Magiskt och skeptiskt

Magikern Julien gästade vår Vik igår. Ytterst skicklig magiker, helt klart och verkligt imponerande föreställning. Snyggt. Stilrent. Barnvänligt. Och ytterst underhållande. Men det var ytterligare en sak som bet sig fast. Det var barnen. De som under föreställningen blev helt övertygade om att magi verkligen är på riktigt. De var helt överens i foajén. Innan, alltså. Nästan allihop, faktiskt. De var överens om att det var fejk. Ren och total fejk.


Strax innan en verkligt tjusigt levitation.

Men när det började var det en och annan som bet sig i läppen. Man var nog en smula rädd för att det skulle vara på riktigt när det kom till kritan. För om vi för säkerhets skull förutsätter att det som är okänt inte är verkligt så kanske vi beväpnar oss med något slags carte blanche inför det som potentiellt skulle kunna skrämma oss. ”Fejk, det är bara fejk” säger vi. Just in case. Barnen har ju hört att trolleriet är fejk, men de har svårt att tro på det.

Vuxna vet att magikerns trick är väl inövade och skickligt uttänkta. Vi uppmuntras att skåda igenom deras konster vilket i sin tur uppmuntrar trollkonstnärsskråets företrädare att vässa sina knep för att hålla spelet igång. Men vi är ju alla barn någonstans och den skepticism som barnen beväpnar sig med inför magikershowen känns lätt igen från den höjdljudda skaran vuxna skeptiker som faktiskt sett igenom magikernas trick.

Skeptikerna vet att magikerna har tillgång till fiskelina, att det ätbara glaset är smält socker, att de såpbubblor man kan ta på är av glas och att man kan få en lågenergilampa att lysa med hjälp av ett batteri. Nejnej! Det är bara fejk – jag vet ju. Jag tänker inte gå på de där billiga tricken igen - nejnej, jag låter mig inte luras. Inte igen. Allt går att förklara inom det jag lärt mig och det är rationellt och logiskt!

(Men glömmer jag inte någonstans att fiskelinan ju en gång inte var del av min rationella och logiska världsbild och därmed inte kunde förklaras? Har jag bestämt mig för att jag nu vid denna punkt i livet vet att jag aldrig någonsin kommer att behöva upptäcka något som ligger bortom vad jag trott varit verkligt? Har jag kommit till den insikten själv eller har jag fått lära mig det av någon. Och i så fall vem. Och varför?)


Magiker har coolare skor än skeptiker.

Så där står jag – skeptikern – med exakt samma inställning till livet som barnet har till magishowen. Jag har på förhand bestämt mig för att allt jag ser som jag inte förstår är ett trick. Fejk! Det är bara fejk! Ingen kan se in i framtiden, känna att något är ödesbestämt, spå i kort, överföra tankar, uttyda de dödas vilja eller skåda osedda fjärran platser. Det är fejk! Fejk, fejk, fejk! Kom igen, visa oss tricket istället för att jamsa runt och luras. Kvacksalvare, astroflum, foliehatt!

De inledningsvis skeptiska barnen vet ännu inte att fiskelina kan få föremål att se ut att flyga i mörkret eller att man kan göra glasliknande föremål av smält socker. Så vad är det som skeptikern så gärna vill slippa utveckla omvärdera egentligen? Och för min egen del - varför är jag så skeptisk när jag möter en skeptiker? Är skeptikern verkligen på riktigt? Jag tror faktiskt bara att det är fejk. Jag tror det handlar om rädsla. Skeptikermasken är bara ett trick.


P.S. Ett stort, stort tack till Lena för biljetterna!