Partiella reflektioner

Det var ett sammanträffande av det lite märkligare slaget eftersom det egentligen inte hänt tidigare. Inte på det lilla viset. För när det gäller jobb och allt vad det innebär kan mitt ålderstigna huvud ibland få för sig att jag sett det mesta och gjort det mesta. Så är det ju sällan utan det handlar snarare om att jag själv valt att stå still på terraspunkten en stund. Eftersom det finns så mycket annat roligt, helt enkelt.

Så satt det så där lagom oväntat en partiell spegelbild av mig själv i passagerarsätet på väg söderöver. Likheten var slående och lite mäktig. Här hade vi att göra med en annan person med precis samma mentala belägenhet att nysta sig ini i saker och låta dem äta av det egna. En person som liksom jag tidigare kunnat ägde förbehållslösheten att låta en tanke, idé eller ett projekt sluka hela det personliga universumet på obestämd tid.

En person som inte riktigt såg några omöjligheter utan som på bekant manér kastade fram den yttre gränsen för det möjliga ett par kilometer åt gången och allt som oftast i total utmattning jagade igen gapet med egen prestation. Jag såg mig själv, faktiskt. I ett ljus jag inte tidigare sett. Jag såg mig själv rita på whiteboarden, brinna för detaljerna i koncept. För möjligheter, begrepp och paketering.

Jag såg utmattningen komma krypande längst tankegången. Hur bränslet till den tankemässiga elden byte skepnad och hur det kom den latenta utmattningen att skruva på sig i djupet för att i sin anfådda syrebrist ge kreativiteten ny – mer fokuserad – kraft. Jag såg mig själv, åtta år yngre i vad som sannolikt var en ganska väl utförd yrkesmässig avbildning. Det gav upphov till ganska många frågor.

Framförallt sparkade det återigen på den springande punkten kring smärtans nödvändighet för kreativ leverans av det slag som varit mitt kännetecken i det yrkesmässiga. Det nästan tvångsmässigt egensinniga ikappspringandet av omöjlighetens yttersta gräns. Jag såg en tydlig lösning. Jag har sökt just den som har egenskaperna att sparka på den gräns jag själv flyttar. Nu vet jag att det finns en sådan. Men frågan är om det är en resa någon egentligen är betjänt av.

Det är kanske inte särskilt vänligt att dela med sig av det kreativa yrkesmonstret. Har aldrig provat det tidigare. Måste tänka på saken lite. Möjligheten är emellertid lika komfortabel som oväntad. Och den partiella reflektionen ytterst tankeväckande. Tål att reflektera över.