Fler tankar om illusionen

Jag har umgåtts mycket med de rationella. De sakliga. Bokkunniga. Politiskt korrekta. Mäktiga. Såväl de som har viss insikt i hur spelet riggats som de som helt saknar insikt utan lever i bländning inför sin egen väl kultiverade framgång alternativt i skuggan av sina egna hemligheter inför sig själv.

Den föraktfulle finns i många former och skepnader. Det är mycket lätt att vara föraktfull. Att som en nästan omärklig förlängning av den dräpande kyliga föraktshumorn ta det några millimeter till och kliva över gränsen till att själv fastna i det dömande, sarkastiska och autoalieniserande genmälandet gentemot allt och alla.

Jag vet för jag har varit där. Jag har försökt passa in även på den arenan. Gick riktigt bra en tid. Sedan började det äta på mig. För bränslet som krävs till att förakta andra är myket giftigt. För att mäkta med att förakta andra och förfäkta deras paradigm krävs inget mindre än förakt sig själv. Mot mina egna tankar, funderingar och insikter.

Det mönstret gäller på precis allt. Om jag är osäker på mig själv kan jag välja att (för att sätta min egen osäkerhet i perspektiv) definiera världen som osäker istället. Vad är ett taskigt självförtroende inför total och ständigt hotande kärnvapenkollaps?

Att du hör någon annan uttrycka om sin omvärld är inget annat än personens omdöme om sig själv och sin egenhändigt konstruerade världsbild. Får du höra att du är oduglig så betyder det bara att den som uttalat sig i frågan upplever sig själv som otillräcklig men projicerar det på dig istället för att själv ta itu med sina interna stridigheter. Precis som nation efter nation genom historien gjort då det anats inre stridigheter: förklara strid mot en extern part istället och samla leden.

Det blir extra tydligt när man tar det till metafysikens rötter. Till det praktiska skärskådandet av världens syfte, struktur och bärighet. Ta det bortom dess skenbara komplexitet mot den möjliga grundtonen. Via frågan om varför vi gör det – varför vi slåss. Mot vilka är kanske inte frågan. Jag menar – när vi slåss så gör vi det ju egentligen bara med oss själva, även om vi kan välja att ta hjälp av andra gestalter i vårt sökande. Någon att bolla med, så att säga.

Men om vi skapar alltihopa med våra tankar. Om allt vi upplever via våra sinnen och allt vi tänker är en del i samma diversionsmanöver. Vi vet ju att avståndet mellan de subatomära partiklarna är oändligt mycket större än materian. Ändå lever vi – via våra sinnen – i illusionen om att materian är handfast. Orubblig. Exakt samma illusion bor i våra sinnen. Lättare att jobba med, men exakt densamma.

Vi föds in i en värld av brister. Det är inte bara brister i holistiskt resursmässig betydelse som vatten och mat. Det är i allra högsta grad brister i oss själva. Det är möjligt att vi föds fullkomliga, men så snart vi anländer här blir vi varse vår egen litenhet och otillräcklighet. Via för ändamålet konstruerade härskarmönster som religionssamfund, ekonomiska system och andra maktstrukturer möter vi illusionen om vår egen skuld.

Vi lär oss att vi är syndiga. Att vår uppkomst är resultatet av ett liv i synd, att vårt uppehälle här på planeten enbart kan motiveras genom att tjäna våra härskare. Att vår utandningsluft förpestar vår värld och att vi inte äger rätt att lita på våra egna observationer och iakttagelser utan alla måste buga inför den politiskt korrekta vanföreställningen.

Mja, ungefär så ser det ju ut. Allt väl riggat för att var och en av oss ska få en så knepig resa som möjligt på vägen till insikten om den egentliga beskaffenheten hos mig själv och min personliga värld. Ju mer man lär sig om sig själv, genom att slåss med andra, genom att döma och bedöma och genom att så småningom finna något slags jämvikt som medger det inre utforskandet. Ju mer man gör det – desto tydligare växer bilden av en illusion fram. Och i kontrast mot den – sannolikt centrala – egentliga verklighetsbilden.

Lager på lager. Skal på skal. Inifrån och ut. Från synen på mig själv som otillräcklig i en värld full av ondska och konflikter steg för steg till insikten om de egna förmågorna i en värld av hisnande möjligheter och en realitet långt bortom vad man vid vandringens början ens kunnat föreställa sig.

Det har säkerligen alltid varit så, livet här. Samma mönster, om och om igen. Samma tankeformer som ju – eftersom den inte finns – inte bekänner sig till tiden som realitet. Sinnena förmedlar impulserna från illusionen. Tanken vänder och vrider på observationerna inifrån sitt fängelse. Utan att någonsin få någon extern parts tillåtelse börjar vi sannolikt tänka. Världen låter oss inte diskutera saken. Vi tar det med oss själva. Kanske är det därför vi måste slåss. Uttrycka oss med de interpersonella medel som står till buds inom ramen för vad vi lärt oss varandes möjligt och omöjligt.

Precis som vi till en början erkänner vår egen skuld som bärande av allt förmodat elände (arvssynden, så att säga), precis på samma sätt så tycker vi oss veta vad som är möjligt och omöjligt i den fysiska världen. Men det visar sig – om man låter det inre ögat vara öppet för möjligheten en stund – att även den illusionen är just en sådan.

Det enda som förefaller vara vad det utger sig för att vara är känslan. Hjärtat. Riktigt starka saker händer där och bara där. Kanske är precis allt i detta simulation riggad för att vi ska komma till insikt om den saken.