Medvetenhet kring målmedvetenhet

Visst är det väl en fantastisk målmedvetenhet vi har förmånen att se? Den resoluta beslutsamhet med vilken vår stackars kärlekslösa och sedan barnspen oälskade elit tar sig an uppgiften att förstöra världen. Stackars satar. Den hypnotiskt avsedda teater man kallar kriget mot terrorismen gick i går in i ett nytt skede av absurditet när tomtenissarnas hejarklacksledare nummer ett skulle ha avlivats av de amerikanska precitionstorpederna, direktstyrda av ett helt fotbollslag befattningshavare i vita huset som tydligen samtliga gjorde så operationen kunde slutföras.

”USA:s present Obama räddar världen från Usama”. Det förefaller faktiskt riktigt rimligt att den senare varit död i nästan tio år. Smidigt nog är han redan begraven. Till havs. Nu är tydligen posten som ledare för Al Quaida vakant. Detta beryktade terrornätverk, lika existerande som de rosa elefanter som frekventerar olsboskogarna helgfria söndagar. Det fanns en tid då jag irriterade mig på att lögnen faktiskt kunde fortleva. Men nu är det en obotlig källa till munterhet.

Rolle gick en klass över mig från och med mellanstadiet. Rolle var en stor, stark och kärleksfull människa. Men han hade lite problem med sanningen. Han hade vid tolv års ålder haft sex med diverse popstjärnor, var innehavare av svart bälte, hade turnerat världen runt i olika kampsportuppvisningar och var avkomma till en fader som var kung på Hawaii. Rolle jobbade senare på återvinningen i Uppsala och varje gång jag slängde sopor där fick jag och andra besökare verkligt färggranna historier oss till livs.

Det finns många ”Rollar”. Många som på olika grunder lever i sina egna fantasier och med beundransvärt utbroderade fantasier presenterar sin verklighet för omvärlden. Vem vet, kanske beskriver de sin verklighet i en parallell värld. Sådant kan man faktiskt inte helt utesluta. När jag lämnade den lille vid skolan i går hade hans kompis till exempel fått en miljon i veckopeng. Men att frisera eller korskoppla sanning på detta sätt är ju som regel ett uttryck för något annat. Man kanske vill framstå som lite bättre, vinna uppskattning och i slutändan kärlek.

Det är ju fan så mycket mer behjärtansvärt än att ljuga ihop komplotter för krig och frihetsberövande, för förslavande av all världens folk och för att kemiskt förgifta allt på planeten. Denna lilla klick människor gör inte vad de gör eftersom de vill bli älskade eller vinna uppskattning. De gör det eftersom de är paniskt rädda för allt som har med kärlek att göra. De är värmens och förtrogenhetens antites. De är uppvuxna med hat istället för kärlek. Vanvett istället för reson. Lidande istället för njutning.

Åter till dualismens dogmer. Att världen skulle vara en effekt av gråskalorna mellan de två ytterligheterna, må de vara vilka de vill. Livets fortsatta uppkomst som resultat av ytterligheterna (man/kvinna) är ju en ganska god illustration av detta. Likaså dess förlopp (födelse/död). När de flesta på vår planet nu vaknar upp inför vad som verkligen pågår – att det mesta av det vi i vår slummer uppfattat som en turbulent men verklig omvärld rapporterad till oss via media ju är en liten skevt vanfostrad elits tankefoster – så hjälper det oss att ta itu med inte bara det utan hela synen på livet, dess mening och syfte.

Den starka koncentrationen negativ energi på de relativt få elitistiska händer gör att en desto större massa människor kan få uppleva mycket mer positiv energi som motvikt. När vi gemensamt vaknar upp får vi ett riktigt angenämt förlopp. Vi kan börja kasta av oss tvångsmässiga tankemönster kring oss själva och våra måsten. Sluta gå till jobbet. Lägga ner det där med pengar och höra upp med oskicket att vara rädd. Vi kan träffas, skratta, supa till lite och dansa runt elden. Dela på maten och otvunget på spontan basis ta uti med anskaffandet av morgondagens mat.

En bit bort står en klunga som inte vågar sig fram till brasan. De huttrar. De står och spottar och svär över förfallet och sakers omoraliska utveckling. ”De där gör inte rätt för sig”, väser de mellan de huttrande tänderna. Några lämnar kylan för brasans gemenskap. Andra blir kvar. Deras syfte är att hålla positivismen stången. För den dag ingen står en bit bort och håller emot upphävs kanske hela det experiment vi är. Den dagen kan faktiskt vara ganska nära, när man tänker på saken. Den lilla klungans frenesi och självpåtagna spurtstrid tyder på saken.