Bubbel med avstamp i vatten

Vattnet är sannolikt snart en bristvara. Drickbart vatten, alltså. Sådant man köper på kran in i hemmet via vad som en gång var kommunala vattentäkter och som i rask takt fallit i privat ägo. Eller – privat och privat – så är det ju inte riktigt.

För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.

Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.

Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.

Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.

Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.

Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.

Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.

Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.

Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.

Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.

Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.

Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.

Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.

Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.

Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.

Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.

Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.

Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:

• Pengar finns inte. De skapas av banken hela dagarna i utbyte mot personlig skuldsättning. Om vi inte erkänner skulden så försvinner pengarnas makt.
• ”Nyheter” är teater. Noggrant utvalda epistlar för att få oss att frukta varandra och annat lämpligt. Om vi slutar upp med att lyssna till nyheterna blir världen bättre på ett ögonblick.
• Alla vet allt. Att lyssna på experter är att lyssna på de som satts av bedrägeriet för att hålla oss i schack. Lyssna till dig själv istället så börjar saker kännas rätt med detsamma.

Jag säger inte att vi ska göra revolution. Det behövs inte. Vi behöver bara vakna till och känna hur den inre övertygelsen väcks. Vi behöver bara känna att våra hjärtan styr världen och att vi är helt suveräna. Att inget styr oss och att vi inte är någons tillgång utan helt och hållet våra egna mästare. Det är allt. Forma synen på livet på det sättet – då märker man hur även smärta och motgångar passar in utan att ta energi.

Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…