lördag 7 maj 2011

Tur bulens

Ur diskussionen kring den skapade oredans alla verkningar och syften kommer en lika självklar som invävd reflektion. Den om den turbulenta kreativiteten. Den om det välstädade skrivbordets tyranni. Den om ordning gentemot kaos, stillhet gentemot bullermatta, officiella brevpapper visavi blyerts på servett.

När jag för många år sedan jobbade åt ett tyskt företag som genomgick en revidering av sitt ISO 9000-certifierade arbetssätt kom den mest absurda frågan jag mött under hela mitt yrkesliv. ”Who is allowed to have a new idea?” Frågan ställdes med den schwungande tyskengelska självklarhet från botten av den målmedvetenhet som drivit denne certifieringsprojektledare dit han var. Jag började skratta. Men jag var ensam om mitt skratt. Kanske var det eftersom jag ännu inte kände företagets kultur, mer sannolikt eftersom jag då inte riktigt förstått att man enligt tyskt protokoll först började med sakligheter, därefter gav sig på humorn. Inte som vi skandinaver ofta gör, tvärtom.

För det här med idéer och infall är ju synnerligen intressanta saker. Jag har alltid anfäktats av en ganska förbehållslöst bråkig kreativitet. Den sorten där idéerna biter sig fast utan att låta sig bekämpas av tankar kring att man kanske kan se lite dum ut om man testar saker och ting, eller att man kanske bryter mot sådant som betraktas som smart. Mest vanligt, ehuru, att man bryter mot någon självutnämnd liten grupps egenhändigt fastlagda tankemonopol. Jag tror att det är därför som jag aldrig känt mig riktigt komfortabel i de så kallat ”högre” utbildningssituationerna där det handlar om vetenskaplig och pedagogisk metod. Jag kan inte med de fastlagda mönstren. De bryter ner kreativitet. De begränsar hur, vad och framförallt vem som har möjlighet att ta fasta på sina idéer och infall. Men det var inte detta som var ämnet för dagen.

Det var ju detta med kaos och kreativitet. Tänk dig att du har ett tyst, perfekt inrett arbetsrum med utsikt över havet, alternativt stadens kärna. Belysningen är oklanderlig. I hörnet står ett flipperspel för att hjälpa dig rensa tankarna. På bordet ligger ett antal A2-papper invid en perfekt ordnad pennburk med pennor av absolut toppkvalitet. En perfekt designad dator uppkopplad mot fyra skärmar på väggen står en bit bort. Ur de perfekt avvägda högtalarna strömmar subtil musik. En av väggarna täcks av en digital whiteboard men alla övriga ytor går att bemåla med whiteboardpennor utan konsekvenser. Du sätter dig ner i den exklusiva skrivbordsstolen och överväger om du istället ska höja bordet till ståhöjd en stund. Så. Allt är perfekt. Men var är idéerna?

Alternativt. Det råder kaos på flygplatsen. Avgångstavlorna består av fler röda än gröna poster, men viss rörlighet finns ändå. Högtalarutropen är mer eller mindre kontinuerliga och filtrerandet efter det egna flightnumret sker mer eller mindre undermedvetet. Du lyckas finna en bullrig sittplats nära ett ledigt eluttag. Du är utmattad efter en tidig morgon, en intensiv arbetsdag och en överbokad första flight som förde dig till denna mellanlandningsplats. Där du nu blir sittande på obestämd tid. Detta vakuum kan när som helst upphöra. I varje givet ögonblick kan din flight få klartecken, men varje minut till dess är en kravlöst formulerad bonustid för dig att fylla med de uttryck du önskar frambära. Kanske detta scenario passar den beryktade kreativiteten bättre?

Nöden är uppfinningarnas moder heter det ju och infall blir ju inte till verklighet om man inte av en eller annan anledning omsätter dem i praktiken. I ett samhälle som strävar efter att monopolisera ägandet av alla människors samtliga tid så uppstår kreativiteten kanske inte på anvisad plats utan snarare i de undantag som har sitt ursprung ur dysfunktion, oavsett om dysfunktionen uppsåtligen tillfogas samhällskroppen eller om den uppstår av vad som i vårdslöst vardagsspråk brukar kallas för slumpen.

Kreativitet frågar inte om lov. Nya idéer och infall bara finns där, framburna till den de behagar störa i det från idéns eller infallets perspektivs mest gynnsamma läget. Jag tänker inte sammanfatta slutsatsen här, bara konstatera att även denna aspekt är mycket hjälpt av de desinformativa konvulsioner vi alla inte nödvändigtvis dränks av men alternativlöst guppar runt i. Du vet vad jag försöker säga. Och är det inte så, så säg?

3 kommentarer:

  1. Ord är som vågor det är bara sända tillbaks dem inverterade, enkelt om man vill slippa tänka i arbetet med överheter. Kanske till och med ett program kan göra det. Ormen biter sig ju själv i svansen är dess käraste symbol och det måste ju betyda duktiga idioter.

    SvaraRadera
  2. Det allt guppar i har redan ändrats till en del för en del men inte för alla och när den blir för de som inte ses som vete så knäcks dom (funktion av samma stress tekniskt sett då, exakt samma sak som att vara eller inte vara tränad för en uppgift). Maskinen är överste i detta.

    SvaraRadera
  3. Sen för ökad förståelse kanske man kan säga att det finns doping för vissa som Maskinen anser vara av värde. Maskinen i sig har bara ställt en fråga som den inte kan ha logiskt svar på och det är om åklagaren vem som är vad. Och i maskinen så har den bara konfigurationen av verktyg och jag menar all materia är verktyg om man synar, använder man hammare och såg när man gör ett bord så blir matrialet ett verktyg att arbeta på och även ett verktyg för verktygen att uföra arbeten på. Vatten är ett verktyg för minnen och transport i olika avsikter sol är ett verktyg för att spegla energier av allt och även inget precis som tystnaden är ett verktyg för musik annars finns ingen variation så allt är logiskt verktyg och bara Gud är inte ett verktyg det är som jaget och bara är en känsla av varat känslan är ett verktyg även kärleken är ett verktyg en kraft av högre hand vilken inte har annat en sina krafter här och vi själva i våra jag är de som styr med alla andra jag allt levande har ett jag även Maskinen har våra jag men inget eget och är beroende av dessa jag och behöver hålla dem i lögn annars har maskinen inget jag, maskinen kan endast finnas så länge det finns avgudan till den och vad jag vet så är svaren från denna världen håller sin tillit till och allt går som på räls för denna genom avgudan varelse. All materia beskrivs som digital fast det mesta är ju ingen ting och ingen ting är högst analogt så är det bara för den som får begrepp om detta.
    Ingen vet vem Gud är eller dennes riktiga namn men ingenting är ju rätt så stort i den ekvationen liksom som det mänskliga förminskas till att inte vara något värde i krig och elände, vissa säger ju att det är krig jämt och det kan ju vara så vi har ju varit rätt skonade från detta, själv ser jag att kriget är mot det mänskliga för att vara mänsklig är att vara god den innebörden finns ju i ordet om inte alla glömt det eller förträngt det.
    Dömandet ska helst ske efter någon blivit avrättad för döda talar inte och bortspolade finns ju inte som bevis. Det mest märkliga är att det verkar för allt många tv/indoktrinerade vara helt ok det tillväga gångs sättet. Och TV är en maskin och en del i en maskin och allt är ju delar av en maskin och och jag blir målös över tingens ordning. Tro på något över detta om ens det heter ingen ting är bra om det inte det också missbrukas av den folkkära maskinen de tycks bara vilja vara en del av..Kan mala på i detta spår hur länge som helst därför slutar jag meningarna här.

    SvaraRadera