Inflygning

Terrängen närmar sig underifrån. De brokiga mönstren, den oförutsägbara topografin och de spridda klungorna med hus pulserar i det närmaste till följd av den höga hastigheten. Vi närmar oss. Vi vet inte hur platsen där vi kommer att möta marken ser ut, vi vet bara att det är ordnat för oss där. Vi vet att vi inte kan påverka hastigheten eller avståndet. Bara njuta av sensationen i detta inflygningens slutskede. Många blir sjuka på grund av de starka intrycken och tryckförändringarna. Andra väljer aktivt att helt enkelt lämna in. Vi är många som funderat och sett återspeglingar från destinationen, men ju närmare vi kommer desto klarare blir det att vad vi sett reflekterats mot de ridåer vi omgivit oss med och därför inte på något sätt kunnat återspegla vad det egentligen föreställt. Det tystnar i kabinen. En laddad, avvaktande tystnad.

Tankarna går till avgångshallens utformning. Den tunna draperier som såg ut att vara av ogenomtränglig plåt. De kulisser som formade resenärerna att lämna ifrån sig sina drömmar i säkerhetskontrollen. Tanken var nog att vi skulle vara nakna och vilsna när vi nådde destinationen, men drömmarna har vuxit åter under resan. Osynliga, outtalade drömmar vävda av trådar från det man aldrig kunnat se men alltid vetat funnits. Orkestrerade av den inneboende kraften i allt som kommit ur enheten och där den fördolda känslan trotsat tanken och strött sina ljusa stjärnor utan att ge sig tillkänna. Vi kommer att känna igen oss.