Tanken och känslan debatterar

Halvvägs på väg upp ur drömmen, mitt emellan vakenhet och sömn. Både här och där. En mycket givande plats. Jag hade hjärtat i vänster hand och hjärnan i höger. Känslan i vänster och tanken i höger. Så tog sig en sällsam diskussion sin början.

”Vad tänker du om känslan”, frågade jag tanken. ”Hm”, svarade tanken. ”Jag tänker inte på mycket på den – faktiskt. Så lite som möjligt om jag ska vara ärlig.”

”Vad känner du för tanken”, frågade jag känslan. ”Tanken bor här inuti mig. Hela tiden. När tanken lider så lider jag. När tanken triumferar känner jag glädje. Den bor hos mig men jag kan inte kontrollera den. ”

Jag höll upp de öppna händerna framför varandra. Den röda, varma, pulserande känslan och den blå, flackande, oroliga tanken - ansikte mot ansikte. Känslan rörde inte en min. Tanken skruvade på sig.

”Men, skulle ni inte vilja förenas? Blanda er med varandra i en enhet?”. Tanken svarade snabbt och oroligt ”men då skulle jag ju försvinna!”. Känslan var tyst. Jag förde händerna långsamt, långsamt närmare varandra.

Tanken slutade såsmåningom att skruva på sig och mumlade ”jag hör hemma där”. Långsamt, långsamt närmare och närmare. Tankens kyla kom ilningar att genomfara känslans värme. Så omslöt de varandra i en violett härd, kittlingar och vibrationer. Punkter av rött och blått som i accelerationen blandas till ett lysande, cirkulärt band strömmande genom materian.

”Nu är jag ren igen”, sa tanken inifrån de slutna handflatorna. ”Känslan har rensat mina filter, plockat bort alla gifter och lögner jag matats med. Nu kan jag börja om, spana med mitt blå sökarljus. Jag har mina fötter i Känslan, men jag kan flytta min blick snabbt och jag kan blixtsnabbt skapa sådant som ännu inte finns.”

Det var en dröm utöver det vanliga, det måste jag nog påstå.

Euoro

Intressant ordval. Planerar för. Från SvD idag.

Certifierad tankegång

Hindrar ditt tänkande från att leva livet fullt ut? Många svenska besväras av generande tankeverksamhet, men nu finns en lösning. Med trygghetsavtal hos oss blir du snabbt av med dina avarter och smälter lätt in i vilket sammanhang som helst.

Är du extra egensinnig? Prova vårt Intense Moderation Programme – en intensiv upplevelse med vår patenterade stimulihämmande formula med mikroelektriska impulser som skickas trådlöst från våra coacher.

Vi hämtar våra tankegångar från TI (TankeInstitutet), den ledande aktören inom tankegångscertifiering. Du kan välja bland TI:s olika tankegångsnivåer, från everyday (gratis) upp till scientific där du får tillgång till TI:s patenterade tankegångar till en fast månadskostnad.


©TankeInstitutet

Låsningen. Upplåsningen.

Pengarna är nyckeln till låsningen. Så snart man börjar tänka tanken att avskaffa den personliga användningen av den så skadliga pengen så står man i samma kalla återvändsgränd. Ingen telefon, inget internet, ingen el, inga resor. Ingen mat, ingen sjukvård. Inget alls, nästan.

Precis som det är avsett. Men det finns en sak man kan strypa omedelbums och det är den energitransaktion penningen är media för, den där man noggrant och tålmodigt vänder på slantarna, fruktar dess uteblivenhet och dyrkar dess intjänande.

För vad är det värsta som kan hända? Vad blir det om pengen en dag skulle försvinna? Om banken skulle bestämma sig för att avkräva alla låntagare hela lånebeloppet och om alla skulle få sparken på samma dag. Vad skulle hända då?

Skulle vi hjälpas åt, samlas och försöka överleva med gemensamma ansträngningar, upplåsta centrallager, adhocwifinät och en annan sparad droppe diesel till generatorn eller skulle vi låsa in oss och dö var och en för sig precis som vi blivit tillsagda? Människan har väl ingen överlevnadsinstinkt - eller? Kriser har väl aldrig förenat människor - eller?

Sug på den. Och säg sedan var den verkliga makten är.

Jo, det är dags. När som helst nu - faktiskt.

Kompression

När jag var i moppeåldern satt jag framför min gamla Spectravideo 328(forntida dator) – något som fört mycket gott med sig men som dessvärre gjort mig till något av en analfabet vad gäller förbränningsmotorteknik. De senaste åren har jag gjort mitt bästa för att om inte annat skaffa mig anledningar att reda upp situationen. I god konkurrens bör jag nog nu kunna titulera mig ledare i glöd- och tändstiftsligan här i Olsbo. Med det följer ett nästan tvångsmässigt serviceåtagande och bit för bit blir jag nu tvungen att lära mig hur dessa maskiner fungerar.

Och en sak har jag begripit – bensinmotorn fungerar enligt principen om kompression. Bränsle och luft förs in i cylindern och kolven komprimerar på den lättantändliga gasen. Så – bang – antänds gasen i det för kolvens tillbakapressande mest gynnsamma ögonblicket. Man tillför alltså antändlig gas, kompression och ser till att tända gnistan i just det rätta ögonblicket för att få ut den kraft man vill ha ur motorn.

Någonstans är det där väldig bekant. Jag menar, är det inte just precis det vår skruvade tid egentligen gör?

Antändlig gas = Sociala och ekonomiska anomalier
Kompression = Förtryck
Gnista = Ja, just gnista

Som världen ser ut just nu kontrolleras gnistbildningen. Det är därför det är så in i vassen viktigt för de som står i änden av vevstaken och slipar sina knivar att kontrollera den information som når den antändliga massan. Medias rubriksättning är punkten för gnistans uppkomst. Nyhetsbyråer och tyckare är tändkablar som lydigt hämtar sin input från fördelardosans och dess mörka magnet.

Varför just en knivslip, förresten? För att bättre kunna hugga ihjäl oss, förståss. Men inte som externt uttryck för det faktum att det enligt knivsliparna finns för många slavar i den värld de håller på att ge form till utan rakt i allas våras ansikten som vederbörligt försvar inför den explosion av ilska vi lydigt skapar inne i cylindern varje varv motorn snurrar.


Förbränningsmotor. Detonationsmotor? Detronationsmotor?

Men vad är det jag anar? Ett bränsleläckage. Det luktar bensin, grabbar. Och gnistorna från er segdragna knivslipning antänder gasen. Ni är rostbröd ;-)

Fullständig reglering

Det är frågan, det. Om det ens är värt att gräva sig in i den materia som utgörs av de så kallade sakernas tillstånd. Jag menar – om vi ska reda upp allt det här, spjälka isär vad som hänt, när, varför, hur och på vems initiativ samt gud förbjude på under vems ansvar – då har vi ett par tre tusen år av räfst och rättating framför oss utan något som helst utveckling av vad som ju hela tiden varit det väsentliga.

"Rekommenderas inte".

Nej, jag tror nog att det bästa vi kan göra det är att skita i hela alltihopa. Skratta lite åt att vi blivit lurade och hitta varandra samma skrattsalva. En skrattsalva som hur brutalt det än låter arkebuserar de små fega stackare som hållit skrattet inlåst i en liten pyramidformad ask i årtusenden. "Våra härskare"

Så det så! Ha! Härskare. Ojojoj. Får nog passa oss så att vi inte skrattar ihjäl oss på kuppen. Men det är ju det som är så fantastiskt. Vad vi har i vårt skratt är större än livet, sträcker sig över dödens gräns och - om vi så önskar - åter in i livet. Nej, de är chanslösa - "härskarna".

Ganz einfach!

Vaddå? Va? Hörde jag ett litet gnäll? Nejmen, stackars liten. Någon som känner sig försmådd och vill ta sin hämnd. Jomenvisst, för all jävla del - ta din personliga revansch, bara. På dem, känn dig kränkt och vada runt i ulltottarna efter alla sönderslitna offerkoftor på väg in i nästa tyrrani, för det är dit det leder. Det är därför du fostrats in i offerrollen. Att utkräva hämd den här gången är att besluta sig för att mänskligheten inte äger rätt till sin egen resning. Faktum. Det är ditt förbannade ansvar att hålla huvudet kallt. Så det så. Ditt, mitt och allas.

Ha igen!

Strängt taget

Man måste slå på strängen. Känslan av skapandet, när sinnets retning stiger till den grad att det måste ut. Vinner obeveklighet i kraften och strömmar i heta pulser. Skapande vågor. Skapandes precis vad som helst - eller liv i sin köttsliga analogi. Om vibrationen är oändlig måste vi ju skapa dess resonansfrekvens i tiden för att kunna uppfatta den ur den så kallade verkligheten.

Perfekt uttryckt

Inget att tillägga, inget att kommentera. Så. Precis just så.

Frågerelevans

Frågan är inte:

• Är det relevant?
• Är det rimligt?
• Men i så fall…

Utan snarare:

• Stämmer det?

Samt i förekommande fall:

• Varför?

Tvinnat

Två poler, ständigt i rörelse. Ett mellanrum att upptäcka, fylla och uppleva. Att spänna strängen mellan och skälva under de frekvenser som uppstår. Först söker vi oss så nära mitten av polerna vi kan. Vi tror att vi ska finna svaret om vi försöker smälta in, bli statistiskt försumbara och inte riskera att påverka medelvärdet. Noll.

När detta inte fungerar försöker vi istället spänna strängen så hårt vi kan. Vi utmanar, bråkar och sparkar så hårt vi kan på de gränser som vi genom att tryckas mot dem lär känna. Så mjuknar vi. Formas. Tystnar. Kanske blir vi lite trötta. Börjar röra oss på den yta vi kan utan att drabbas av de hårda smällarna. Strykrädda.

Jag vet inte om många blir kvar där. I värsta fall, kanske. Hela vår (väst)värld är ju mer eller mindre utformad för att konservera oss i detta kraftigt begränsade tillstånd. Det krävs som regel extraordinära händelser för att förmå en vuxen, nerdövad människa att spränga dessa ramar. I många fall är det sjukdom, dödsfall eller elände. I mitt sällsynt lyckosamma fall var det kärleken. Ett öde jag med växande förtjusning ser att jag faktiskt inte är helt ensam om.

Men i den där begränsade världen lär vi oss ändå, även om vi inte gör det precis där. Vi samlar. Åtminstone gjorde jag det. I min stilla hemlighet, så att säga. Kanske samlade jag bitarna för att sedan kunna känna igen mig. Kanske fann jag då svaren på varför, men kunde inte uttyda dem förrän långt senare och i varmt och förbehållslöst ljus.

Men när det väl började gå upp för mig vad det var jag samlat på och vad det innebar så kom nästa pilsner. Otillräcklighetskänslan visavi den framväxande vetskapen. Tids nog byttes vanmakten över att inte kunna hjälpa andra i bubblande insikter om att man kanske inte ska hjälpa så förbannat mycket. Att hjälpa för mycket är ju att vrida möjligheterna att utvecklas ur händerna på den ”hjälpta”. Man kan kanske inte skona andra från deras öde om det nu är så meningsfullt alltihopa. Vilket det åtminstone för mig förefaller vara.

Ro. Sarkastiskt nära den nollpunkt jag tidigt övergivit. Pulsen fortsätter slå, men tiden och verkligheten låter sig till stor del formas i händerna på tystnaden. Men där – mitt i fullkomligheten vaknar något annat. Där vaknar lekfullheten. Och allting börjar på sitt eget sätt om precis från början.

Men kanske syns det i våra mest betydelsefulla beståndsdelar. Kanske syns det redan i DNA-strängen. Polerna som tvinnas runt varandra och informationen som kodats in mellan dem. Tiden behövs för att uttrycken ska kunna bli till. Liksom givetvis intrycken. Och när jag pressar mig en smula ser jag det än tydligare. Det är bekant, men också obekant. Inne på nästa varv.

Jag vill rikta ett varmt tack till mitt gamla liv. Om det inte hade varit för den självpåtagna i det närmaste totala låsningen jag ansåg det innebära så hade jag inte haft tillräcklig spänning i den sträng som nu vibrerar i obeveklighet. Som bär varm och tvivellös energi där mina egna ifrågasättanden pulveriserats av den totala övertygelsen.

Då, när livet ändrats och jag hade att förlika mig med att den källa till energi som rastlösheten, tomheten och den egenvalda vanmakten innebar – då kändes det såhär:

”Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt.

Nu har brunnen sinat.

Först då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.

Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.

Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person. ”
Bara tre futtiga år sedan.

Jag vet inte om jag är där, men något har vaknat. Ett litet verktyg som kan användas för att sätta igång processer. Ett litet mentalt redskap att skapa de egna polerna efter behov. Att med känslan/hjärtat och tanken/hjärnan dra ut polerna till imaginära extrempunkter och skåda vad de spelar upp på fantasins duk. Eller dra isär dem för att utvinna den energi som kan tyckas nödvändig.


Enastående lekplats, det här.

Resor

De bor där på insidan av tanken igen. Resorna. De är ju faktiska - de där milen i bil. Mil som inte känns sitt avstånd riktigt. Mil som låter sinnet leka för sig själv. Kravlöst. Men också frikopplat från tiden. Den är inte utmätt. Inte definierad. Inte styrd. Det har kanske vänt nu. Kanske förtätningen passerats och vad som pressats igenom enhetens nyckelhål istället tillåts expandera likt fantasiflubber för den respektlöst laborerande upplevaren.

Kanske bor resans sträng i den inneboende förflyttning som sker alldeles av sig själv. I sinnets glasartade iakttagande av skådespelet och det tilltagande verklighetsbegreppet kring vad som invant betraktats som overkligt. Att fantasin bär en högre grad av verklig avsättning än den envetna strömmen av intryck med ambition att vrida tanken till manifestation av andras strävanden.


De tillbakaryggande framträder som kulisser mot en brinnande verklighet. Själar som hålls fångade av rädsla för det frigörande utmanandet av den färdigtuggade kognitiva fästningen. Som uttrycker tvärsäkerhet i fråga om sådant som utmanar den egna men inte självvalda tryggheten. Identifikationer, normer, aversioner och preferenser. Jag ser det inte längre särskilt nära. Och kanske är det just därför reflektionerna kommer som de gör. Nu, alltså.


Resorna sker latent i vad som än sker. Tankens svep över verkligheten. De intryck den samlar på sig och de gensvar de ger i den ekande tunneln från den innevarande instansen ut i oändligheten. Vi vistas här i motfas, men mitt ibland alla de andra. De följer vår simulators banbrytande beräkningar, våra tankemönsters interferenser och alla de återkommande symmetrier de skapar i våg efter våg.

Deep thought. Liknelsen är slående. Adams beskrivning av den sterila värld den var. Just sådana där småsaker. Små tankemässiga skräppartiklar som fastnat i något mentalt rör någonstans i oräkneliga oräkneligheter. De som binds samman till mönster först nu när dess ackompanjerande bitar anländer ur den fraktala tidens mötespunkter och dess cirkulärt historieskrivande pekfinger.


Långflygningarna. Det bor något laddat i tanken på dem. I den mångåriga luftburna ensamhet jag lämnat bakom mig. Jag ser dess mening nu. Resorna sker nu inuti det tysta sinnet. Men kanske, kanske. Det kan vara så att de ska fysiskt kompletteras. I sällskap, mest sannolikt. Fånga pulsen på annan plats. Detektera. Någonstans där nere bor ett väsen som drivs lika starkt av kontraster som av tystnad. Det visar sig.


Tanken går bortom starten för den yta av tid jag vill kalla för det här livet men som i rent klinisk mening tog sin början långt tidigare. Jag känner ändå att det började hitom förbehållens fall i den kravlösa värld som är min verklighet. Den där vad som än händer utgår från den kittlande utmaning den tillät sig själv att uppstå ur. Den utspelas alldeles i närheten och rent fysiskt kan den gamla och nya världen korsa varandras asfalterade vägar. Det är ändå inte samma värld. Inte samma liv.

Ytterst, ytterst angenämt. Alltsammans.

Ordstäv

När man har mycket att göra får man mycket gjort.

Traumatankar

Ett intressant klipp, detta. Talar om varför gemene (amerikanske) man inte vill släppa den officiella versionen av elfteseptemberhändelserna. Men det är inte just den saken som gör klippet sevärt enligt min ödmjuka åsikt. Det är snarare att den redogör för vad som händer i psyket på de som den där dagen såg vad som hände på TV. 24 timmar per dygn. Live.

Och vad som händer när man hittar diskreptanser i vad man då tyckte sig se. För oavsett just denna specifika händelse - det är ju inte särskilt sällan som de bilder media sprider inte stämmer. Desto vanligare med motsatsen, faktiskt. Så frågan kring vad som händer när man vill släppa innebörden av bilden är ytterst relevant i vår tid.

Det var otäckt några veckor, det ska erkännas. Det vred sig, alltihopa. Men från den punkten så blev det bra mycket bättre eftersom allt relativt enkelt får sin förklaring. Förr eller senare. Och sanna samband (sannband?) förnekar inte sig själva. Ligger i sakens natur.


Traumatiserat tänkande, funnen på vaken.se.

Chippmunkarna

Det var svårt att hitta folk som ville ta förtroendeposterna – det ska erkännas. Det renoverade statsskicket med direktverkande demokrati och dynamiskt utbytbart representantskap hade särskilt under de första åren slitit hårt på företrädarna. Man var utbytbar – hela tiden. Och allt man gjorde kunde följas.

Eftersom de förtroendevalda under det tidigare statsskicket så flagrant brutit mot de folk de sade sig ha företrätt blev denna efterföljande generation desto hårdare kontrollerad av sina uppdragsgivare. Den som valde att arbeta som förtroendevald politiker på riksplanet fick helt enkelt finna sig i att ta sensorpaketet.

Inte nog med att den enskilde representantens röst blev offentlig, alla dess förehavanden gick också att följa via Internet dels via det avtalsmässigt reglerande twittrandet och dels via den geolocationtjänst varje förtroendevald obligatoriskt skulle använda. Även samtalsloggar och korrespondens skulle enligt sensorpaketet vara fullt öppna om de inte uttryckligen märkts som förtroliga.

Efter en tid fick de smeknamnet Chippmunkarna eftersom de – chippmärkta och sedda av alla överallt - inte fick mycket till privatliv. De var motreaktionens skapelse och det dämpades med tiden genom att de förtroendevaldas arbete mer eller mindre försvann på riksplanet då de lokala regeringarna tog över i allt större utsträckning.

Eller:
Vore det inte spännande att vända övervakningsteknikens sannolikt tilltänkta tillämpning 180 grader?

Eller:
Det tar naturligtvis tid att börja lita på människor. Särskilt sådana som är långt borta. Men i kedjor med utgångspunkt från det personliga förtroendet, kanske. Någon formulerade en mycket attraktiv modell för detta. Tankeväckande åt bägge hållen.

Eller:
När det kommer till kritan - någonstans där framme. Om vi helt och hållet kan lita på oss själva. Behöver vi då andra att företräda oss, eller förändrar sig då världen utifrån vår individuella stabilitet så att var och en kan ta det personliga, oändliga ansvaret hela vägen? Inklusive ställningstagandet att lita på andra såsom vi litar på till oss själva?

Annorlunda uppvaknande

”Du kan somna nu”, jag sjönk ner på de tre svala, svarta köksstolarna, invid varandra, inbjudande i sitt uppfångande av min trötta kropp. ”Du blir tröttare och tröttare, låt dina ögon slutas, låt kroppen bli tung”. Jag kände mig lätt, flyktig, erfor sensationen av att äntligen få somna. Och så somnade jag. Exakt i det ögonblicket vaknade jag. Av klockan och in i den vakna instansen av samma värld jag i drömmen befann mig i.

Känslan var mycket underlig. Det var som att ha simmat upp genom ytan och vidare upp i luften. Intrycket växte med kilometerräknarens framfart. Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Livets reflektion på andra sidan är alltid där, oavsett på vilken sida man för tillfället råkar befinna sig. Den livslånga drömsträckan närmar sig den verkligheten in i minsta detalj. Vad händer när de är helt identiska?

Kommunikationsinnovation

Detta med att lyssna på andra. Att passivt konsumera andras budskap. Vi gör det hela tiden. Gör andras värderingar, uppgifter och agendor till våra egna. Vi tar ställning, sakligt, som vi uttrycker saken. Med utgångspunkt i en linje, ett argument, en sakfråga. Och så låter vi vårt logiska sinne extrapolera helheten i enlighet med den linje som pedagogiskt läggs för oss att ta för oss av.

Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!

Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.

Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.

Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.

Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.

Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.

I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.


Mycket trovärdig, tro mig.

pantad.se

Ja, det ser ut som skit. Verkligen. Men någonstans måste man ju börja. Faktiskt.


pantad.se

Elva

Detta är ett förfabricerat meddelande som automagiskt blivit publicerat på den symmetriska tidspunkten 2011-11-11 11:11. Jag har funderat mycket på den där tvåan i början. Och nollan, förståss. Är det så att det är summan av varje tvåsifferställ som är symetrisk - 2+0 = 1+1. Vetehundan.

Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.

Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.

Kunskap och makt

"Kunskap är makt". Inget kunde vara mera sant. Men vad är det för makt, egentligen? Är det inte så att vi lär oss en hel del saker som slår ut vår intuition och känsla för hur det förhåller sig. Att vi lär oss sådant som dövar våra instinkter och murar in oss i ett logiskt fackverk med syfte att hålla känslan i schack. Kunskap må vara makt, men frågan är om det gamla citatet inte snarare syftar på den makt det innebär att formulera den kunskap man ger åt mänskligheten att lära sig.

Standardfattiga Frankrike

Jag tyckte den här händelsen var ganska underhållande, faktiskt. Särskilt mot bakgrund av gårdagens inlägg om finansiell marknadsraseringsturordning å denna blogg.


Provtryckning. Från SvD.se i vanlig ordning.

Om ytlighet

Jag har i större delen av mitt liv på ett eller annat sätt föraktat ytlighet och sett det som uttryck för något negativt. Varför förställa sig, klä upp sig, sminka sig eller på andra sätt impersonera något som inte fysiskt tillskrivit den kropp man tilldelats att genomleva livet i?

Jag har sökt skönhet. Naken skönhet - och, jo det var ju sant. Den var naken när jag fann den. Men i den upptäckten bor också en annan insikt. En av de där läckra korsbefruktande insikterna som så underbart vänder möjlighetens tanke. Den om att man inte bara är den man är utan man är den man vill vara.

I var och en av oss bor en stjärna. I var och en bor ett geni. Var och en av oss är en mästare på sitt eget sätt. Jag tror på fullaste allvar inte att någon av oss hade varit på denna plats i denna tid om inte så var fallet. vi bär på fantasier, sånger, tankar, känslor och bilder som vi söker att ge uttryck för.

Vi har alla vår egen saga. Och för att kunna berätta våra sagor för andra måste vi kanske kunna använda lite av teaterns redskap. Kanske behöver vi skapa oss en kuliss. Kanske måste vi sitta i sminklogen en stund och låta rekvisitan spöka ut oss till relativ oigenkännlighet.

Kanske måste vi göra precis just det för att kunna se oss själva precis som vi är. För att kunna berätta vår egen saga. Och kanske behöver vi berätta den sagan för oss själva. För gentemot den kuliss vi skapat tar vi ton, i en utstyrsel vi själva med avklingande nödtorftighet utformar och med tonerna direkt ur vår vibrerande själ så stämmer vi upp. Somliga sjunger acapella, andra i grupp.

Världens skramlande dunder. Kanonerna, de hungriga skriken och ångestropen är de rensjungandes ackompanjemang. Allt samstämmigare formas den symfoni som lyfter den gemensamma vibrationen till den nivå då vi ser och hör varandra utan förbehåll och kan fortsätta in vår gemensamma saga utan att låtsas längre.

Tur ord (ning)

I den intereuropeiska sektionen för sammhällsdestruktion och jämnavägenförettenhetligtstyreavvärlden följer man turordningsreglerna till punkt och pricka. I den ordning de så kallade demokratierna så att säga anses ha uppstått.

"Redan de gamla grekerna var pantade".

"Alla vägar bär till Rompuy".

"Vad är det som stinker i bankdistrikten? Det är sannolikt grillad Frans-os".

Titelbingo

I går skulle jag hålla en liten presentation och ombads presentera mig själv. Jag berättade då i korthet om min boendesituation, kontexten ur vilken jag hamnat på det pågående mötet och i korta drag om attributet på kopplingen som i just detta fall drar 1,5-2 liter per distansminut och har en osedvanligt lång planingströskel. Det kollektiva avseendet fästes huvudsakligen på mina yrkesmässiga härjningar och det är ju ofta på det viset.

Och då menar jag inte just i mitt fall utan ytterst generellt. Om vi tar del av andras åsikter eller iakttagelser via till exempel vårt högt aktade och älskade ludermedia (jo, du läste rätt; jag använde mig av ett kraftuttryck) så får vi ofta två (möjligtvis tre) attribut på de personer som tillfrågas i stora frågor av typen ”vad tycker du om det höjda bensinpriset”, ”går du på någon diet” eller ”vad brukar du dricka till midsommar”. Några (fingerade) exempel:

• ”Det är kostsamt att fylla sina tankar”, Herbert Oktan 95, Gulfköping.
• ”Jag äter helst bananer”, Trasan Apansson 46, underhållare, Djungeldalen.
• ”Inget går upp mot en kall sup”, Bubblan Stridström 33, simlärare, Sjöbo.

De två (tre) attributen är alltså:

• Personens namn (detta är kanske en självklarhet, men skulle också i vissa fall kunna utgöra grund för så kallat ”namnkunnighet” – alltså att man vet vad man heter).
• Personens ålder.
• Personens yrke.

Man kan fråga sig lite vad ålder och yrke har med saken att göra, men i bästa ludermediaformafolketambition (hoppsan igen) så är det ju ganska ändamålsenligt. Om dessa attribut är 18/arbetssökande, 26/sjukvårdsbiträde, 33/artist visavi 55/handläggare, 45/jurist eller 37/affärsutvecklare så hjälper dessa två huvudinriktningar oss att bedöma de bedömningar vi tar del av via attributen istället för via innehållet i desamma.

Vi ”vet” ju att erfarna människor som klättrat långt på samhällsstegen ”vet bättre”, inte sant? Att deras eller rentav våra åsikter äger något slags högre insiktsnivå. Men. Ja, som regelbundna läsare nog har begripit så har jag fått för mig att denna så kallade insiktsnivå lika gärna kan ersättas med epitetet indoktrinationsnivå. Särskilt när det gäller yrkes/sysselsättningsattributet.

”Jo, Nils Erik Jansson heter jag. Jag gillar dåliga ordvitsar, kärlek, sex och att skriva. Jag tror att vi styr världen med våra tankar och att pengar inte finns. Jag bor med min fru, hennes son och våra djur på en liten gård där solen ofta skiner och gillar att pyssla med saker. Pyssel som att renovera nämnda gård, jobba med IT-prylar och att pyssla med tankar och ord.”

Varför inte – egentligen? Tror jag ska börja med det från och med nu.

Rakningsprocedursekvensialitet #2

Och i den så kallade fredsunionen står fordom romare inför rakhyvelns oöma hudvårdsbehandling.


Nästa!

I övrigt detsamma som tidigare inlägg.

Rakningsprocedursekvensialitet

Inte helt oväntat ira'n av orakade araber.


Avsiktsförklaring. Förklaring behövs knappast. Att detta påstående skulle vara sant äger nog precis samma sannolikhet som att påståendet om dess påstådda sanning äger något annat än sannolikhet. Gissningsvis.

Jag tror inte någon tänkande människa går på det, faktiskt. Frågan är bara hur många som vågar tillkännage sitt tänkande. Men det ger sig.

Ordvrideri

Om vi provar att skifta polaritet på några vanliga så kallade kraftuttryck:

Helvete – jag har vetskap om helheten!

Fan - supporter, stöttare, anhängare!

Skit – näring!

Idiot - I do it!

Omöjlig - o så möjlig!

Och så vidare...

Påbankning

Tjenare, grabbar! Och Annica. Allt bra? Härligt att höra, härligt att höra. Jo, jag sammankallade det här mötet på lite kort varsel – ber om ursäkt för det. Men – ja, ni har säkert redan gissat. Vi sparkar igång nu. Själv tycker jag faktiskt att det ska bli ganska kul. Jag vet att det kommer att kunna bli lite turbulent kanske även för oss men i det stora hela ska vi bara springa första sträckan, sedan tar andra över. Vi ska bara se till att få dem ut ur sina pantade lägenheter och kåkar och börja ”make some noise” så att säga. Så belys klyftan. Gör den absurd. Och dra åt tumskruvarna. Ungefär en bank i veckan blir det – samma som i alla andra länder. Ni får en blänkare någon dag i förväg. Det blir precis lagom för att skapa tankerörelse och frustration men inte tillräckligt för att åstadkomma några större kapitalrörelser. Tack för att ni kom – vi ses på onsdag igen!

Det är bara en provokation – alltihopa. Från folkomröstning av/på i Grekland till sparka-2000-pers-och-köp-takvåning-till-chefen-Nordea. Vi ska rasande flyta ur våra små hålor och kasta oss på det påhittade kapitalets hamstrar och genom vårt vårdslösa beteende motivera de restriktioner som ska läggas på oss själva för att vi ska hålla oss i skinnet och inte fortsätta att besinningslöst kasta oss över de som vi ser som syndabockar i vår relativa yrvakenhet.

Gå inte på det. Har du lån? Titta på lånehandlingarna. Där står att du lånat SEK, alltså svenska kronor, utgivna av den Svenska staten. Att det är dessa SEK du betalar ränta på och amorterar. Nu är det ju inte så eftersom vad du ”lånat” egentingen är bankens egen hittepåvaluta. De är bekymrade för att du ska inse just detta.

Bankväsendet och hittepåskuldpyramidspelet försvinner av sig själv om vi inte investerar vår energi i det. Just nu är tanken att vi ska bli så besinningslöst ilskna på alla missförhållanden så att vi av bara farten erkänner hittepåskulden såsom varandes av reellt värde. Gå inte på det, gött folk. Ta’t lugnt och tänk en glad tanke istället. Fungerar alltid!

Region Sandviken

Dags att sätta ner foten. Dags att träda ur skuggan bak det av massaproduktion stinkande Gävle och blicka framåt för Sandviken som naturligt ödesbestämda fokalpunkten för området från Gävlebukten till Falun, Från Ockelbo till Tierp. Region Sandviken.

Svenska Kommuner har under lång tid underlåtit att upprätthålla sin geografiska suveränitet. Det finns i dag mycket få kommuner som utmanar de givna kommungränserna och faktiskt bedriver en territoriellt expansiv politik. Skada, egentligen.

Sandviken har allt vår omvärld behöver. Vi har ett rikt kulturliv, framgångsrikt näringsliv, en vacker dialekt och häpnadsväckande arkitektur. Det är vår skyldighet gentemot vårt närområde att sprida möjligheten för andra att även de leva den Sandvikska drömmen. 

Vi måste stå upp för vårt kulturella särdrag och formulera om kommunens vision från att ”vi gör varandra bättre” till ”vi gör andra bättre”. Svårare än så är det inte. Expansionen inleds i öst-västlig riktning genom att vi annekterar Forsbacka.

Forsbacka tillhör Sandviken och har inget i Gävle kommun att göra. Forsbacka är en given utpost på Storsjöns östra strand – en vacker plats som under den nuvarande regimen tvingats ner på knä och förlorat all sin potentiella glans. Som utpost i region Sandviken kommer Forsbacka åter att blomstra.

Med Forsbacka införlivat i regionen kan utvecklingen av Storsjön inledas. Hela Storsjöns strand ska vara bebyggd 2021 och var och en av de större öarna ska få ett tydligt syfte. Från den andra storsjön (den i Östersund) lånar vi konceptet med ett zoo på en av öarna. Färsenön blir genom väl investerat regionstöd från EU Region Sandvikens svar på Milano och Düsseldorf i projektet ”Sandviken Fashion Island”.

Då hela stranden populerats övergår vi i huvudsak till båttrafik i kommunen om sommaren. Om vintern blir huvudsakligt kommunikationsmedel istället snöskoter alternativt längdskidor. Kommunen kommer härvid att spara enorma summor vid rivningen av det intraurbana vägnät som nu slukar en stor del av dess budget.

För att minimera olägenheterna vid isläggning och islossning installeras en värme/kyl-slinga på sjöns botten varvid en infrysnings/upptiningstid om maximalt en vecka per säsong kan säkerställas. Samtliga medborgare Region Sandviken är under dessa två veckor lediga från sina arbeten och bör ta tillfället i akt att baka nya samhällsmedborgare.

Regionen ska tillämpa en restriktiv immigrationspolitik – huvudsakligen för att slå vakt om de den kulturella höjd varpå regionens ursprung vilar. För fullvärdigt medborgarskap krävs såväl genomgången studiecirkel i historia samt avklarat språktest där nolltolerans tillämpas för bristande kunskap kring ord som ”kluva”, ”glöp”, ”hövvet” och andra viktiga uttryck.

Våra väpnade styrkor kommer att genomföra offensiver österut och lägga under sig en landmassa ut mot östersjön där Storsjö Kanal med slussar och kanaler kan färdigställas. Regionen kommer därefter att via marknadskrafternas försorg för en spottstyver förvärva Gävle Hamn ur den för tillfället ägande partens sannolikt konkursmässiga händer och på så sätt inofficiellt ta kontroll över kuststaden.

Detta kommer att föranleda folkliga protester i Gävle då man anser att Region Sandviken gått för långt. Oroligheter av sådan magnitud att man från Sveriges riksdags sida väljer att upprätta en flygförbudszon vilken Region Sandvikens luftförsvar (med bas på Rörberg) kommer att patrullera. Vi kommer att bomba den elakartade regimen i Gävle då de försöker fly och då olyckligtvis skära av orten från omvärlden genom att rasera broar och vägar så att enbart den av oss ägda vattenvägen återstår för gods och innevånare att transportera sig.

Detta kommer att utlösa en immigrantflod landvägen mot Forsbacka. Den officiella hållningen är att ingen kommer in, men vi kommer att låta något tusental att passera över gränsen och för att inofficiellt och rättslöst kunna utföra arbete på våra industrier och gårdar för att på så sätt öka vår konkurrenskraft ytterligare. Vi kommer sedan att använda dessa illegala immigranter som politiskt slagträ i varje tänbart sammahang. De kommer att tillskrivas eventuella brister i samhällssystemet samtidigt som de också genom det faktum att de söker sig hit positivt värdeladdar vår kulturella särart.

Med vattenvägen mot östersjön klar återstår den västliga expansionen mot Hofors med syfte att kulturellt och socialt ge denna ord den uppryckning den så väl behöver. Med erfarenheter från den Tyska integrationen i bagaget rekvirerar vi ett integrationsteam från EU att hjälpa oss med denna transformation. Här sker också en stor näringslivsmässig förändring. Ovako och Sandvik smälts samman till monoliten Sovaviko [Såvavikå].

Vid denna punkt – ungefär 2033, beslutar Region Sandviken att införa en egen valuta. Valutan ska vara knuten till ett verkligt värde – så kallat stålmyntfot. En Salent motsvarar 100 SandCent och växelkursen inledningsvis cirka ett till ett gentemot den Svenska Kronan. Beslutet att införa en egen valuta tas emellertid inte väl emot av regionens omvärld.

Från att ha varit ett föredömme vänder det nu snabbt. Med makten att skapa sina egna pengar i den omfattning regionen befinner nödvändig terrorstämplas regionen raskt världen över. Regionens ledning börjar kallas regim och dess styre diktatoriskt. Facebookgrupper med syfte att destabilisera regionen bildas och inom kort faller storsjöns stolthet och dess tillgångar slaktas och säljs ut till högstbjudande i utbyte mot fiktiv valuta av godtyckligt internationellt snitt.

[Detta är naturligtvis ett skämt, föranlett av en diskussion i bil på väg från Borlänge häromdagen. Går givetvis att ytterligare brodera ut vid behov.]

Skalor

Sverige är en stat. Inför statens innevånare är staten ett förkroppsligande av allt som tillhör folket i egenskap av innevånare. Staten är alltså inför folket just folkets. Inför överstatligheten är staten en påse med naturtillgångar, stadskassa och innevånare. En handelsvara på den geopolitiska kohandelns altare.

Dåliga nyheter: Sverige som det presenterats för innevånaren finns inte. Sverige är något helt, helt annat.

Goda nyheter: Grycksbo, Skyttorp, Hede, Hörby, Faxan, Hållan, Skärplinge, Rätan och andra platser av liknande magnitud finns. Och med rätt inställning blir de exakt vad de utger sig för att vara.

Kategoriskt

Man ska aldrig dra alla över en kam, sägs det. Men tre – det borde väl kunna gå ganska bra, eller hur?


1. De livrädda. Här finner vi de som är rädda för själva livet och det oförstörda livets innebörd. Dessa har en stark och nästan fobisk aversion gentemot närhet och värme. De kan inte hantera humor såvida den inte är drypande iskallt satirisk. Givetvis har även dessa människor sex men det handlar då om olika former av självuppfyllande, energireglering och allt annat än kärlekstoner. Vi finner denna art högt i samhällspyramiden. Den kalla sorten. Den som aldrig älskats och som gör precis allt för att ingen i världen heller ska kunna uppleva äkta kärlek eller lycka. Av subversiv rättvisa, så att säga.

2. Så har vi de skrämda. De som skrämts in i sin offerkofta och sitter där och huttrar. Som i allt som sker finner en anledning till att utveckla sitt martyrskap. Ur offerrollen växer ett slags värme. Ur den uppmärksamhet man lyckas dra till sig kommer ju ett slags kärlek, ändå. Allt man vill är att bli sedd, igenkänd, tagen upp i någons knä och ompysslad. Det finns enormt många som befinner sig här. Som lever i lydig skräck för det mesta och som i sig själva är så jagade att de inte riskerar att behöva ta itu med sina destruktiva beteenden utan istället sprider sin ångest över omgivningen. Vilket ju är en sorts hjälp till självhjälp.

3. Avslutningsvis har vi de uppvaknade. En bunt självgoda själar som tror de knäckt livets gåta. De lever i nuet. De bekymrar sig inte i onödan och köper inte skräckpropagandan om brist på pengar, sjukdomar eller den allmänna komplexhysterin. Här finner vi folk som lite flummigt uttalar sig om kärlek och nirvana. Som inte tyckts förstå allvaret i världens prekära situation och som efter en tid lägger ner det slaviska värnandet om miljö för meditation och andlig omtanke om planeten och dess innevånare. I denna grupp finner vi de som kapar kontakten med sin omgivning. Som går in i sig själva och försvinner. För att skydda sig själva, säger de. I en slags total enighet ändå.


Jag måste sluta förenkla och kategorisera – absolut. Men samtidigt, även om gråzonerna är milsvida och var och en fritt kan röra sig mellan de här framlagda tre stereotyperna så har vi inte att göra med en total, homogen mänsklighet. Och frågan jag ställde mig var huruvida vi en gång kommer att få det – om det är själva målet. Inte nu, skulle jag tro. Vi har själva valt utmaningarna och stoppat oss där vi som mest behöver övas. Givet den inbromsningssträcka jag ser framför mig blir det sannolikt en uppdelning i alla fall.

Skrammel

Den västerländska människan. Född in i en kultur som kanske är lite speciell när allt kommer omkring. Urpressad likt en tvättsvamp från dagisåren till konvergens med hög sugförmåga att sedan törstigt dra åt sig det av samhället ålagda värderingarna att göra nytta, leva miljövänligt, göra rätt för sig, vara framgångsrik och äga de rätta ägodelarna.

Men vadfan - alla äger ju rätten till sin existens ändå. Daniel Nyström, flitig ledarskribent på GD och en av de människor jag mest gediget föraktar för hans totalt indoktrinerade skriverier lämnade en intressant upplysning häromdagen. En upplysning jag inte kände till. Under 70-talet talades det om att jorden, om den brukades lite mer rättvist, skulle kunna föda ungefär 17 miljarder innevånare.

I dagsläget kämpar vår kära elit allt vad tygen håller för att decimera jordens befolkning. "Du ska veta din plats". "Du är egentligen värdelös". "Du ska göra rätt för dig". "Du är född med skuld". "Arvssynden". Hela tiden samma gamla jämmerlåt. Slå dem i huvudet så snart de föds men ta inte livet av dem, ta bara livet ifrån dem. Årtusende efter årtusende.

"Vårt dagliga bröd giv oss idag". Det finns de som tror att just brödet varit av vikt för vår indoktrinerbarhet. Har inte läst den själv men för den som är nyfiken kan ändå "Skymningssång över Kalahari" vara intressant skulle jag tro. "Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåta dem oss skyldiga äro". Där har vi lösningen på greklandskrisen, den vi nu piskas att ta ställning i fastän vi egentligen inget vet. Det är vår västerländska förledda skyldighet att tycka som vi blir tillsagda, nämligen.

Som avslutning på detta för dagen osammanhängande utlopp blir frågan: Om vi tänker oss att Irland/Nordirland var förlagan för Israel/Palestina - vad provades egentligen fram under andra världskriget. Många vet, givetvis. Det lyser klart som dagen. Men ingen kan säga något för luften räcker helt enkelt inte. Vilket säkerligen har sin betydelse, även det.

Skuldfråga

Det finns ingen anledning att blint förakta Greker för att de inte helt ut inordnat sig i slavledet under pengaproduktionen. En pengaproduktion som ju går till så att alla pengar skapas genom att skulder skapas. Jag tror nog snarare att man får ta och ta av sig hatten. Särskilt eftersom att man som enda land i EU faktiskt folkomröstar kring något som är av betydelse för just folket. Demokratins vagga, var det visst...


Skuld hit eller skuld dit. Från SvD.se idag.

Den stora frågan

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?


Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.

Sjuk, sjukare, sjukast

Vi är väldigt sjuka, det råder inget tvivel om den saken. Vad det heller inte råder något tvivel kring är att det finns ett mycket litet antal företag som tjänar väldigt, väldigt stora pengar på att vi är sjuka i den omfattning som vi är. Företag vars uppkomst står att finna i samma industrikomplex som till exempel tog fram cyklongasen.

Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.

En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.

Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.

Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.


Pusselbit.

Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.


Genialiskt

I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:

På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.

Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.