Jensens finger

I slutet av 90-talets IT-era jobbade jag för ett börsnoterat tämligen glassigt företag. Då grundaren klev åt sidan anställdes en stor, gemytlig och lite bullrig och synnerligen dansk VD.

Han råkade ut för en olycka under en teambuildingövning, denne VD. Hans ena pekfinger hamnade mellan en segelbåt och en brygga. Det gick sönder. Och fick stelopereras.

Pekfingret var därefter helt stelt.

Detta tillstånd var tydligen smittsamt; några månader senare hade pekfingrarna i stor omfattning stelnat även hos övriga medarbetare, åtminstone ner till mellanchefsnivå där jag chelv befann mig. Med stelt pekfinger som brukligt var. När det skulle sägas något som inte var menat att ifrågasättas – då åkte pekfingret ut.

Det var ganska underhållande att se, är man väl börjat lägga märket till det.

Och fortfarande finns reflexen där att fälla ut Jensenfingret till låst läge mellan varven, även om dess praktiska tillämplighet för länge sedan passerat bäst-före-datum.