TV-tugg

Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund.

Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.

Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.

Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.

Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.

Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.

Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.

The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.

Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.


Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.

Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.