fredag 21 maj 2010

Enhälligt tudelat

Världens underbaraste plats. Med havet precis nedanför huset. Med klippor och vyer som funnits i mig sedan jag slog upp ögonen. Stället som farfar köpte när farsan var liten. Genom alla år så är detta vad som verkligen känts som mitt hem. Det verkliga och egentliga hemmet.

Men.

Farsan är borta. Det blev oerhört tydligt när grannen frågade efter kopplingscylindrarna till badbryggan. Jodå, farsan hade tagit hand om dem i höstas, men var...? Letade och letade. ”Var kan han ha lagt dem? Var är han? Måste ringa och fråga. Men, det går inte – han är ju död”. Leta, leta. ”Men nu måste jag ringa och fråga. Men han är ju död. Det går inte”. Hela tiden. Hela djävla tiden. Började i maklig takt men allt eftersom minuterna passerade växte det sig till en trumvirvel. En skarp, obeveklig trumvirvel från ingenstans ur den underbaraste av alla platser, ner genom sökandets trevande blick och rakt in i kärnan medvetandet. Rätt in.

Faktum.

Givet alla fakta och faktum kan vi inte ha kvar stället. Ingen kommer att orka hålla efter, fixa och dona. Ingen kommer att använda det i speciellt stor utsträckning. Det är fullkomligt orimligt att behålla det. Precis lika orimligt som det är att göra sig av med det.

2 kommentarer:

  1. En stor saknad det förstås.
    Många kramar Pia

    SvaraRadera
  2. Snyft, instämmer. /Syster

    SvaraRadera