Interkontinental inkompetensinkontinens och odiplomatisk diplomati

Den stora läckan. De sanningssökandes heliga gral. Dokument som räknas i hundratusental. Då måste ju rimligtvis sanningen finnas däribland. Bara man letar, letar och åter letar. Granskande och grävande journalistik, långt bortom de booleska sökalgoritmernas kvantitativa metoder.

Att en amerikansk diplomat inte nödvändigtvis är speciellt diplomatisk stod om inte förr klart när utrikesminister Fru Albright på sin tid smiskade stjärtarna på sina manliga kollegor under de diplomatiska nattmanglingarna på franska slott och herresäten. Smiskade herresäten, så att säga.

Jag tror att Wikileaks är ett slags informationsålderns dubbelagent. Att bägge sidor tror sig vinna på dess existens. Men att dess effekt därmed kommer att bli noll. Desinformation och distraktion är två sidor på samma mynt. I fallet med Wikileaks har dessa parats med en utbredd genuin vilja att förändra för att slutligen stödja den klass som nu vill ta över efter dagens statsmän.

Att få miljoner av människor att hoppas och tro på att Wikileaks kommer att presentera sanningar och ställa saker till rätta i världen är ytterligare en instans av det gamla ofelbara diskrediteringsmönstret. Få dem att ropa "Wikileaks är sanningen", gärna genom att sätta upp en teater med en rådjursögd stackars kille som häktas i sin frånvaro, några cyberattacker och andra episoder för tvivlaren att tvivla kring sitt tvivel. Låt dem sprida budskapet om det kommande budskapets sanningshalt så sprider sig sedan budskapet självt.

De som läst, lyssnat och reflekterat de senaste femton åren vet att diplomati är ett sätt att hålla fårskocken från att se vad som händer. Och att statshemligheter i huvudsak är hemliga just för statens medborgare och inte för dess eller andra staters staber. Att vi längre fram kommer att få röna insikt om bankernas predatoriska härjningar är inte det något som annars kunnat undvikas utan som nu paradoxalt nog kan sväljas av det överhypade motreaktiva "jaså" som gäspande massor kollektivt uppger inför de sedan länge uteblivna eldfänga avslöjandena.

I kaskader rullar paradigmen för det förmodade världsherraväldet vidare. I våg efter våg. Det upphör aldrig att vara löjeväckande. Och det upphör aldrig att vara omöjligt. Det absurda i själva försöket komprimerar massan inför en ofrånkomlig rekyl.

Var sak har sin tid. Och just denna tid är så oerhört intressant att den graviterar till sig nästan all annan tid. Faschinerande och med lätthet fysiskt förnimbart.