Den sannolikt godartade verbala vanmakten

Som så många andra har det kommit till en kritisk punkt med skrivandet här. Nej, jag tänker inte sluta; alls inte. Men med det perspektiv som blir en konsekvens av de sökanden som inspirerats och kanaliseras genom skrivandet föds gradvis en sannolikt godartad vanmakt inför att enbart en blygsam del av observationerna låter sig beskrivas verbalt.

Synsätt och tankar, eller snarare känslor som gör allt som syns och är till de subjekt till en annan agenda, en annan helhet. Kärleken och värmen i relationer. Diskussioner med människor i närheten. Ord som ges möjlighet att lätt snudda vid vad som rör sig i det gemensamma djupet och gradvis på det lilla viset sprider små vibrationer genom den gradvisa acceptansen given effekt via den spridande repetitionens resonans.

Möjligheterna till uttryck begränsas i cirklar. Den innersta och trängsta – det så kallade offentliga rummet medger bara uttryck för på förhand fastlagda åsikter, tankar och vad som felaktigt kallas idéer. Väl förpolariserade för att i alla sina tillsynes eldiga spretigheter i allt understödja den på förhand fastlagda strukturen till det övergripande spelets gagn.

Från det offentliga rummet ökande för varje cirkel gradvis i omfång ut till vad man för munterhetens skull kan kalla det ofantliga rummet; det vill säga den fritt flytande insiktens domän. Insikter som når oss intuitivt utan tanke men baserat på vad som eventuellt måste vara en ganska stor mängd observationer. Åtminstone för undertecknad. Det vedertaget accepterade flyttas hela tiden ut från den snäva kärnan men dess verbala avsättning minskar också konstant.

Synkroniciteter, signaler i den så kallade verklighetens fibrer. Symboler och siffror som dyker upp och visar för oss att vi är något på spåren. Tankar och meningar som bor samtidigt i flera tillsynes helt individuella varelser. Områden som delar sömnrytm, sinnesstämning och en ur individerna framväxande kollektiv vilja. Sammanfattat i en helt oväntad men så innerligt glädjande kommentar från förarsätet: ”tiden är mycket mer fylld av kärlek nu”.

Det verbala har sin nytta; men kommunikationen därutöver intensifieras tydligen i rask takt. Den sannolikt godartade vanmakten består i att dessa saker är så påtagliga men inte låter sig kläs i ord helt och hållet och att vad som låter sig verbaliseras därmed framstår som något ”futtigt”. För egen del fortsätter jag gärna ändå. Orden måste få flöda – annars stoppas hela jag upp. En villkorslös frivillighet.