Pulsen

Tanke, känsla, intuition och impuls. Att inte se skogen för alla träden. I underjorden - ett lags insikt. Ett slags intuitivt igenkännande av vad som är sant – inte en tanke kring vad som är rimligt. Ett slags känsla för vad som egentligen händer och varför – inte en påläst och bevisad övertygelse. Och så föds impulser kring vad som är riktigt att göra – inte inbundna betänkanden efter noggrant övervägande.

Kanske är det källan. Den som sammanbinder allt och alla. Den undermedvetna floden det alltid talats om och vars porlande alltid känts men som tanken är förhindrad att nå. Den vi avgränsats från med ett draperi vi själva med tanken måste avlägsna. Den paradoxala tanken kring tankens begränsning. Tanken som får tanken att vila, tystna, assistera istället för att domdera.

Detaljerna. Varje litet korn är en värld av bedömning och kittlande upptäckter. I instans efter instans. Mönstren bär samma signatur. Kanske är varje företeelse en instans av varandra. Kanske är det därför mängden detaljer skymmer den helhet de utgör. Likt kroppens alla celler. Men för den skull inte ett dugg likt själva kroppen.

Det stark kraft i tanken. Den där fasta, pusslande, utmattande sortens tanke som aldrig tystnar, aldrig ger sig och aldrig tar rast. Som bara ångar på, dag ut och dag in, i sitt eget dikterade tempo och som efter en period av härjningar lämnar huvudet som en utbränd kolbotten. Men ur den svarta ytan reser sig sedan växtlighet. Strå för strå finner det utbrända som en utmärkt grogrund och det gröna breder ut sig.

Ett mönster av nya tankar men också en ny känsla. En ny insikt. En intuitiv sensation baserat på det framväxande mönstret. Och i botten den där alltmer stadigt vilande känslan. Pulsen. Vingslagen. Tonen. Den är trygg. Den är målmedveten. Tålmodig. Tidlös. Den talar om att vad som än händer så händer det av en och samma anledning. Hur det än blir så blir det som det är menat att bli precis så. Eller som min gamla farmor skulle ha sagt: ”ordnar det sig inte, så ordnar det sig i alla fall”. Precis så säger den.

Det betyder inte att vi inte styr skeendet, oavsett om det är något vi utrustats med från fabrik eller om den fria viljan är i verklig mening är lösgjord. Vårt behov av att döma, slåss och få ur oss vår försmåddhet bestämmer sträckans längd. Vi behöver det i olika grad, men tillsammans ändå till en konstant summa. En summa motkraften nu gör sitt yttersta för att matcha och leva upp till.

Jag tycker inte om att bråka. Har aldrig förstått varför man måste vinna i spel och har en avklingande lust att vinna även i resonemangsmässiga sammanhang. Alla har ju rätt – var och en på sitt sätt. Och kanske mina sanningar och ståndpunkter svarar mot just de obalanser jag själv satts att ta itu med. Ju fler av dem som upphävs, desto färre fasta övertygelser kvarstår. Istället styrks känslan. Pulsen. Insikten om att allt är precis som det ska och av den enda obeskrivliga anledningen.

Bråket förlänger processen. Bråket önskas intensivt av den andra sidan i spelet, den som ju utgör vår egen reflektion. Den dag vi själva beslutar oss för att spelet inte behövs - att vi inte längre har issues som kräver att vi förtrycker, revolterar, hatar, dömer och laddar ur – då försvinner hela spelet. Inifrån och ut. Det är rekylen på övergreppen som styr hur långt det måste gå.


Om man vänder sig med vinden i ryggen och låter impulsen styra stegen. Blir det inte bättre för varje lite steg? Den hjälp man behöver materialiseras på allt mindre diskreta sätt. De människor och själar man behöver ansluter till det egna livets stig. De man kan dra lärdom av och som kan hjälpa mig i det jag inte själv klarar. Symmetrierna visar sig när man väl öppnar ögat för dem. Klockslag som likt en kompass lägst stigen talar om hur väl det stämmer. Passbitar som handen plockar utan att ens tänka tanken på att mäta. Saker som nästan löser sig själva.