Obegripligheter

Den lysande punkten försvann under trädtopparna på ett halvt ögonblick. Dess hastighet var obegriplig, men det råder ingen tvekan. Ljuset försvann lika plötsligt som det kommit farande bakom den mörka gardinen av granar som knappt avtecknade sig gentemot den sena nattens djupa himmel.

Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma.

Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar.

Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okomplicerade närvaron själv rullar glödande bollar av ord som brinner av kärlek och färdas med obegriplig hastighet.

Laddningen sjunger i alltets sammanhållande strängar. Vibrerar och ökar i intensitet till eldfängd resonans. Hettan i vår förening äger sin egen värld mitt i denna men också i andra, som ett tvärsnitt skuret en kniv av kärlek, vässad på lustens slipsten, blänkande skarp i mörkrets ljus.

Obegripligt, men utan ansträngning förstått. Inte med tanken, kunskapskravet eller ägandet av en färdighet utan genom sinnets svepande blick, genom själens öga in i vad som är och alltid varit allt. Vad som egentligen lever och skapar de skuggor vi iakttar från andra sidan verklighetens duk.

Det finns många flikar, många områden att väcka mänskligheten inom. Samtalet, det är var alltihopa äger sin startpunkt. Mänskligheten växer till den punkt anomalier kan bemötas med sinnets klarhet istället för offrets destruktiva reflexer. Samtalet ger mig all den insikt jag behöver.

Jag älskar henne. Det är allt jag vet. Allt jag egentligen begriper. Det har alltid varit så. Alltid. Kommer alltid att vara, ty för oss finns inte tiden. Har aldrig funnits.