Fredagsblandning

Det enda man verkligen vet är att man inte vet. Med den vetskapen så vet man i alla fall en sak.

Jag var förbryllad över dagarna som föregick. De var kanske den parallella nedbrytelseprocessen. Det är ju inte längre så märkligt hur sömn och sinnesfrid rubbas inför något som kommer att inträffa. Det är inget annat än logiskt att man känner sig trött före det att ett utmattande skeende tar sin början. Man får bara försöka bortse kring en och annan invand teori om vad tiden är.

Återblickar och reflektioner är oundvikliga. Tydligast i detta skede är detta med sorgens manifestationer och energitransaktionerna. Den redan berörda om sammanbrottets alibi visavi den avvaktande obestämdhetens misstolkade styrka och regelrätta stöld av energi ur obestämdhetens skål. Ett säkerligen omedvetet men inte desto mindre energipredatoriskt beteende inför skeenden med tillräcklig potentialskillnad. (”De olyckliga flugorna flockas kring sorgens sockerbit”)

Leder mig att tänka på den gamla goda föro-rätten. Rätten att känna sig förorättad. Är den inte egentligen samma sak? Yes! De har behandlat mig som skit - underbart! Nu får jag äntligen anledning att kanalisera allt skit inom mig gentemot dessa jävla kukskallar som betett sig så illa. ALLT är deras fel. Fyyy faaan för dem! På dem bara - de har gjort mig illa! Och nu ska de få lida för allt som någonsin varit fel. Det är fantamig min rättighet att hata. Ett förorättat, helgjutet, lite hemtrevligt och totalt blint hat. Fy fan vad det är synd om mig…

Rätten att känna sig förorättad och rätten att bryta samman inför en trasig maska i offerkoftan är bästa kompisar. De kommer ur ängslan och vilsenhet men ges sådan exponering och absurd uppmärksamhet att de växer sig större än de enklare mer glädjebaserade levnadsmönstren. De hindrar barnet att uppleva varje form av smärta, står i hörnet av skolgården och viskar, går på krogen och spanar på lämpliga förorättningsobjekt och frossar i sjukdomar och diagnoser. De startar till och med skeenden som föranleder de förorätter och sorgebrunnar de själva hämtar sin energi ur.

Föro-rätten ger också motivation för den förorättade att se den icke förorättade som respektlös. Det är nog i och för sig ganska sant, ty den som beslutat sig för att leva utifrån det andra perspektivet är en nonchalant jävel. Det måste man vara. Om man konsekvent och taktfast håller sig undan från den negativa energin och lever på den glada sidan av livet. Är man en smitare eller har man begripligt något stort?

När man läser texter av de som frälst sig själva från ondska och negativitet infinner sig ibland den där känslan av spysjuka på florsocker. Jag skulle nog kunnat citera mig själv men tar Mikael Cromsjö (vaken.se) som under rubriken ”Att vakna upp till lycka” skriver: ” Jag förstod nyligen att lycka inte är en känsla utan en handling. En handling som vi brukar kalla "att uppskatta" eller att älska. När vi kan uppskatta någonting så mår vi bra. Just nu när jag skriver det här så tänker jag på att jag uppskattar dig”. Mycket bra skrivet, förresten.

Det är klart att från det förorättade perspektivet likväl som offrets perspektiv så blir uttalanden som dessa nästan äckliga. De bidrar till än mer aversion mot de på utsidan och kastar litervis med diesel på de flammande förorättslågorna. Precis som det faktiskt går åt det andra hållet också. För den som söker hålla fast vid sin egen lyckliga harmoni söker älska och förstå allt och alla. Det blir en personlig plåga att se de förorättade hata. Allt hat blir en personlig sak. Eftersom alla är samma, egentligen.

Där har vi kanske ställningskriget. Mellan som finner tillfredsställelsen i att vara olyckliga och de som finner den i att vara lyckliga. Var och en sin egen extrem till alienering av sin motpart och därmed också sig själv. Var och en med uttolkandet av den yttersta tidens förestående rättfärdigande av det egna synsättet. Från ”Världen går under och alla kommer att slitas i små, slamsiga skrikande stycken” till ”Vi kommer att upplösas i ett rosa moln av förbehållslös kärlek”.

Men handlar det om att ha rätt, egentligen? Inte riktigt säker på den saken längre. Om allt som har varit, finns och framförallt är bär vittnesbörd om kontrasternas verkan i högst materiell form så blir det mer påtagligt. Varken den förbehållslösa kärleken eller det förorättade hatet är lösningen för en hel mänsklighet tillsammans. Det är kanske snarare ytterlighetsmarkeringarna för den verktygslåda vi har att jobba med i denna livets lärobok. ”På varje komplext problem finns en lösning som är snabb, enkel och fel.”

För vem har inte varit offer? Vem har inte varit förorättad? Och vem har inte känt lycka, tidlöshet och hänförelse? Det ändrar sig över tid i stort och i smått som krusningar, vågor och olika men sammankopplade oceaner. Upplevelserna som formar oss kanske i sin tur formas av vad vi behöver för att komma vidare. Ett antagande som känns nästan mer rimligt än något annat.

Det är klart att där jag står nu har jag en viss utsikt. Det jag ser är min verklighet, mina värderingar, mina önskningar och min potentiella tillfredsställelse. Det som tillfredsställer mig allra mest just nu är att se människor byta kapitel. Att se dem som lämnar något jobbigt bakom sig och skrattande tar sig an en ny epok, precis som jag själv nyss gjorde. Kanske eftersom jag tror mig veta hur kul de kommer få när de slutar be om ursäkt för sina känslor och önskningar.

Från mitt (nuvarande) perspektiv blir det väldigt fel när man måste kriga. När man måste döma andra som helhet istället för att plocka det som är bra och låta det som är dåligt ha sin gång. Jag tycker att det är så oändligt vackert när man kan tycka om människor för vad de är – eventuella brister och obalanser inkluderat, men inte för den skull drunkna och slukas av de bristernas och obalansernas inferno utan istället stå där vid sidan. Trygg och kärleksfull inför såväl den man betraktar som inför sig själv.

Att kunna vara uppriktig och ärlig, men ändå tyst. Att låta de som är av en annan åsikt eller inriktning få köra sitt race till dess de själva kommer till den insikter racet har förutsatt sig istället för att springa framför på vägen och skrika åt dem att stanna.

Från mitt (nuvarande) perspektiv är nästan alla konflikter missförstånd. Även de djupaste energikonflikter kan jag få för mig att tillskriva missförstånd. Den som aldrig upplevt den där kittlande känslan av kärlek och hänförelse kan nog tänkas bli rädda för den och kanske istället bekämpa det man inte tror sig själv ha möjlighet till enligt principen ”genom att förminska andra blir jag själv större”.

Krig, övergrepp och grymhet har kanske också sitt ursprung ur missförståndet att man måste vara en bra människa och bekämpa den ondska man kanske lika gärna bara kunna tiga ihjäl. Inte tiga ihjäl som i att låssas att det regnar utan som i att helt enkelt inte ge det man vill bekämpa någon energi. Kväva det. Grymt, måhända men ganska mycket lättare än att rada upp en beväpnad armé av köpta själar.

Och förtrycket, då? Förtrycket av andra människor, trosinriktningar, kön eller vad det nu än må vara. Vad är det för något – egentligen? Kanske först och främst en rädsla för kraften i det man förtrycker. Människans inneboende kraft. Den som finns att hämta i att inte fokusera på sina brister, tillkortakommanden eller fel utan bara vara, känna och låta vad som sker ske utan krav. Den kraften finner jag personligen mest intressant och ser dess systematiska förtryck mycket väl. Från mitt (nuvarande) perspektiv.

(Kommentera på, bara. Jag svarar om jag har lust ;-)