Yenom eht Wollof

Det sägs att om man ska finna de verkliga sambanden i vår värld så ska man nysta i det med ledning av pengaströmmarna. Follow the Money.

Sagt och gjort. För inte så länge sedan kom jag till följd av detta nystande till insikten att pengar mest är (snarare blivit) en fantasiprodukt. Att bankerna skapar nya pengar i samma takt som befolkningen lånar dem. De privata bankerna, alltså. Med privata ägare - ett relativt fåtal sådana.

Flöde och motflöde
Om pengarna flödar i en viss riktning måste väl rimligtvis något annat flöda i den motsatta riktningen. Allt som kan köpas för pengar även kan ju köpas även för lånade pengar - vare sig det rör sig om ett företag som investerar i utökad produktion, en familj som köper en bostad eller bil, en ”privat operatör” som ämnar köpa loss tidigare kommunal verksamhet, eller en bonde som skaffar sig virke till sin nya lada så är ju principen densamma. Eller ett land som behöver återuppbygga en stad efter ett jordskalv, alternativt hela sin infrastruktur efter en invasion av en slumpvist vald supermakt för den delen.

Man köper exempelvis en villa för två miljoner, varav 1.5 lånas i bank. Kravet för att få skapa dessa pengar är att banken måste ha ett värde på mellan fyra till tio procent av beloppet i sin reserv. De 1.5 MSEK som lånas ut uppstår alltså ur ett bokfört värde om maximalt 150 kSEK. Via lånehandlingarna erkänner låntagaren emellertid hela den finansiella skulden. Låntagaren blir alltså skyldig banken 1.5 verkliga MSEK som skapats ur maximalt 150 lika verkliga kSEK och är skyldig dessa pengar personligen. Säkerheten – villans värde – den begränsar inte skulden utan används för att ge banken ytterligare trygghet vilket ger låntagaren en något lägre ränta.

Åren går och alltfler lånar till sina bostäder, bilar, expansioner, lador, återuppbyggda länder och privatiseringsprojekt. Banken erhåller en ränteintäkt som kan bokföras som tillgång och utgöra grund för ytterligare utlåning enligt ovan.

Så händer det hemska att vi ”råkar ut för” en finanskris alias bankkris. Räntorna drivs upp. Kostnaderna för räntan skenar och många med krediter klarar inte av att slanta upp. Om vi är ett land eller företag räcker det med att ett kreditinstitut ändrar vår "rating" varvid räntorna som regel höjs för låntagaren i fråga.

När man inte kan betala äger banken rätt att mäta ut sin pant, något som för att kunna genomföras kräver att den belånade bostaden säljs. För exempelvillan ovan blir det bostadsmarknaden, förstås. Och där har priserna sjunkit ihop som en fransk efterrätt eftersom ytterst få kan kan låna pengar, alternativt prestera kontanta medel i den omfattning som gällde vid köpetillfället. Låt oss säga att vi klämmer iväg kåken för en miljon. Vi står sedan där med en skuld på en halv miljon och beklagligtvis även utan bostad.

Likadant med de ”privatiserade” tidigare kommunala eller statliga verksamheterna. Efter en (om nödvändigt framtvingad) konkurs faller de under konkursförvaltarens kontroll och kan köpas av intressebolag, lämpligtvis drivna av riskkapitalister inom den finansiella Elitens sfär.

På de gamla Vallonbruken var brukspatronen som regel noggrann med att äga handelsboden och var ytterst givmild med krediter. När en generation lyckats bygga upp en försvarlig skuld i nämnda handelsbod fick nästa vid en sådär 10-12 års ålder börja jobba av den. För att naturligtvis öka densamma under sin levnadstid och överlämna den till sina lyckligt lottade arvingar.

Allt detta skulle kanske möjligen kunna vara logiskt någonstans om det inte var för att bankerna själva får utfärda ny valuta. Men eftersom de lyckats förse sig med den makten kan de lägga under sig alla former av reella värden och samtidigt förslava hela befolkningar under ekonomisk skuld.

Det är Vallonbrukets feodala mekanismer uppskalat till en värld där allt av värde i praktiken ägs av ett mycket litet fåtal. En Elit.

Ganska dystert. Eller?

Regera-världen-mentaliteten
Jag har genom min karriär mött många personer med ”jag-ska-regera-världen-mentalitet”. Sådana som tänker offensivt och aggressivt i det mesta och vars drivkraft är att dominera andra människor. Det lever i stort och smått, alltifrån den myndige lille småpåven via den glupske finansmannen som inte tvekar inför ett ”tufft beslut” till den erövringsorienterade kejsaren. För den som är sugen på att lära sig några knep finns en passande bok - Makt som hobby, ISBN 9789174510638.

I min värld finns det finns tre saker som väger upp möjligen lite dystra scenariet. Tre oerhört viktiga saker. Och det är just på grund av detta som Elitens sannolikt planerade världsherravälde inte riktigt är sådär supergångbart i det långa loppet. Jag menar, mycket är ju redan på plats, men eftersom expansion och ökad dominans så att säga är inbyggt i designen så måste det komma till direkt förtryck av varenda sate förr eller senare. Och den gubben går nog inte riktigt ändå.

För det första. Eliten är ett begränsat antal människor. De äter ett begränsat antal mål mat, får plats med ett begränsat antal Rolexklockor på sina armar, och behöver ett begränsat antal kvadratmeter att röra sig på. Om man skjuter ett för stort antal låntagare i sank för att plocka av dem sina tillgångar tappar saker och ting värde även roffarna emellan. Och mot sig får man en fördriven mobb utan något att förlora. Det gäller att reglera processen så att det pyser ihop långsamt och försiktigt och till en vettig nivå för att spelet inte ska spricka. Och här finns en uppenbar utmaning då vi sannolikt redan passerat punkten då världens alla pengar inte klarar av att betala ens räntan på världens alla skulder.

För det andra. Skuldsättandet av människor förser dem med ett ekonomiskt tunnelseende. De får möjlighet att sväva/leva ut med lånade medel men som ett brev på posten kommer också kraven att tjäna pengar via arbete. Arbete som tar allt större del av människans tid och gör att man inte hinner njuta av natur, barn, skåda stjärnor, fiska och må gott. Vilket i sin tur får människor ur balans och gör medelsvensson till en mer lätthanterlig entitet att skyffla runt och dominera. Det är kanske planen. Men någonstans finns en själ också och den sätter emot på en eller annan punkt. Börjar söka vägar runt mönstret och finner bit för bit en integritet som inte kan köpas för pengar (eller skulder). Man slutar så småningom frukta den ekonomiska lien och inser kanske att ”ok, ge mig betalningsanmärkningar då – jag får väl plocka svamp och odla potatis istället”.

Det var inte så länge sedan som jag på fullt allvar tyckte att personer som lånar och far runt är oansvariga och föraktliga. Att de faktiskt borde ha vett att inse att man måste sköta sin ekonomi först och främst och att man faktiskt inte kan leva för lånade pengar.

Men kanske är det så att de som lever upp lånade slantar har hittat ett sätt att bli kvitt den osynliga bojan? För de bevisar ju faktiskt på ett bakvänt sätt att bankerna kan skapa de pengar de behöver för att överleva och surfar därigenom på kreditvågen istället för att simma mot den obevekliga strömmen.

För det tredje. Den dominerande naturen bland de som kan tänkas vilja förtrycka den stora massan biter sig själv i svansen då den tvingas att uteslutande umgås med sig själv. Många i denna lilla klick är fostrade till att vara vad de är men inför valet att festa loss bland slavarna eller att gå på Elitens skryteribankett kan det nog hända att en och annan faktiskt finner sin själsliga orientering såsom ledandes dem bort från hånskratten och mot den rytmiska dansen. Dessa är inflytelserika agenter och jag anar att dess numerär kommer att stiga markant framöver.


Hur det ekonomiska pyramidspelet ska övergå i något mer hanterbart, det klarar jag inte av att ens gissa. Men jag har en distinkt känsla av att moder jord kommer att hjälpa oss att klara ut den här soppan, även om det kanske blir lite röjigt mellan varven.

Yenom eht Wollof blir Follow the money baklänges (och tvärtom) för den som inte räknat ut det vid det här laget. Alltså vad den här övningen ursprungligen gick ut på. Sedan spårade det ur en smula, det medges.