Kon-tanter

Grannarna har lite kul åt mig. Jag som säger att pengar ju faktiskt inte finns. Men det verkar som om de förstår. Också. För den som anträder stigen av den imaginärekonomiska insiktens tankebana kan det kännas lite ovant att höra sig själv uttrycka sig i slika termer, än mindre att tillämpa dess innebörd i verkliga livet.

Nämnda granne skulle ta ut ett belopp kontanter i bank. Banken frågade då vad pengarna skulle användas till, samt följde i ingående frågor upp svaret tills dess att banktjänstemannen förnöjt den organisatoriska nyfikenheten och med alla detaljer på bordet kunde släppa ifrån sig de för ändamålet nödvändiga kontanterna. Bankerna har – helt på egen hand; utan någon som helst påtryckning från till exempel myndigheter eller folkvalda institutioner – bestämt sig för att införa en rad restriktioner på kontanthanteringen.

Man säger att man gör det för att förhindra att folk springer iväg och tar ut pengar för att finansiera terrorism. Eller svartjobb, som man tillade i en pressad passus. Klart som korvspad att första bästa svennebanan springer till banken och plockar ut cash till olika i buskarna groende separatiströrelser. Jodåförfan. Mest hela tiden.

Nej, så är det naturligtvis inte. Inte alls. Bankerna har helt enkelt jävligt ont om pengar. De stackarna är luspanka. De kontanter som finns i omlopp vill bankerna låsa in i sina valv – emellertid inte i kundernas fack för där kan de inte bokas i bankens böcker. De ska in i bankens reserv så att man om någon vanvettig spjuver med dödslängtan skulle önska granska bankens täckning för sin påhittekredit. Den har ju vuxit en hel del de senaste åren. Alldeles oerhört mycket.

Klart banken söker med ljus och lykta för att få in pengar av ”den äkta sorten” för att åtminstone en liten stund till kanske kunna hävda att de fordringar banken bygger på är någotsånär legitima. Vilket i sig är ett fullkomligt skämt. Ett skämt väldigt få skrattar åt men vars munterhet vi borde använda oss av kulna dagar för att på så sätt åderlåta bankernas skuldtyngdhet på munterhet och därigenom ge det åtminstone något syfte innan det just alldeles runt knuten ändå måste vika ner sig med ett rejält stön.