Lava

Värmens kraft och ena sidan. Gravitationens å den andra. De formationer som bildas. De mjuka, fantasieggande rörelserna. Det känns djupt meningsfullt. Talande. Som om man skådar rakt in i livets innersta processer. Och vidare genom det mikrobiologiska, kemiska, partikelfysiska, subatomära ut i existensen och dess tankeformer.

Hur vårt kollektiva tänkande och kännande är den färgade massan – rörlig mellan två var för sig urstarka krafter. Värmen lyfter oss, får oss att stiga, drömma, älska och leka. Men när vi kyls av faller vi igen. Vi släpper tanken på värmen och faller av rädsla till botten för att där någonstans åter värmas och avvakta nästa stigning när vi nått erforderlig massa.