Bonusinlägg

Elleverantörerna lät förra veckan hälsa att man funderar på att peta upp avgifterna för leverans av elen, den så kallade nätavgiften med hänvisning till ökade underhållskostnader för just elnäten. Nu kan det ju ligga precis vad som helst bakom detta utspel men låt oss anta att det verkligen rör sig om ökade kostnader för underhåll av elnätet – själva infrastrukturen.

Nu tar jag detta från grunden, även om det säkerligen är alldeles för basalt för vissa läsare. Inom ekonomi finns ett mätetal som slår allt – resultatet. Resultatet är intäkter minus utgifter. Säljer man för en hundring och har kostnader för 75 spänn så har man gjort en vinst på 25 kronor. Denna vinst beskattas med en i Sverige ganska modest bolagsskatt och en del av detta delas sedan som regel ut till företagets aktieägare. Resultatet används så gott som alltid för att beräkna de så kallade bonusarnas storlek för ledare av stora företag.

Men resultatet är i grund och botten godtyckligt. Om man investerar i något, till exempel en tio mil lång matarledning till elnätet så uppskattar man hur länge denna investering kommer att leva (livslängd) och sprider ut kostnaden för denna investering över en livslängd lång framtida resultat. Detta bäddar för en hel del godtycklighet och med tanke på att bonusar och utdelning utgår ifrån resultatet finns kraftiga incitament att knuffa över lite för mycket på framtiden.

Andreas Cervenka på SvD redogjorde i söndags för en basalt psykologisk effekt av dessa bonusar i sin söndagsanalys. Han påpekar med material ur den psykologiska vetenskapen i ryggen att stora bonusar har en dokumenterat kontraproduktiv effekt. Vad vi i dagligt tal brukar kalla ”fat and happy”, alltså. Alternativt "ohungriga vargar jagar inte bäst".

Resultatet är alltså det förhärskande måttet inom ekonomi, men det utgör inte på något sätt ett relevant mått av hur mycket pengar ett företag faktiskt förfogar över. Pengar på banken – likviditet – är ett något marginaliserat mått inom den moderna företagsekonomin. Något man måste hålla koll på men inget som används för direkt styrning av verksamheten. Varför är det så? Är det inte just likviditet(=pengar) som är den verkliga motorn för all affärsverksamhet och inte ett godtyckligt mått på hur verksamheten utvecklas?

Underhåll av redan gjorda investeringar påverkar ofta resultatet direkt negativt. Det är alltså lättare att investera i nytt än att underhålla befintligt. De som fattar investeringsbeslutet drabbas sannolikt inte av sitt resultats resultatpåverkan över huvud taget då de redan hunnit byta jobb några gånger när deras beslut får effekt i resultaträkningen.

Med åren drar emellertid likviditet och resultat iväg åt varje håll till följd av detta. I ett företag som gör investeringar nu men kostnadsför det på framtiden blir kassan med åren tom de goda resultaten till trots.

Lösningen på detta lilla problem heter krediter. Många företag för sitt dagliga ekonomiska liv i en värld på kredit. Ofta mot en fast årlig avgift om kreditens maximala storlek plus ränta på utnyttjad kredit. Räntan kostnadsförs men i det korta perspektivet är denna kostnad mycket mindre än att låta investeringarna drabba resultatet som kostnader vilket gör att snöbollen rullar vidare. Skillanden mellan upplupna resultat och likviditet hanteras via växande krediter.

Olika kreditvärderingsinstitut bedömer (via s.k. rating ”rejting”) ett företags kreditbetyg vilket dikterar villkoren för krediter - huvudsakligen räntan. De som leder de verkligt stora företagen måste därför ha kreditmarknadens fulla förtroende. Det har – precis som Cervenka påpekar i sin analys – blivit religion att företagsledare ska ha höga bonusar, annars anses det att man riskerar man företaget och dess välmående.

Kreditmarknadens aktörer stämmer högljutt in i denna bild och gör gärna vad de kan för att låta denna ordning fortsätta råda. Varför? Eftersom man vill fortsätta kortsiktigt låna ut pengar på lång sikt och kräver därför via mer eller mindre officiella vägar att företag som ska få låna stora summar också har en ”namnkunnig” ledning. Alltså en ledning vilken banken gärna ser får rejäla bonusar. Så att de kan fortsätta bygga goda resultat baserad på en växande skuld. En skuld som utgör bankens intäkts- och maktbas.

Åter till elbolagen. När man nu aviserar att man tänker höja diverse avgifter så kommer dessa avgifter i form av intäkt näppeligen att spridas ut över åren som kommer utan att tillgodoräknas direkt på resultatet. Däremot kan man nog förutsätta att en eller annan investering av underhållskaraktär kommer att skrivas av på ett antal år. Positiv resultatpåverkan således.

Vad som också kan utgöra grund för avgiftsökningen är emellertid att man behöver likviditet. I mitt arbete ser jag hur stora företag i allt större omfattning vill få sina leverantörer att gå med på 60 dagars kredit istället för 30. För de fall dessa företag har privatkunder kommer de näppeligen att ge kunderna samma kredittid utan jobbar snarare åt andra hållet genom en snabbare indrivning av obetalda skulder.

Min gissning är att många av våra stora företag (och banker för den delen) har en knepig likviditetssituation mellan varven, men eftersom detta är helt skilt från resultatet är incitamentet att ta itu med dessa problem mycket litet. Denna förmodade likviditetsproblematik riskerar om den inte tas om hand på ett vettigt sätt att försätta stora drakar i konkurs.

Det gäller då för de som lett företaget att ha bytt jobb i tid, alternativt landat i den så kallade ”minneslunden” med uppbärande av exempelvis förmånliga pensionsavtal. Kanske är det också därför vi ser tekniska problem hos många av våra internetbanker lagom tills dess det stora flertalet ska betala sina räkningar mot slutet av månaden - ett smidigt sätt att förhindra pengar att lämna banken vid tiden för ansträngd likviditet.

Koncernredovisning och modern ekonomi är i min mening i mångt och mycket hokuspokus för att dölja olika former av bedrägeri. Bedrägeriet är till syvende och sist vårt skuldbaserade sytem för tillverkning av pengar som i alla sina avarter till exempel fött fram systemet med bonusar som en muta för att säkerställa systemets fortlevnad och som fått oss att helt överge likviditet som styrmedel.

Varför styra utifrån likviditet – pengar är ju i alla fall skapade ur tomma intet och därför värdelösa? Vi måste börja fila på ett ekonomiskt paradigm som tar sin utgångspunkt i saker och tings värde och inte baseras på den anonyma maktbasen i det skuldbaserade systemet. Om inte måste vi överge detta med pengar helt och hållet. Helst innan maktbasen upphör att vara anonym.