Fiendens inre fiende

Jag är helt övertygad om att nästan alla människor är goda. Att vi inte vill annat än att skratta, dansa och leka. Att vi är något mycket mer än vad som syns och hörs samt att vi har drivkraft inifrån som får oss att komma på idéer, sträva efter vår egen och andras utveckling och att ingen egentligen vill någon annat ont.

Men den våldsamma världen - vansinnesdöd, krig, dagisförgiftningar, knivhuggningar och fortkörning då? För även om man bortser från den uppförstoring av det onda som är medias egentliga syfte så kan man inte bortse från de hemskheter som ändå sker bland människor. Varför händer de om vi nu är så goda som jag påstår?

Obalanser. Människor som mår illa kan antingen drabba sig själva eller sprida det onda över andra. Egentligen bär vi kanske alla summan av all smärta som hel mänsklighet. Hemska handlingar kanske i själva verket jämnar ut det onda mellan de olika människorna. Och de som utför dem – de vi gärna sätter oss till doms över som monster – man kan inte hur gärna man än vill – bortse från hur de blivit vad de blivit.

Trängda, misshandlade och tragiskt formade till den skevhet som tar sitt uttryck genom att ge sig på andra människor. För hur mycket vi än sjunger det moderna samhällets välutbildade lovsång så vet vi ju. Vi vet att det sätt vi lever bygger på konkurrens.Om jag ska kunna ha det bra måste någon annan lida. Det gamla hederliga härskar- och slavparadigmet satt i mentalt system. I detta system krävs att människor mår dåligt, om inte annat för att bibehålla symboliken.

Människor mår illa på olika sätt. Men vårt mönster - vårt konkurrensutsatta sätt att leva mot varandra istället för tillsammans är vad som gör att de som mår dåligt gör det. Det blir ganska tydligt så här på höstkanten. Vårt samhällssystem stipulerar att alla kliver ur sängen i god tid för att infinna sig till jobb, dagis och skola klockan nollåtta nollnoll (pip).

Hur många far inte illa av den lilla detaljen? Barnen som för någon vecka sedan utan tillstymmelse till konflikt lekte och bubblade av skratt – har inte de redan börjat anamma det konkurrensutsatta konfliktfyllda sättet att leva tillsammans? Ryckta ur sin naturliga rytm, incheckade i formen att ytterligare ett par terminer formas till det konkurrensutsatta samhällets arvtagare.

Samhället fostrar omsorgsfullt monster eftersom det behöver monster. Monster av god kvalitet. Av samma anledning som brandkåren behöver eldsvådor behöver samhällskroppen en motivation till sin egen existens. De överstatliga militärkomplexen kräver att det finns skurkstater – alltså skapar man dem. Fiender har alltid skapats av mycket konkreta anledningar. Bilden av den mänskliga, världsomspännande ondskan är inget annat än en mycket utbredd illusion! Så utbredd att alla under sitt liv går på den.

Men om vi inte längre köpte vanföreställningen av att vi måste gå till jobbet och släppte greppet om vardagens mentala rutnät – vad skulle hända då? Skulle världen stanna och samhället kollapsa? Skulle elaka människor plundra och våldta, sätta städerna i brand och av brist på mat börja äta upp varandra? Skulle det verkligen bli den djungelns lag vi från första skoldagen lär oss alternativet till vårt inrutade samhällsparadigm är?

Nej! Nej, nej nej! Det skulle ju inte bli så. Det skulle bli tvärtom. När vi väl fått göra oss kvitt frustrationen från vad vi utsatts för under årtusenden så blir det ju på ett helt annat sätt. Om orsakerna till de obalanser som skapar olika grader av monster får försvinna så kan var och en göra vad de vill. Vi vill ju hjälpa varandra – egentligen. Vi kan samarbeta om vi inte hela tiden tvingas älta de issues vi proppas fulla med genom rutnätets försorg. Vi är designade för att samverka, inte motverka varandra.

Men vad gör vi för att bli kvitt den här illusionen? Precis som i fallet med pengarna så krävs det att vi allihop och tillsammans häver illusionens giltighet. Någorlunda samtidigt. Och för att göra det kanske vi behöver lite hjälp. Lite hjälp inifrån själva illusionsmakeriet – från bakom de fasader som kallas demokrati, fredsbevarande och liknande. Tvärtomspråket, ni vet.

I vårt land har vi så kallad demokrati. Vi har en maskin – ett samhälle. Denna maskin är förprogrammerad enligt en fjärrstyrd instruktion. Den följer sitt program till punkt och pricka och håller oss människor i schack som den ska. Den säger att det är vi – subjekten – som styr maskinen. Vi kan välja vilken fil vi vill åka i på motorvägen, men det finns likväl endast en motorväg och därmed endast en destination.

Samhällssystemens olika fasader kapslar in en stor mängd väl menande människor. De allra flesta har säkerligen ingen aning om vilka ärenden de springer. Men i takt med att människor vaknar upp generellt så sker ju detta uppvaknande givetvis också innanför maskinens murar. Människor drivna av sin inre övertygelse kommer att hjälpa till att avsluta det bedrägliga i en sådan omfattning att maskinens ägare inte längre kommer att kunna hinna med att eliminera sanningssägarna.

Maskinens yttre beståndsdelar eller kamouflage i form av mänskliga sköldar, fästa mot maskinens yta genom allt från direkt hot till enklare attraktionsmekansimer som egoklister, framgångsmagnetism eller finansiell bundenhet, upphäver även de kopplingen, respekten och det mentala investerandet i maskinens vanvettsproduktion.

Att jobba inom media måste vara ett rent helvete just nu. Att vara en del av den cirkulära upptrappningen av vad som är så långt ifrån sanning man kan komma måste fräta. Något alldeles oerhört. Att arbeta med pengar håller på att kännas igen som den absoluta obefintlighet det är. Hela invallningen håller på att brista. Människors fruktan blir till tankar vilket i sin tur resulterar i en enda, stark och bärkraftig känsla. Den bär oss ut ur rutnätet. Bort från maskinen.

När vi lämnat maskinens yta fri. När de mänskliga sköldarna av respekt för sig själva avlägsnat sig och vi skådar dess bara metall. Vi ser in genom rutorna på de varelser som sitter där inne. Tolv tretton stycken sisådär. Kommer vi att känna igen dem? Kommer vi att se dem som mänskliga eller kommer vi att se deras maskin försvinna till sin eller sina uppdragsgivares hemvist?

De har nog blivit lovade att få slippa undan när skölden är borta. Säkert. Men i det spel och med hela den kyla som spelet spelas så är det nog så att vi får dras med dem och deras maskin likväl. Den kommer inte att fungera, givetvis - den drivs ju av vår lydnads och fruktans energi. Men den kommer att stå här och skräpa. Som ett monument, kanske. Eller som råvara till vårt nästa skutt. Det in i bristlösheten. Ty lösningar finns ombord på maskinen. Använda åt andra hållet, förvisso. Bara att växla polaritet och köra.

Och här i vårt avlånga land, med vårt avlånga språk och våra avlånga ansikten är maskinens kraft starkare än på något annat stället på planeten. Svensken är så kollektivt förledd som inget annat folk. Och trots det vågar vi – i tilltagande grad – ventilera livets realiteter med varandra. Det öppnar sig. Vi öppnar oss. Denna fläck på jorden är långt mer signifikant än jag hade anat. Läckert!