Barnet och mamman

Alla barn är unika. Detta mer än andra.

Fantasin. Nyfikenheten. Tankarna. Närvaron. det förbehållslösa, vansinnigt medryckande skrattet.

Inifrån, naturligtvis. Gener och förutsättningar. Men avgörande. Centralt. Mamma.

Alla mammor är unika. Denna med än andra.

Hon är kärleksfull, stimulerande, närvarande, trygg, tålmodig, utmanande, ärlig och lite lat. Allt i en omöjlig men enastående kombination.

Hon gör det så enastående. Alldeles enastående.

Hon låter honom få den tid han behöver. Låter enkelt, men implicerar att livet levs så att detta är möjligt. Kompromisslöst.

Hon ser till att han gör själv. Istället för att göra åt honom utmanar och ifrågasätter hon. Språket regerar. Aldrig någonsin otåligt.

Hon blir aldrig, aldrig grinig. Ibland arg, vid tydliga överträdelser. Då visar hon det. Åtgärdar och pratar sedan ut om saken.

Hon är barn själv. Har inte förträngt barnets lust. Är med och intresserad. Nyfiken som han.

Hon orkar och hinner. Känner sina egna begränsningar och använder kännedomen till att inte bli den som inte hinner det viktigaste. Praktiskt som känslomässigt.

Hon är vansinnigt trygg och kärleksfull. Förbehållslöst. En röst som utstrålar kärlek. En famn som alltid har tid och är varm.

Tonen mellan honom och hans mamma. Den påminner inte om något annat. Den är paradisiskt vänlig, ärlig, kärleksfull och trygg. Från bägge hållen.

Om alla hade en sådan mamma skulle världen se annorlunda ut.

Då skulle vi leka hela dagarna. Slåss bara om vi tyckte det var roligt. Säga förlåt och kramas när någon gjort sig illa. Ogirigt dela med oss av maten. Ge ärligt beröm och ärlig kritik. Och kunna ta åt oss densamma. Med öppet sinne se vad saker och ting leder till. Och prata om vad vi skulle göra åt saken. För alla barnens bästa och inte bara mitt.

Världen skulle vara annorlunda. Helt klart.

Skåpmat från hösten 2008