Vanmakt inför påstådd sanning

Det påstås vara som det påstås. Det koncentrerade ägandets intresseförenings drev av självupprepande propagandakvarnar maler dessa korn, skördade efter den teatraliska demokratins utsäde på terrorns åker.

Mönstret är detsamma nu som i New York, Madrid och London. Teater terror belägrar Stockholm i ett försök att vinna greppet om dess befolkning och sannolikt i en uppgörelse om ägarskapet över det Svenska folket.

Det är inte vad det kanske ser ut att vara. Gå för fan inte på det. Vi befinner oss i slutskedet av den skendemokratiska processen. Snart vaknar vi upp och inser att vi är legalt och ekonomiskt bakbundna, helt i demokratisk ordning.

Bit för bit kommer det att gå upp vad det är vi blivit matade med genom åren. Hur fullkomligt grundlurade vi blivit och hur absurt alltihopa egentligen varit. De regerande försöker göra processen så långsam som möjligt eftersom vi annars riskerar att vakna. En tröghet som blir allt svårare att bibehålla.

När vi finner att vi söker svaren kommer vi att finna att källorna som tidigare varit öppna är stängda och allt som återstår är de malande kvarnarna. När vi finner det kommer vi också att finna svaren hos varandra.

Tids nog får vi bygga en annan sorts fortsättning, betydligt enklare och mer robust än man kanske kan ana idag. Men att spekulera eller teoretisera om den är dessvärre på grund av volymnöst implementerade mentalblockeringsmekanismer ännu inte genomförbart. Allt har sin tid.

Hos SvD utgör Nationalmuseums annonskampanj ett mycket passande ironiskt inslag i den uttömmande rapporteringen från teater terror.