvagn.

Min svåger hade dels konverterat till homosexualiteten (fick hans mor veta, men hon köpte det dessvärre inte), samt erhöll ett upprört samtal från undertecknad i vilket han ombeddes tala sin monetärt alltför frisläppta syster tillrätta å de snaraste för själv höll jag på att lägga ner alltihopa.

Avslutningsvis ville jag gärna lura min gamle far. Ärkeskurken. Men då han just denna dag släpptes ut från sjukhuset för första gången på nästan två veckor tycktes han mig såsom varandes ett något för lätt byte. Sjukhusluften gör sådant. Jag kontemplerade en stund och beslöt att angripa hans äldre bror istället.

Så kom det sig att farbror i ett upprört nödrop från brorsonen tvingades bevittna den fasansfulla historien om hur den egna fadern som tydligen helt tappat fattningen mer eller mindre ämnade skänka bort den strandtomt med byggnader som funnits i släkten sedan de två brödernas tidiga år till den närmaste sommarstugegrannen. Farbrodern häpnade härvidlag och lovade att skyndsammast redan samma eftermiddag telefonera till sin yngre och tydligen inte riktigt mentalt fullfjädrade bror och söka tala honom tillrätta i denna mycket prekära fråga. Han hjälpte även mig att preppa för ett eget samtal med min far och vi talade angreppssätt och strategier en god stund.


Så nej, speciellt många som ville ge igen denna skärtorsdagsafton fanns det väl egentligen inte. Knappt någon endaste liten en. Så detta med "Tudor Battery Company" kunde ju knappast vara något annat än ett vanligt lead i alla fall. Hm. Men det verkade lite lurt ändå. Och vad skulle jag göra på måndag? Ringa? Dryftade situationen med de middagsätande gästerna som mot bakgrund av den i deras tycke relativt stora skara under dagen bedragna personer framkastade den preliminära bedömningen att jag blivit lurad. Relativt grundlurad, faktiskt.

Det var nog bara att instämma. Men vem kunde då tänkas ligga bakom detta nidingsdåd? Inget spår av någon bekant röst kunde anas hos den affärsintresserade pseudospanioren Ferrera. Efter moget övervägande kom jag emellertid fram till att det måste vara den där förste kollegan via något slags bulvan. Han med fakturorna och IBM. Så jag ringde och pratade in ett "hm.. .den går jag inte på" på hans mobilsvar. Något jag såhär i efterhand ångrar.

Strax därefter ringde det. Det var min farbror. Han lät så glad och pigg fastän jag hört från min far tidigare under dagen att just denne farbror inte riktigt uppskattat en viss sorts tystnad. Den sortens tystnad som uppstår när en yngre bror ställer en enkel fråga. En enkel fråga som genmäle till den harrang av ovett han mottagit från en större bror i fråga om sommarstugeaffärer och tillämpligheten av prisnivåer i dessa. En en enda liten diskret fråga om huruvida den äldre brodern ägde kännedom i fråga om innevarande dags datum...

Men farbror var som sagt glad och trevlig, frågade hur vi hade det och så vidare. Jag framlade för honom mina funderingar kring Mr Sergio Battner och hans bristfälligt engelsktalande kollega samt förklarade att jag nog trodde mig ha blivlt en smula grundlurad, trotsallt. Farbrodern lät härvid ännu en smula gladare och hans röst vann en sådan positiv intensitet att nu jag anade en relativt stor uggla i den roslagska mossen. Farbroderns svärson är en god inpersonatör. En mycket god sådan. Jodå, så var det.

Nästa år eskalerar det sannolikt. Och en mer värdig motståndare i fråga om aprilskämt än den andra klanen Jansson får man leta efter. Men sannolikt utan att finna. Nu är det krig! Och det var jag som startade det. Det känns ju alltid bra.

Bättre än julafron

Detta är årets i särklass roligaste dag. Tycker jag. Men inte nödvändigtvis de drabbade...

Påskkrull, alltså.