Nu när vi som mänsklig population faktiskt förefaller skaka på oss i lite högre grad och på individuell basis kommer oss för med att ifrågasätta sådant som vi fått lära oss är korrekt men som inte ser korrekt ut med en mer ingående, intuitiv, bedömning infinner sig några randobservationer kring hur vi kunnat låta oss bli förledda. Jag finner denna aspekt nästan lika intressant som själva uppvaknandet.
Jag är helt övertygad om att alla i sig bär ett ytterst precist mätinstrument med vilket så gott som alla företeelser kan mätas av. När någon kommer upp till mig och talar om vad sanningen är så kan jag ju välja att på det intellektuella planet suga åt mig den förtalda sanningen, alternativt kan jag inom mig göra en bedömning om huruvida yttrandet känns rätt. Nu är det ju ofta så att de förtalda sanningarna ofta är incitamentsfulla lögner.
Detta förhållande föranleder en annan problematik. Om jag i mig själv känner att det jag matas med är en lögn, hur hanterar jag lögnaren? Hur besvarar jag det påstående som med hela handen pekats ner i min hals (pekoral - pekning mot munnen ;-)? Ska jag vända mig mot budskapet och konfrontera vad som vanligtvis är en auktoritet med min magkänsla? För att styrka mitt påstående måste jag plöja tunnland efter tunnland av lögnaktig träda för att få sanning att åter växa.
Det enda jag, i mitt eget inlärda sociala fängelse, kan vänta mig i slutändan är social utstötning och den tvivelaktigt åtråvärda utmärkelsen årets foliehatt. Ska jag tiga still och svälja påståendet? Om jag gör det så uppstår en konflikt i mig, för om jag tar in den påstådda sanningen som yttre erkänd sanning så har jag ju på något sätt ackrediterat att jag står för den jag också. Men samtidigt känns den fel. Gapet utgör ett värkande sår i sinnet. En gnagande härd. En obalans.
Nej, enklast är nog att blunda med hela insidan istället. Att låta lögnen råda såväl inför alla andra som inom mig själv. Jag stänger intuitionens sinnen och hoppar ombord på lögnen eftersom det är det minst ansträngande alternativet. Jag köper en helhetslösning och blir samtidigt en integrerad del av den. Om jag är duktig får jag spela en viktig roll, vinner andra förledda människors uppskattning och den för lögnskutan speciella form av kravfyllda värmen.
Den lögnernas tillsynes förhärskande spindelväv vi tidigt i livet sätts att göra karriär inom bygger i grunden på ett systematiskt åsidosättande av vikten hos de egna reflektionerna. Att det vi själva upplever som viktigt, sant eller relevant inte är just det utan är värdelösa flummerier från dåliga människor som inte låter sig kontrolleras. Det själsliga upproret som består i att låta den egna känslan styra över de inlärda beteendena är det ultimata hotet mot spindeln i nätet. Därav det så omfattande och försorgsfulla förledandet.
En lögnhals kan alltså antingen vara den som aktivt själv far med osanning, eller den som passivt låter lögnen pressas ner i halsen. Som regel är man ju bägge delarna sett över tid. För osanningarnas omfattning genomsyrar precis allt och bland de som knallar runt på klotet just nu och inte uppfattas som socialt missanpassade krävs att man först och främst är en god lögnare. Inför sig själv. Med den tribut det i sin tur tar.
Man får passa på att iaktta, det håller på att släppa.
onsdag 20 april 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant text från Erik, i vanlig ordning…
SvaraRaderaDet som är ”lögn” för en, är kanske samtidigt en”sanning” för en annan?....
Det är en ”lögn” för slaven att arbete ger ”hälsa och välstånd”? (Oftast slet de väl ut sina kroppar, så väl som sina sinnen, inklusive sitt eventuella förstånd? Kanske de, som hade en ganska stor dos förstånd, blev de som först blev ”galna”, därför att de kunde genomskåda ”lögnen” att de faktiskt blev utnyttjade just som ”slavarbetare”, där ”ägaren” tog alla vinsterna, och slavarna tilldelades kanske några småsmulor i ersättning, som nästan inte var någonting i förhållande till allt som producerades?)
Samma ord blir ju dock en sanning för ”ägaren av slaven”. Att ”arbete ger hälsa och välstånd”, men naturligtvis endast för honom själv, som ägare.
Detta är väl hur gammalt som helst? Ett genomgående ”fenomen” genom hela den mänskliga historien? Med början hos de gamla egyptierna…? (Sedan om man formulerar, (ja, ”hittar på då), ord som säger att ”vi avskaffar slaveriet”, och var och en är ”fri”, och det finns ”demokrati”, och det finns ”jämlikhet”, och det finns ”yttrandefrihet”, och det finns ”alla människors lika värde” (inför lagen), och låter ”slavarna” (förlåt ”löntagarna”), själva betala för mat och hushåll, skola, sjukvård och begravning, så kan ju ”ägarna” (till alla dessa inrättningar), göra ännu mer vinster? Samtidigt som de slipper ”ansvaret” att ”äga själva slaven”, som helt enkelt får skylla sig själv om han/hon inte är förmögen nog att kunna ”sälja sin arbetskraft”. De ”odugliga” måste helt enkelt ”gå under”. Det är ”naturens lag”, och ”slavägarna” är inte ansvariga för ”slavens” väl och ve, utan det är slavens eget ansvar. (Att ”skapa fram” en effektiv ”slav” (förlåt ”löntagare”), rationellt fungerande, helst i avsaknad av familjerelationer, dvs. in med barnen på dagis, in med åldringar på åldris, som effektivt kan ägna sig åt sin ”tjänstgöring” (till ägarna av ”samhällsmaskineriet”), det är att vara s.k. samhällsarkitekt. (Sedan kan man formulera hela projektet med ord, som itutar löntagarna passande ideal, så att de välanpassat håller sig inom fållan…., samt naturligtvis också ord, som kraftigt stämplar och fördömer dem som vill försöka bryta sig ur densamma….). (Att kommunisterna och kapitalisterna naturligtvis måste hjälpa varandra i detta arkitektoniska samhällsbygge, inklusive en följsam, lydig och underdånig massmedia, är ju en självklarhet, alla måste dra sitt strå till stacken…)
”There is nothing new under the sun”….?
(Men människan är också ett flockdjur, och tycker o matt tillhöra flocken….., även om den så vandrar (kollektivt och blint), utför ett stup…)
hej, jag brukar vara inne på din blogg ibland, men förstår inte allt (vet dock att det är lite din mening att skriva kryptiskt). men ville bara säga att jag blev glad i dag när aftonbladet.se toppade sin sida med artikel om räntefria lån och med livechat med jak-representant. karin magnusson, debattredaktör ställde dessutom frågan: "Vad är vitsen med ränta? Förutom att ge oss med skyhöga bolån sömnlösa nätter alltså." Ett svar gavs väl inte riktigt, men alternativ presenterades ju. Yey!
SvaraRaderaAtt presentera ränta som ett skäl för inflationen är ju bara något galningar kan göra och däri är ju svaret.
SvaraRaderaAlltså att man ska betala ränta pga. att det finns inflation är inte skäl för ränta så¨ingen missfattar
SvaraRaderaPs. till 20/4 13:54.
SvaraRaderaEller tillägg....
Förutom att människan är flockdjur, så blir dagens flock präglade, fostrade, indoktrinerade, manipulerade av mode, reklam, tv och övrig massmedia, till att tänka, tycka, anse och vilja "se ut" som majoriteterna vill se ut....och omfatta den livsstil som de präglas av genom sagda massmedia i alla dess former.
Där uppstår också mobbingen på arbetsplatser och skolor, mot personer som avviker från "normen" alltför mycket, just p.g.a. att människan är ett flockdjur. Flockinstinkterna driver fram krav som säger att så här och så här måste du tänka, tycka, se ut, för att göra flocken livskraftig, ja, överlevnadskraftig. Avviker du, så stör du flockens överlevnadsmöjligheter.
Så som djurvärldens flockdjur fungerar. De som är alltför sjuka, eller alltför avvikande, stöts obönhörligen ut, i rent överlevnadssyfte.
Pressen, stressen och konkurrensen som drivs fram av ägarna till slavarna (förlåt, löntagarna), är de som vill ha denna press och konkurrens, därför att det tenderar att öka prestationsviljan och tävlingsviljan mellan slavarna.
Men, människan har ju en "fri" vilja. Vill hon inte delta i de livsvillkor som ägarna framställer och som därmed gäller, så kan hon ju alltid avsluta ....
Den valfriheten har inte djuren...Ds.