Assertivitet

”Du kan öva din balans på honom”, säger hon och tittar på mig med ett leende från marken sisådär tre meter nedanför. Hon kan. Hon vet. Precis som när hon sa att om jag fick min drömvärld så skulle alla springa runt och kramas och nypa varandra lite i stjärten. Jo, hon vet. Som ingen annan.

Balansen. Han hjälper mig med flera. Med sitt lugn, sin nyfikenhet och sin enorma massa tydliggör han saker på ett mycket förtjänstfullt sätt. Tvingar bokstavligt talat in mig i hörnet för att avkräva mig signalen; den tydliga signalen. Och det är just i den där tydligheten punkten springer.

Jag är sällan väldigt tydlig. Jag tycker själv om att få klura lite på de signaler jag får till mig och vill därför per automatik inte bestråla min omgivning med alltför signalstarka svengelskt assertiva uttryck. Kanske har jag blivit avtrubbad, men med min flytande syn på världen är de högt och tydligt med hela handen talande kanalerna mycket sällan uppriktiga. Sanningarna får man spetsa öronen - eller helt stänga dem - för att kunna upptäcka. Om de nu verkligen är flera.

Så jag plockar lite. Ber sinnet plocka ner de nödvändiga energiuppsättningarna i verktygslådan medan jag sover. Utmaningen är mycket väl formulerad. Balansgången delikat. Och visar på precis med den tydlighet jag inte gärna använder vad det är jag har att möte och hantera. Jag vet inte ännu hur, men jag känner vittringen av en indikativt obullrig tydlighet som en spektralförflyttning av mina egna uttryck. 

Runtomkringet tappar relevans och drunknar i sin egen förmodade signalstyrka till det närliggandes återfödelsekatalysator. En på mumbojumbospråk kallad ”småskalighetsenabler”. Besökarantalet här hemma stiger som brukligt vid årstiden, detta år accentuerat av den något ovanlige fyrfotingen. Absolut ljuvliga tummelplats för de som önskar. Varma människor med relativt få förbehåll. Okomplicerat, alltihopa. Och bortom varje tänkbar fantasi.


De plöjde genom åkern i allt annat än lämpliga kläder. Tog sikte på motorvägen och blängde på de bilar som blåste förbi. Kunde inte förstå hur de ens kunde tänka tanken att korsa den. Tanken frågade: ”Vad gör ni här, egentligen?”. Det omedelbara svaret i hjärtat var deras sorg. De var upprört lessna. Arga. Jag fick en liten förrymd stump av deras känslomässiga nystan till mig. Inte förrän jag läste tidningen nästa dag begrep vad det faktiskt var som hänt. Mönstren framträder.


Drömde om en av de döende igen. Han hade tagit av sig kostymen och berättade hur det är. Vi skrattade, fast vi knappt pratat tidigare. Jag lovade honom att fixa en kabel mellan hallen och köket när han är borta. Fast jag aldrig sett hans hus från insidan. Den som lever får se, som man brukar säga… 


Intressant företeelse, livet. Kram och nyp i stjärten sålänge.  Och en balansövning, på sitt lilla sätt:


Fick du tji?

Natural Humanship

Hästen har anlänt. Han är en riktig bjässe. En stor, ung bjässe med hur mycket muskler som helst och ännu mer enligt genetiska koder inplanerat att tillväxa. Den hästen flyttar man inte på med mindre än att man på något sätt får honom att själv vilja genomföra förflyttningen. Ett mycket tydligt styrkeförhållande som får det att svindla av iakttagelser i mitt sinne.

En underbar utmaning. En som jag bara börjat kika lite på under det att jag njuter min mycket småväxta frus sätt att hantera bjässen från botten av hennes inre storhet. Bortom vackert. Och ändå så fullt av kraft. Harmonisk, trygg kraft. En sällsynthet. Smäktande. Jag är bortom nyfikenhet. Mitt sinne är febrilt att närma sig. Lära. Utvecklas.

Stor kille...

Det har till och med gått så långt att jag förkovrar mig. Googlar mun, som vi säger. Och finner ganska snart ”läran” om Naturligt Hästmannaskap – Natural Horsemanship eller NH som det heter. En samling sunt förnuft med bokliga rötter från den grekiske militären med inget mindre än urläckra namnet Xenophon. Sunt förnuft blandat med insikt om hästars inbördes beteende. De nedtecknade verken där varandes en genväg för den som inte har möjlighet att studera hästars sociala spel innan man skrider till verket. Sådana som jag, kanske.

Trenden mot NH inom hästvärlden verkar ganska stark. Många blir säkerligen fundamentalister och bländade av själva läran; sådant händer alltid. Men det känns vid en första anblick som om själva rörelsen är ohyggligt sund. Kanske accentuerad av det enkla faktum att människor som sysslar med hästar ofta är snäppet närmare naturen och därmed åtminstone någon liten stund varje dag fjärmat sig den mänskliga psykosen.

Hur går det för läran kring Natural Humanship? I en diskussion häromdagen – en sådan som ofta uppkommer i jobbsammanhang kring vad det är som får människor att vilja ändra på sig respektive att göra motstånd mot förändringar – kom egennytteaspekten upp. Att folk inte vill ändra på sig om det inte ger dem en handfast (gärna kontakt) fördel, förbättring eller stimulans. Att jämföra med att ge en hund en korvsnutt eller en häst en morot, ungefär.

I diskussionen anfördes en annan variant; den om att människor inte vill ändra på sig eftersom de är rädda för förändringen. Man vet hur man har det men man vet inte hur det kommer att bli. Och i den professionella världen – man har sin profession; sitt yrke; man vet vad man är bra på och har skapat sin självbild i andras reflektion av densamma. Vad händer om jag förflyttar mig – om jag förändras? Vart för det mig? Vad ska det bli av mig då?

Oviljan att förändras är kanske tecken på något annat. Det kan vara tecken på trivsel. Jag gillar som det är nu och vill inte ha det på något annat sätt. Det kan vara tecken på lojalitet med kollegor och omgivning. Att man vävt in sin egen trygghet i den omgivande strukturen och att man känner sig hotad för den händelse att strukturen ändras. Inte så konstigt.

Varför blir det så? Varför väver vi in vår trygghet i vår omgivning? Många organisationer bygger på att man håller människor sådär lagom ostadiga. Aldrig riktigt kunna trygg i sin anställning, sin profession eller sin grupptillhörighet. Konkurrensen får styra. Effektivitetskrav top down inom organisationen och därutom via den allestädes närvarande demonen marknaden.

(Jo, du läste rätt. Jag uttryckte mig negativt om marknaden. Faktum. Hälsa gärna på mig i det där fängelset som ligger utanför den bunker av tillåtna tankar genom vars gallerförsedda fönster väldigt långa pekfingrar rasande viftar och pekar mot oss som sitter och fikar på ängarna utanför om du har tid…)

Ella var en mycket liten Shetlandsponny. Hon tyckte om att bita mig i fingrarna och var en riktig liten envis sak. Hon var inte särskilt stor men jag kunde för den skull inte få henne dit jag ville. Hon vägde nog några hundra kilo. Hon bodde här för ett par år sedan och hennes blotta närvaro var något nytt för mig då. Hon hade ett lugn bakom sin näbbgäddiga fasad. Hon fick mig intresserad. Det är något med hästar. Något bortom rangordning, flockbeteende och lydnad.

Det lockar mig. Alltihopa. Om jag ska kunna begripa vad det är som lockar så måste jag kunna närma mig hästen. Jag måste etablera ett hanterbart samspel. Och mellan en häst på över ett ton och lilla jag finns det en vissa inbyggda utmaningar. Jag kan helt enkelt inte komma nära om jag inte först går via den sociala, flockmässiga och ”hästmannamässiga” dörren. Annars kommer han att trampa ner mig hur väl jag än menar. En väldigt lockande utmaning.

Och en utmaning som ju känns igen. Är det inte precis samma sak oss människor emellan? Är det inte så att vi har en massa protokoll, beteenden och en flockdynamik som styr och ställer vem som kommer i kontakt med vem? Men när vi väl etablerat kontakt flödar energin fritt i vänskap, kärlek eller vad vi än väljer att kalla det. Åtminstone i rena, villkorslösa och äkta relationer. Man kan fundera över varför det på ytan ser ut att finnas så få av just dem.

Jag tror att det finns likheter med hästvärlden där. Att man helt enkelt inte tar hänsyn till människans natur i de strukturer och beteenden man tillämpar. Hög tid för Natural Humanship, såldes. Dags att närma oss varandra med insikt om hur vi människor är, fungerar och vill ha det. Och att göra det med hjärtats övertygelse om att verkligen komma nära.

För att kunna göra det måste vi nog lämna allt vi lärt oss om hur man till exempel piskar någon till lydnad, hur den enes död är den andres bröd, hur vedergällning löser problem och hur egennyttan sägs vara den mänskliga drivkraften nummer ett. Det är åthelvete fel. Alltihop. Jag vet det. Runtomkring ser jag människor som skriker om att jag har fel. Jag vet att de har fel, så enkelt är det. För om de visste så skulle de inte skrika. Och de som inte skriker är långt, långt fler än de som hörs. Vi närmar oss, således. Snabbt.

Triumfvagn

Det är något särskilt med Segway, inte sant? Kanske ingen slump att en teknikgalning som jag börjar intressera mig för hästar i alla fall...


Utveckling - handlar det om att hitta mönster, kanske?

Om villkor och förbehåll

Jag inser att vad jag kräver inte är någon liten, obetydlig önskan jag har. En önskan som eskalerar mot kravnivån. Det där goda kaffet; den där suveräna väghållningen; det uppriktigt hämningslösa sexet eller den skönaste T-shirten i hela världen. Har man väl låtit sig smakas så sitter man där. Fast. Och får svårt att förlika sig med insikter om att man ska behöva nöja sig med något annat. Jag är sådan. Jag fastnar.

Villkoren har funnits i det mesta. Men med några år av villkorslös ömsesidighet växer önskan om att leva just så i fler avseenden. Jag har alltid önskat kunna lita på andra och inte få gånger har jag låtit folk komma undan med direkta taskigheter med den inför mig själv ganska logiska förevändningen att den som gör något taskigt mot någon annan lider mer än den man betett sig illa mot; typ karma och hela det köret…

Villkorslösheten och förbehållslösen smög sig in bakvägen hos mig. Via den väl dolda svängdörr i en kravfylld verklighetsbild som mitt sinne mycket medvetet undertryckt till förbjudenhet. Därur tittade hon fram och drog upp hela det nystan av tråd som förband mina mentala mekanismer till varandra i olika villkor och förbehåll. Nystande upp dem tillsammans och rev dem bort från verkligheten. Det är inte lätt och det är en lång vandring men jag börjar begripa vad det är som händer.

Och jag börjar så smått formulera kravet gentemot andra. Att på något sätt motprestera i villkorslöshet för att vinna ömsesidighet. Det är det som är det knepiga, för hur kan man ställa villkor på villkorslösheten? Hur kan man ha förbehåll beträffande förbehållslösheten? Saken bekymrar mig inte direkt men jag känner att frågeställningen i sig innehåller lösningar på andra, omgivande gåtor. Den där sorten som definierar helheter. Får grubbla lite på det, tror jag.

Den grå massan

Finns den? Tror inte det. Faktiskt. Det finns kanske en stor mängd människor vars ambitioner och målsättningar är att bli som alla andra. Att sticka ut så lite som möjligt och att slukas av den grå massan. Kanske för att få ett slut på alla de eländigheter som uppstår när man kliver utanför ramarna och visar vem man är innerst inne.

Ju mer man försöker försvinna, desto tydligare blir det – den grå massan finns inte. Den består istället av miljarder färgglada själar som givit sig på det sanslöst coola i att för en tid ge upp sina alla attribut och känna på hur man klär i grått. För att upptäcka vem man egentligen är. När man väl upptäcker att det förhåller sig på det sättet är man på väg att lämna experimentet. 

Man kan naturligtvis hävda att den grå massan är alla de där som försöker och har till ambition att vara som alla andra. Men eftersom de ju inte är det – därav ambitionen – får man nog konkludera att den grå massan inte existerar. Per definition, faktiskt.

Tankegång

1. Varför är det fel att lämna relationer bakom sig? Är det inte utveckling?
2. Tycker vi om utveckling?  Inte nödvändigtvis.
3. All utveckling är inte bra utveckling.  Eftersom utveckling för mig kan vara dåligt för någon annan och vice versa. Inte i det långa loppet, kanske men i ett här-och-nu-läge.
4. Varför envisas vi med att utvecklas? Vad är det som gör att vi inte kan låta bli? Eftersom livet ser till att det blir väldigt invecklat när vi inte utvecklas. 
5. Livet vill lära oss saker. Inklusive att lära oss att livet vill lära oss saker.
6. Varför vill vi ibland hålla tillbaka utveckling och förändring? Varför vill vi inte lära oss vissa saker?
7. Eftersom vi är rädda.
8. Varför är vi rädda? Är vi inte alla nyfikna när vi föds?
9. Eftersom vi lärt varandra och oss själva att bli rädda. Kan vi göra något åt den saken?
10. Vi kan lära varandra och oss själva att vi inte behöver vara rädda. Men måste vi inte förändras då?
11. Jo, det måste vi. Villkorslöst och förbehållslöst.

Tills dess att vi accepterar detta livets faktum kommer saker och ting att bli precis så komplicerat och invecklat som det krävs för att vi ska förstå och fortsätta utvecklas. Inveckling - som motsats till utveckling - är kanske inget annat än laddning av det batteri som ska driva igång utvecklingsmotorns startmotor. 

Wekeend Zuende

Mycket intressant, givande och konstruktivt. Från motorvägsslukande, busungar i alla åldrar, personliga avklaranden och hela vägen in i bultande av stallväggar, hökörning och balklimning. Det blir bråttom på slutet och det är svårt att låta bli att se skillnaden mellan spontant tomgångsarbete och sådana insatser som syftar till en skarp punkt i tiden. En skarp punkt man ser fram emot med förtjusning. Produktivitet. Det är precis därför den ser ut som den gör.

Städdag

Jag har blivit riktigt ledsen. I går eftermiddag. I min bil. Det kanske inte låter sådär vansinnigt banbrytande men saken är den att jag väldigt, väldigt sällan blir ledsen. Jag har nog inte varit riktigt ledsen på tjugo år. Inte på det lilla viset. Med ledsen menar jag inte själva yttringarna - att hänga med huvudet, gråta eller småmuttra mot omgivningen. Med ledsen menar jag känslan i hjärtat. Inte ett hugg, inte ett plötsligt upplossande. Nej, ledsamheten är inte sådan – i alla fall inte för mig.

Ledsenheter är den stillsamt flytande vattenmängd som rinner fram på känslans yta efter att ha tinat loss ur ett berg av is. Ett isberg vars kalla kärna vuxit på sig genom åren och genom ansamlande av min fuktiga utandningsluft blivit till ett berg, format av mina utandningar, av min värme – till en stor monolitisk klump av is mitt inne i mig. När den smälter frigörs allt vad den byggts upp av. Alla de ord, tankar och känslor den sugit åt sig sätts åter fria på känslans lilla insjö. Det är att vara ledsen för mig.

I går smälte hela sista biten ur energin från ett mycket spänt och ansamlat sinne. Rännilarna nådde stranden ungefär samtidigt och skapade symmetriska mönster i ytan. De som känner mig – verkligen känner mig – såg vad det var som hände. Kände. För första gången i mitt liv fanns där någon som förstod. Som kände vad jag kände. Och vi pratade. Aldrig förut har jag pratat om just det. Kärnan lade sig i dagen. Tack.

Så. När jag nyss  vaknade var det inte utan viss uppsluppenhet. Den förhöjda ytnivån i känslan ger utrymme för ytterligare djup. Men förbehållet att vårda isen och låta den fortsätta ta tull på min värme är dött. Jag känner mig friare än någonsin. Lösgjord från en livslång boja av skuld. Ett slags ofrivilligt slavkontrakt signerat av en liten pojke som inte var begåvad med mer än en snuttefilt, sina tårar och skuld.

Jag tror att man väljer dem. Och jag valde med omsorg. Aldrig hade jag kunnat tänka mig en mer givande kombination. Den ena som upphov till isberget, illustrerande det enkelriktande tagandet, den andra att rycka mig ur gropen, gestaltande den villkorslösa generositeten - att leda mig till glädje och locka mig att utforska världen med fast blick riktad mot det positiva i livet. Liven, snarare. Isberget härrör ur mitt allra första liv. Det som tog slut för åtminstone 25 år sedan.

Jag har mött isbergsmänniskor många gånger genom livet. De har så att säga öppnat dörren åt varandra. Jag har slagits med dem och insett att jag har en utmaning lagd inför mina fötter. För att inte såra de kvarlevande välmenande har jag inte kunnat ta ställning. Istället har lager till lager av is växt till inom mig.

Förbehållen är borta nu och jag kan kliva upp och anta utmaningen. De som inte kan ta mig som jag är ska bort. Ha så trevligt i varandras sällskap. Nu har mycket att lära av er själva. Inte under den väl vävda snuttefilten. Den som doftar av mina så väl beskrivna oförrätter, döden och andra livets hittepårealiteter. Och hör av er när den är uppeldad. Inte förr. Tack.

Och för den som känner sig berörd men inte förstår. Läs igen. Tills ni förstår. Ring inte. Skriv inte. Läs igen. Tack igen.

Kostymen

Det hänger en kostym i min garderob. Det ligger damm på axlarna och den passar sisådär, men den hänger där. Numera mest som ett minne från svunnen tid. Jag har levt i den där kostymen, tillbringat hela år i den. Den har varit ett villkor för alla de liv jag levt och jag har den att tacka för otaliga lärdomar som utan dess existens inte varit möjliga.

Kostymen uppstod som lösning på ett bekymmer som jag tror är ganska många slåss med någon gång i livet – gränssnittet mot andra människor. De tonarter, protokoll, sociala oskrivna kontrakt, energitransaktioner, skuldfällor, ritualer, projektioner och andra företeelser som finns där i den domän där människor möter människor i form av just människor.

Mina tentakler har alltid varit alldeles för långa. I utfällt skick har de trasslat in sig all möjlig bråte och inte sällan har de fastnat där med det icke-önskvärda resultatet att jag när jag studerat bråten färdig och vill gå vidare så har jag rivit ner strukturer som varit viktiga för andra. Kanske har jag i min missklädsamma nyfikenhet och vilja att gå vidare ödelagt en struktur där någon bestämt sig för at leva.

Det där med tentaklerna har varit jobbigt eftersom det gör ont i mig när jag orsakar andra skada. Och inte blir det bättre av att jag i standardversionen – i likhet med kanske varje annan människa – inte haft något som helst skydd mot känslointryck över huvud taget. Dålig kombination, kanske. Men en triggande sådan. Efter ett tag.

All min omvärlds ledsenhet, ilska, skuld och aggression fann direkt sin återgivna klangbotten i min känslas yta. Speglades och gav upphov till ringar. När någon var ledsen hade jag inte en tanke på att det skulle kunna vara på grund av någon annan än mig själv. När någon var arg var det på något sätt samma sak.

Jag kan fortfarande känna smaken i munnen av den skam, rädsla och ledsenhet som direkt infann sig när en av de knappa 30 eleverna i min mellanstadieklass langat en bandyklubba genom ett fönster och de närvarande kontemplerade hur man skulle hantera situationen visavi den annalkande lärarkåren.

Sinnet minns ännu hur det kändes när morsan grät sina otillräcklighetstårar. Hon orkade inte alltid – vem gör det? För henne brast det där. Hennes tårar landade på min känslas yta och skapade där moarémönster över tiden. Jag om någon förstår henne. Jag grät precis likadana tårar de första tolv åren av mitt liv. Vid varje motgång, varje utmaning. Total kapitulation och gråt.

Skolan blev inte sådär jättekul till en början. För hur många väljer aktivt att umgås med den där som tillsynes utan anledning blir jätteledsen och kanske rentav genom sitt dåliga uppförande drar på sig rastvaktens uppmärksamhet med snar och summarisk dömande rättvisa som ju lite slumpvis kan hamna där det hör hemma.

Nej, så kan man inte ha det. Och lärdomen stod där i kulissen och väntade. Det var dags för lille Nille att torka tårarna och skaffa sig en kompis och genom Lars försorg blev det också på det sättet. Lars var min mellanstadielärare. Han ändrade förutsättningarna rejält då han efterträdde den lågstadielärare som även hon sprungit ut och snutit sig i otillräcklighetstårar någon gång i veckan istället för att möta sin klass med något slags stadga i blicken. Så här i efterhand undrar jag om hon kanske inte hade en flaska på toaletten också.

Lars, nyutexaminerad från lärarhögskolan och med en brinnande känsla för rättvisa och struktur skapade ordning i klassrummet. Han såg till att alla suddgummin och pennor hade nummer på sig (jag hade nummer 17). Så använde man kontorsmaterialet till sattyg kunde man räkna med att man blev spårad såsmåningom. Om inte annat på 10-rasten då klassvakten skulle vässa alla pennor som ställts i det kollektiva pennstället.

Lars tittade ut över klassen och på ett par veckor insåg han att där fanns sociala utmaningar. Min värsta antagonist vid tiden var tämligen nyinflyttad och hade det trassligt hemma. Det tog Lars exakt tio minuter att få reda på hur det låg till genom ett samtal mellan sex ögon. Kvällen därpå satt Lars, min antagonist, hans mamma, jag och mina föräldrar hemma i vårt vardagsrum och pratade om saken.

Antagonisten blev min kompis från den kvällen. Vi förstod att vi hade väldigt mycket gemensamt. Vår vänskap rann ut i sanden men för oss bägge blev det inträdet i den accepterade sociala sfären. Den där strykplatsen upphörde så att säga att finnas till. Inga flera snuskoperationer. Inga flera ”Nille-farlig-utbrott”.

Vi hade flyttat från det ensligare huset vid stora vägen ner till samhället med asfalterade cykelvägar och farmor 300 meter bort – in i det hus min farfar låtit bygga och där min farsa bott från ungefär den ålder jag hade när vi flyttade. Livet började leka. Jag kunde gå till skolan, ta med kompisar hem och på grund av ett mycket lättavlyft fönster i källaren kunde jag med tiden även kunna romantisera lite utan någon som helst risk till insyn eller upptäckt.

Släktsammankomster var viktiga saker i bägge de släkter som ledde fram till avlandet av mig och min syster. Heliga sammankomster, kan man nog säga. För i takt med att de sociala lockelserna tilltog så blev det ju som för precis alla andra som vuxit upp med tiden mer intressant att vara med kompisar än att sitta och tugga med släkten. Jag förebrådde mina föräldrar detta. Tror inte att det gör mig världsunik.

Inte heller min syster erhåller status som den första kvinnan på jorden att framstå som lite bättre än sin storebror genom att vara med på all upptänklig släktaktivitet och där möta resterande släkts förfasade uppsyn när de ser att det svarta fåret inte dykt upp även denna gång. Som förälder i den traditionen måste det vara jobbigt. Vad har jag gjort för fel som inte får med mig ungen?

Och här kommer vi tills det knepigaste. Till själva upprinnelsen till att detta blivit ämnet för dagen. För oss bondungar så handlar det kanske mest om släktsammankomster, men jag har förstått från representanter från den svenska så kallade överklassen att mönstret är ungefär detsamma i alla skikt och lager. Även om begreppet släkt kan bytas ut eller vridas lite.

Måste stanna här en stund - jag har en fråga. Varför är det så viktigt med släktsammankomster? Varför är det sådär obeskrivligt heligt dundermegaviktigt? Varför blir den som inte dyker upp sedd som sämre? Släktens svarta får är ju knappast något nytt begrepp; men bor det kanske en liten ledtråd i det blygsamma faktum att det faktiskt är får vi talar om?

Senare i livet såg jag precis och exakt samma sak i ett annat sammanhang av helig innebörd kring vilket det rådde totalt tankeförbud kring tankebanor i stil med ”jag kommer inte”. Nämligen firmafesten. Även där har vi en helig gral där den som inte dyker upp, likt det svarta fåret, inte är en god lagspelare. Jag har aldrig riktigt gillat firmafester och vad de urartat till. Men vad vet jag? Har ju inte varit på så många.

När jag uteblev på firmafesterna kom det upp i utvecklingssamtalen med närmaste chef. Det var ju på något sätt så att jag inte riktigt passade in socialt och linjechefens jobb är ju att se till att folk ändå fungerar i den kontext som arbetet utförs inom. Nu hade jag en mycket bra chef på den tiden. Han köpte med en blinkning i ögonvrån att jag inte ville missa tåget. Jag var undantaget som fick hållas i IT-boom-tillväxtföretagens masspsykotiska sammanhållningsträsk. Det svarta fåret.

Det var där någonstans jag upptäckte att jag hade fått på mig kostymen. Och jag begrep att jag nog måste fått på mig den där i de ytterst tidiga tonåren. Kostymen hade till funktion att separera min känsla från resten av världen. Känslan är i mig en spegel av vatten. Innan kostymen var den öppen, likt en vattenpöl. Utsatt för fallande föremål, passerande biltrafik och vad det nu må vara.

Kostymen implicerade ett skalskydd för känslan. Gjorde den hermetiskt innesluten från världen i strikt konfrontativ bemärkelse. Men hur innesluten den än må vara så påverkas den ändå av världens och mina rörelser. Som vätskan i en kompass, ungefär. Känslan blev på så sätt betydligt mindre känslig. Avskärmad å ena sidan. Ur vägen å andra. Istället för att känna mig fram genom livet hade jag börjat tänka. ”Jag tänker alltså är jag”.

Så här i efterhand ser det ju ut som den logiska sak i världen. Jag var inte jättegammal när jag flyttade hemifrån. Eller; flyttade och flyttade. Jag stack, helt enkelt. I praktiken. Var inte hemma särskilt ofta. Alls. Varför? Eftersom jag inte orkade vara där på grund av den stämning som rådde. En stämning som jag vid varje möjligt tillfälle fick förklarat för mig att jag var upphovet till.

De förklaringarna trängde inte igenom kostymen, sydd med tankar och garnerad med intellektuella utsmyckningar. Jag hade dragit vidare till tankens absoluta hemvist. Bodde mer eller mindre regelrätt hos den akademikerfamilj som med de mest fullkomliga betyg i botten avlat en dotter. Jag menar – hur kan något gå fel när pappan är professor i biomedicin?

Bländades av allt det rationella. Allt det empiriskt bevisade. Allt det rättrådiga fnysandet åt allsköns hittepå och kvacksalveri. Jag ville utbilda mig, skaffa mig en stabil rationell plattform att stå på och på så sätt göra mig en stabil, ekonomiskt trygg och fullkomligt rationell tillvaro med väl avvägda amorteringar och ett litet pinnhålsflytt i karriären då och då. Så jag började plugga.

Det tog tio poäng innan jag förstod att universitetsvärlden inte var något för mig. Jag ville prova saker. Leka med tankarna och själv upptäcka vad det var för något som var möjligt och omöjligt. Inte plugga mig till vad andra kommit fram till. Den akademiska svärfamiljen såg vad som hände. De tappade hoppet.

Istället började jag jobba. Tackochlov i akademisk miljö. Där bananskal efter bananskal ledde i cirklar. Inskränkande cirklar. Väckte min rastlöshet. Fick mig att söka mig bort. Till vad som skulle bli IT-boomen i Stockholm och allt vad det förde med sig. Men det är en annan historia.

Kostymen satt där. Skärmade av mig från så väl den egna som den svärinneboende familjens krav och åsikter. Innanför den byggdes ett tryck upp och jag fann tids nog utloppet genom den kreativitet jag kunde väva in i det nyförvärvade Stockholms-it-jobbet.

Kostymen fick nu nya funktioner. Istället för att helt och hållet avskärma känslan så blev den ett slags uttrycksbrygga. Jag kunde forma föredrag, kodrader och presentationer på sätt så att de kunde återspegla mina känslor på insidan. Så kom skrivandet in på arenan. Ett ännu mer användbart sätt att forma vad som rör sig på insidan att ta form även utanför kostymen.

Skrivandet gav upphov till tankar och bekantskaper som jag släppte genom dräkten. I många år levde jag ett regelrätt dubbelliv, mycket tack vare att hemmet fanns i Uppsala och jobbet i Stockholm. Allteftersom gavs det även möjlighet till resor i arbetet vilket ju ökade möjligheterna högst avsevärt.

Många korta bekantskaper av skiftande karaktär. Saker som fick den inre vattenmassan att röra sig. Som gav mig intryck, hela vägen in vilka sedan kunde förvandlas till uttryck genom jobbets och skrivandets försorg. Jag fann människor som var som jag i dubbellivet. Som också hade en kostym på sig och vars mer eller mindre medvetna sökande hade till mål att hitta andra som önskade leva utan den.

Och så småningom hittade jag Henne. Budskapet bodde i hennes ord långt innan jag upplevt hennes närhet. En människa att vara naken tillsammans med. En själ att släppa in hela vägen till min pöl och låta bada i den. Vi grävde tillsamman kanaler mellan våra själars vattentäkter.

I sinnet hade jag varit på resa under många år, även om jag hade ett fast stationerat tandbordsglas i Uppsala. Innan Hon dök upp var tanken att jag skulle flytta från lärostaden. Till stugan i norduppland, Gävle, Singapore, Köln eller Sydney. Gjorde detsamma vilket, egentligen. Även om logistik och ekonomi pekade på Gävle. Att hon dök upp så nära är givetvis en av alla de där slumperna som egentligen är något annat.

Det gick fort när jag väl kommit hit. Jag började kunna vara utan kostymen hela dagar. Veckor. Numera månader. Det har faktiskt hänt att jag åker till jobbet utan att ta på den. Eftersom de jag träffar där accepterat mig som jag är och eftersom jag litar på den, känner ömsesidighet och äkthet i deras närhet.

Här hemma har jag träffat vänner. Vänner av en sådan sort jag aldrig förut mött. Kanske är det eftersom jag inte har kostymen på som de blir äkta vänner. Som det blir på riktigt. För att äkta vänskap ska uppstå kanske de bägge parterna måste vara kostymlösa. Äkta. Förbehållslösa.

Jag har haft värk i kroppen så länge jag kan minnas. Den är borta nu när jag lever utan kostym. Jag har känt mig nervös, orolig och stressad. Inte längre. Jag har varit rädd och oroat mig om vad andra ska tycka och tänka. Bekymrat mig för pengar och att saker ska gå sönder. Att kärleken inte ska finnas och att jag inte är en bra människa. Att det ska bli kärnvapenkrig. Att folk ska dö. Att livet är meningslöst. Och att trötthet är en dold sjukdom.

Been there, done that. Allt det där har gjort mig till den jag är. Fört mig till den här punkten i livet. En punkt av naken ärlighet och total uppriktighet. Först nu känner jag att känslan faktiskt är viktigare än tanken. Att min yttersta skyldighet i livet om jag vill må bra och kunna ge min omvärld något av vikt är att vara ärlig och uppriktig gentemot och inför mig själv. Tanken är inte sådan. Den låter sig luras, övertalas och pressas. Känslan, däremot. Den är plågsamt uppriktig. Och även om den tar mig ut på avvägar ibland så är avvägarna givande på sina små sätt.

Jag har inget att invända mot känslan. Den ger mig total och villkorslös frihet. Inte frihet som i att tänka ut saker och förverkliga dem utan frihet som i att följa hjärtat i varje enskild situation och att faktiskt aktivt välja – med hjärtat – att inte lyssna till tankens propåer. Vem vet – med tiden kanske tanken kan jobba åt känslan? Det skulle nog kunna bli alldeles underbar.

Så kommer vi till den besvärliga punkten då kostymen faktiskt behöver tas fram ur garderoben. Dammas av. Välja en slips, stryka en skjorta. Jag har förändrats sedan jag sist använde den så den sitter obekvämt. Tvingar kroppen in i ett rörelsemönster den inte trivs med. Att bära kostymen är att forma mig till någon jag inte är. Av kompatibilitetsskäl. Ett vitt får i den bräkande fårskocken.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Jag vet att alla i sig har naken uppriktighet, ärlighet och en fri, otämjbar känsla. Ta vilken lördagskväll på krogen som helst – hur många ärliga samtal får man inte höra? Hur många hjärtliga aggressioner får inte sitt utlopp i kön utanför? Befriade av det sociala och tankemässiga frikortet berusning får känslan att flöda genom kostymgränsen.

Jag vill verkligen leva naken. Och när jag för någon månad sedan klev upp på podiet och drog av en presentation som kom rakt från hjärtat – om än draperad i yrkesmässiga ordalag – var det ett ställningstagad. Jag vill inte jobba i kostym längre och då måste jag visa vem jag är utan kostymen för att få veta om det finns någon som kan tänka sig att fortsätta jobba med mig. Typ så.

Dagens inre konflikt har sitt ursprung i familjen. Den familj jag växte upp i under mina bägge första liv. Det känns faktiskt så – som om jag levt många liv och som om jag har många liv att leva; även innan döden. Jag har bytt ut många människor efter vägen. Vänner och bekanta som funnits där längst livets stig en tid för att sedan fortsätta efter en annan väg.

Jag har fått lära mig att det är fel. Att man inte ska byta ut sitt umgänge utan att man ska ta fasta på vänskap, släktband och att det – lite som med pengar – inte är ekologiskt korrekt att inte vårda de vänskaper man har. Men jag har aldrig kunnat. Om hjärtat inte vill så kan jag inte tvinga mig till det. Jag är värdelös på relationer. Och har spenderat många år på att försöka klura ut varför.

Men i nakenheten ser jag ett slags förklaring på det där. Det har funnits syften och anledningar bakom alla de personer jag träffat på min väg genom livet. Jag kan ju bara svara fullt för mig själv men jag upplever att det finns en kärna av ömsesidighet i varje lite närmare relation jag haft. Att bägge parter behövt varandra en tid för att utvecklas och sedan fortsätta var och en på sitt håll, var och en via sina bekantskaper mot nya lärdomar och mål i livet.

Om jag tvingar mig själv att hålla fast vid alla. Om jag samlar vänskaper som om de vore Goebels porslinsänglar i ett skåp och tar fram dem då och då för att damma av dem – vad har jag dem då till? Är det för att bevisa för mig själv hur betydelsefull jag är? Att jag bill mota min dåliga självkänsla genom att räkna mina vänner? Eller är det så att jag använder dem lite som en valuta? Att jag dammar av samlingen i skåpet för att de som besöker mig – de som kanske kan bli nya vänner i samlingen – ska få se hur mycket jag har. Uppvisning. Och attraktion av ytterligare material genom gravitationen hos själva samlingens massa.

Men är jag inte samma människa nu som innan Lars kom in på arenan och ändrade kursen. Ja och nej. Alla celler i min kropp är säkerligen utbytta många gånger om. De tankemönster som rör sig i mitt sinne och de vågrörelser som bor i min själ påminner kanske inte så ofta om de som föranledde ”Nille-galen-tillståndet” i lågstadiet eller den där ändlösa samvetsbaserade ledsamheten när andra grät hemma.

Och har jag nått något slags mål? Har jag blivit den jag alltid kommer att vara nu? Är jag formad och färdig – what you see is what you get. Take it or leave it. Tror inte det. Varje ögonblick är en passage från vad som varit till vad som kommer att bli. Jag vill fortsätta att formas. Nakenheten är ett delmål. Och den där brinnande lusten att elda upp kostymen kanske är en kittling som bor där för att jag ska förstå varför den finns.

Jag begriper ju att det är något jag inte begriper. När min mamma talar om för min fru att jag alltid svikit min familj så måste det ju betyda något. När min syster säger att jag är en egoistisk jävel som aldrig tänker på annat än mig själv och att min blogg dryper av passiv-aggressiv undertryckthet så måste jag ju tänka efter ett ögonblick.

Jag fick veta dessa saker av en anledning. Jag ville bygga färdigt vårt stall här hemma för att kunna ta emot Lord – en mycket, mycket stor häst – som blivit vår och som kommer hem till vår gård på måndag. Jag var både nykär i Lord, stressad av allt som är kvar och göra och så där kreativt speedad som jag blir av saker som känns rätt och händer fort när jag i impulsen ringde till nämnda syster och talade om att jag inte skulle hinna komma på dopet av hennes dotter. Att jag helt enkelt tänkte prioritera annat än sex timmar i bil och två timmar i kyrka/kaffedoft denna lördag.

Det var nog inte så särskilt genomtänkt. Jag vet ju. Jag vet att dessa sammankomster och kyrkliga knutpunkter äger mycket stor relevans för andra, även om jag själv inte känner det. När jag bestämde mig för att gifta mig så var det festen jag tänkte på. Och jag hoppas för mitt liv att ingen kom hit och festade för att de kände sig tvungna. Jag förstår inte min egen roll i de här traditionerna (om jag inte ska gifta mig förstås  då är det ju ganska logiskt). Det har jag aldrig gjort. Men av mina nu levande ursprungsfamiljemedlemmars reaktion att döma så är min närvar av yttersta vikt.

Och kikar jag bakåt genom tiden så har jag fått veta den saken många gånger. Men varför har jag aldrig riktigt begripit. Är det min fysiska närvaro som betyder något? ”En normal relation” har jag ofta fått höra att man vill ha med mig. Normal? Jag har aldrig varit normal. Normala människor finns inte. Det är deras kostymer som är normala. Jag kan inte älska normala människor. Jag kan inte leva livet med normala människor. Jag kan bara låssas att jag själv är normal tillsammans med normala människor. Försöka sticka ut så lite som möjligt. Hålla in tentaklerna. Ett spel som gör ont i känslan, numera.

Jag vill verkligen inte dra på mig kostymen och låssas. Men samtidigt är det kanske något jag inte begriper där någonstans. Jag ser ju att jag sårar om jag uteblir. Och jag vet att jag inte gjort annat än svikit. Vad som svider ordentligt är att det bara är när jag är äkta, när jag tar av mig kostymen och gör som jag känner som jag verkar kunna såra ordentligt. När jag prioriterar annat. Sådant som känns viktigt för mig.

Jag kan inte underhålla relationer för att jag måste, vare sig i jobb eller privat. Har aldrig kunnat det. Däremot visar det sig ju att vissa människor blir viktiga. Kanske inte på en gång. Det kan gå åratal mellan kontaktpunkterna – för mig har det ingen som helst relevans. Att känna människor. Att ha kontakt – det är något annat än att vara på samma ställe eller att plockas fram ur porslinsdockeskåpet för ett statistuppdrag.

Min farsa dog för snart två år sedan. Han var världens största diplomat. Den konflikt min syn på saken föranledde kan mycket väl vara anledningen till att hela hans kropp var fylld med cancertumörer och att han inte fick bli mer än 65 år. Jag saknar honom varje dag. Men inte på det där sättet att jag bryter ihop och ställer frågor kring varför han inte finns bland oss. Jag saknar hans leende. Hans glada bollar av ord. Hans existens. Men saknaden är också ett slags existens. För vare sig han är här på jorden eller inte så älskar jag honom. Som jag är. Utan kostym. Och – vad som faktiskt när det kommer till kritan kanske handlar om – han älskade mig för den jag var – utan kostym. Eller, kanske rättare sagt – älskar mig för den jag är.

Han hade gått sönder om han levt nu. Med den kvinnliga delen av min urfamilj kokandes av vrede inför blotta tanken på att den svikande sonen/brodern ens haft mage att befatta sig med skuggan av tanken på att välja stallsnickeri framför dopbegivenhet. Jag vet inte vad han känner. Jag vet vad han skulle ha gjort. Han skulle satt sig bakom ratten utan dröjsmål. Inte nödvändigtvis eftersom han kände för det utan eftersom det på något sätt är rätt sak att göra.

Farmor dog för ungefär ett år sedan. Hon älskade mig för den jag var, utan kostym. Även om det kunde ta ett år mellan gångerna vi sågs så var relationen varm. Jag hade dåligt samvete för att jag inte träffade henne oftare men när vi sågs pratade våra själar med varandra och utan ord fick vi mera sagt än vilken släktträff som helst skulle kunna facilitera. Saknaden där är av samma art som efter farsan.

Vad som är knepigt just nu är att de två som finns kvar i den där familjen gapar och skriker så jävligt. Jag tycker ju om dem. Morsan skattar hjärtligt och har en underbar humor. Hon har slagits med sig själv nästan ett helt liv och jag tycker att hon har vunnit. Syrran har blivit en alldeles enastående morsa åt sina bägge barn och hennes styrka växer för varje dag. Jag är stolt och imponerad av dem, bägge två. Och syrrans barn – det lilla jag träffat dem – har underbara, spegelblanka och uttrycksfulla själar, ännu så länge kostymlösa.

Alla människor är kanske missförstådda. Kanske är en av livets stora utmaningar att göra sig förstådd. Kostymen är en lösning, men den tar bort nästan hela det hjärtliga uttrycket. Jag vill att andra ska förstå mig. Jag vill att andra ska spegla sig i min känslas spegelblanka vattenyta och se att vi är förenade. Jag vill leva nära och fullt ut. Villkorslöst.

När jag lämnade urfamiljen för den akademiska utopin var det eftersom jag inte fick en syl i vädret. Eftersom jag inte kunde hitta utrymmet att ta av mig kostymen och vara naken. Det gräts för mycket. Gapades. Det handlade om att få ur sig saker och jag ville inte stå på den plats där det kastades upp. Den fanns inte i det akademiska paradigmet heller. Inte heller hos de människor som konstituerade den.

Minns särskilt en gång då min telefon ringde hemma hos akademikerna. Det var kris hemma. Jag cyklade hem efter övervägande och efter bannor från den akademiska dottern som på ett väldigt onyanserat sätt kände sig hotad av mitt ursprung. Krisen bestod i två paniskt gråtande kvinnor som inte lyckades skriva ut ett dokument. Lösningen var att gråtande ringa till mig och förespegla en kris.

Klart jag blivit lite avtrubbad. Känslomässigt störd och egocentrisk, har någon sagt. Jag är knappast rätt person att bedöma det. Jag är som jag är. Och allt jag just nu vill är att vara precis sådan och se vart det leder mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna det där måstet. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske kan jag förstå varför det är så viktigt. Öppna mina ögon för en verklighet långt bortom min egen. Jag vill förstå, det har jag alltid velat. Men gapandet och gråtandet har gjort det omöjligt.

Jag kommer att komma väldigt mycket försent. Jag kommer att komma dit – likt det svarta fåret – och glida in längst bak i kyrkan. Krama om några över kaffet och vända hemåt före alla andra; även det som det svarta får jag är. Men jag kommer att sitta sex timmar i bilen och fundera. Känna. Vara. Och vad det ger upphov till har jag ingen aning om.

Man kan kanske ha åsikter om att jag skriver så pass personliga saker just på bloggen. Men jag har svårt att vara helt uppriktig mot mig själv om jag inte skriver mot en i teorin oändlig och anonym målgrupp. Just detta inlägg har jag börjat på hur många gånger som helst. Skrivit, rentav. Men aldrig publicerat. Men ska man vara naken så ska man. Utan kostym. Det är jag det.

Nu tror jag att jag ska åka lite bil. Vi ses och hörs.

Varning

De texter som kan läsas på denna blogg har av bedömare stämplats med etiketten Läs mer på varningstecken.n.nu.

Återstår att ta reda på vad det betyder. Och vad det innebär. Radamsa.

Euphoria

Rytmer från på väg till genom vad som gör allt här. All tid. Alltid. Vad som skiljer oss från vad vi egentligen är. Vad som lockat oss hit. Själva grundbulten för den härliga existensen.

Visst är det påtagligt, allt det där vi inte kunde begripa förrän vi kom hit? Och en smula ironiskt att vad vi här ser som obegripligt är självaste avstampet för upplevelsen. Det är humor, det.

När språket inte får fram budskapet. När ordbollarna inte kan avkodas och när fyndigheterna inte finner förståelse, då återstår humor, mänsklighetens universella språk. Logos. Log. Visst får det oss att dra på munnen?

Enligt legenden blev vi fråntagna detta språk när retade vi gudarna och reste ett torn mot himlen. Kanske har lärplattformen vissa begränsningar. Begränsningar vi är välkomna att pröva såhär mot slutet av terminen.

Tunnelseende

"An open heart space reveals itself in relationship when both parties are open to seeing how their thoughts are creating reality tunnels. The fear that makes us cling to our reality tunnels is fully faced and allowed to wash through. We are facing the fear of death directly, meeting in love, vulnerability, openness and intimacy. No one gets to be ultimately right. No one gets to be ultimately wrong. Yet everyone is heard on their own terms, and challenged when necessary."
Ur tankeinlägget Reality Tunnels av Scott Kiloby.

Rörigt? Ja, det är kanske tankarna som rör till det - i tid men inte i otid.

Rimligt - ur mitt tunnelperspektiv i alla fall. Att våra sinnen och deras tankar bor i tunnlar. Tunnlar som skapas genom sitt eget tänkande och som skapar den verklighet man själv upplever sig såsom vandrandes i. Vilket i sin tur innebär att var och en har sin verklighet. Alla har rätt i sin verklighet. Ingen har fel. I tanken är vi separerade.


I alla våra nulägen kanske vi är på samma ställe. I otiden, så att säga. Oseparerade, kanhända.

Men bortom tanken, då? Tanken sträcker sig genom tiden. Men i nuet finns ingen tid. Kanske finns där inte ens en tanke. Om känslan är vad som härskar i nuet - då är den kanske oändlig. Och alla känslor med den. Optimismen säger att kärleken är en känsla men rädslan en tanke. I min tunnel, i alla fall. För i nuet finns inte tankens iakttagelse av känslan; bara själva känslan.

Om övervåld

I går skulle surstubben upp efter äppelträdet som föll nyårsnatten 2010/2011. Beväpnad med Fergussontraktor, årsmodell 1973 med en skräckinjagande totalvikt såg jag framför mig hur stubben vid blotta åsynen av ekipaget skulle skutta ur marken, lägga sig tillrätta i skopan och dra en djup suck av lättnad. Nu blev det inte riktigt på det sättet.


Utmaningen. Den ska upp. På stubben.

Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt.


Halva stubben i besegrat skick.

Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar mig till minnes tillvägagångssättet. Först noggrant gräva ut under stubben, därefter avhuggning av smårötter med yxa och avslutningsvis växelvis motorsågande respektive avbändning medelst spett av kvarvarande grovrötter.


Ekipaget. En skopa ovett.

Det traktorrelaterade tillägagångssättet präglas av allt annat än metodisk analys och smartness. Eftersom jag har tillgång till detta i det närmaste obegränsade kraftpaket så dundrar jag på stubben från alla tänkbara vinklar en god stund innan det faktiskt går upp för mig att stubben sitter som berget. Att jag måste gräva och jobba lite med huvudet för att få den ur jorden.


Vad som brukade vara en gräsmatta.

Vid det laget har jag redan spräckt stubbens snittyta och får ett än hårdare arbete att gräva fram dess greppbara ytor. Nu gick det bra i alla fall, om man inte fäster något avseende vid att vad som en gång var en gräsmatta nu är förvandlad till en gropig, jordig hög. Konklusion: när jag har tillgång till övervåld blir jag dum och låter på grund av styrkeförhållandet bli att ens analysera uppgiften framför mig.

För visst blir det väl lätt så att man glömmer bort att tänka efter när man anser sig ha en ointaglig fördel? Om jag använt mitt huvud en stund. Tagit ett spett och känt efter. Grävt lite och först därefter gjort ett enda spår med traktorn på gräsmattan hade nog utgången blivit densamma. Men det är svårt att bibehålla ödmjukhet, objektivitet och tankeförmåga med övervåldet i sin hand. Det är därför alla de som fortsätter på den stigen förr eller senare blir överlistade av den motståndare de glömt bort att försöka tänka som.

Ketchup

Hittade min gamla lista med bloggbokmärken. En sådan där lista med dryga tjugotalet bloggar jag läst dagligen i åtminstone ett års tid fram till läs-stoppet för ungefär ett år sedan. Läs-stoppet var ett slags mentalt embargo jag ålade mig själv då jag märkte att mitt förkovrande introducerade tankemönster och svängningar jag inte kunde se som annat än destruktiva.

Typiska post-titlar från läslistan är ”ner med bankparasiterna”, ”allt ätbart innehåller dödsgifter”, ”den globala konspirationens omfattning”, ”revolutionen i (Landet X) är orkestrerad av CIA”, ”Sverige krigar på globalisternas sida utan folkets godkännande” eller ”så ska mänskligheten decimeras till hanterbarhet”.

Men vänta ett spadtag! Det skulle ju precis lika gärna kunna vara min blogg de här inläggen kommer ifrån! Ett slags alternativ alarmistblogg med beskrivningar av hur allting kommer att barka åt helvete eller – nej förresten – hur åt helvete allting redan är. Så, snarare. Saker jag vet stämmer någonstans men vars värdeladdning och slutsats leder neråt in i en inför den sammanlagda bilden uppgiven känsla något jag inte riktigt känner är korrekt rent intuitivt.

Det var där någonstans jag började känna efter. Om jag är något slags –ist så är det knappast alarmist, kontorist, pianist (även om jag drömt om det som liten) eller satanist. Jag är nog mest av allt optimist. Och ovan nämnda tonläge rimmar ganska illa med nämnda –ism (optimismen, alltså). Vilket förklarade diskrepansen mellan känsla och tanke och föranledde läs-stoppet. Började känna efter istället. Försökte hitta världens puls istället för att kamma igenom dess informationsflöde.

Hur det gick? Ingen aning. Finns ingen tydlig feedback när det gäller intuitivt scannande. Men jag själv känner mig än mer positiv till vad som händer. Jag kan ju inte förneka att där förefaller pågå verkligt ondskefulla processer. Att det nog ändå finns en liten så kallad Kabal – ett litet gäng hjärtlösa sammansvurna som efter eget utnämnande härskar över mänskligheten och nu känner sig hotade av vårt förestående uppvaknande. Deras reaktion är kanske inte den mognaste; de verkar vilja ta livet av de flesta av oss och jobbar frenetiskt bakom sin fjant-kuliss.

Var och en som har avlivat en hund vet hur det går till. Först ger veterinären hunden en spruta sömnmedel så att den bara somnar. Snarkar till och andas tungt, tungt – men lever fortfarande. Sedan administreras den dödliga dosen – oftast av samma sömnmedel. Efter en stund upphör andning och hjärtrytm. Hunden har gått från sovande till avliden och vidare ut på sin himmelska promenad kantad av rostbiff, fläskfilé och allt vad nu en evig boning för en hund må hysa.

Att först söva och sedan avliva är nog en metod att föredra. Var och en som varit med och avlivat grisar (som vanligtvis inte sövs först utan vilka får slaktmask på sig direkt) vet att det kan bli lite stimmigare om man hoppar över den där initiala zombiekuren. Om man skulle försöka ta livet av några miljarder människor utan föregående nersövning skulle det nog bli väldigt, väldigt besvärligt för den lilla klicken banemän och kvinnor. Om det nu var så planen såg ut, vill säga.

Poängen med dessa bägge exempel av mortal djurisk art är att belysa metoden att söva innan avdagatagandet. Sitt still i TV-soffan och låt dig hypnotiseras av Kabal-TV. Sådär ungefär. Och toppat med insikt om att våra centraliserat producerade livsmedel, våra privatiserade tidigare kommunala vattentäkter, tandkräm, det vi kallar för medicin och så vidare är fullt av substanser med mer eller mindre samma syfte – ja; då är det klart att man lätt blir lite uppgiven.

Och den där uppgivenheten inför allt vi människor tillsynes har emot oss – blir den inte ungefär samma sak som att sova på befallning under media och så vidare? Njae, där finns en viktig skillnad. Om jag inte ifrågasätter de ramar Kabalenkanalen ger mig så kan jag leva på insidan av illusionen med någon slags känsla av nöjdhet. Om jag däremot ser dess utsida och lever i vanmakt; då är det enda uppvaknandet som givit mig en mycket, mycket dålig och malande maggropskänsla.

Det förefaller som om vi har en disposition för att fastna där, vi människor. Att fastna i ett läge där vi konstaterat att allt är kört och att allting är åthelvete. Hur många gånger har jag inte i ett eller annat fikarum någonstans överhört en av de talrika samstämmiga, i det närmaste symfoniska klagolåtarna. En klagolåt som förenar människor i olycka; som ger det sociala sammanhanget syfte och riktning. Vad som ofta slår mig är att ingen någonsin reser sig från bordet och säger ”nej, jag slutar”. Man väljer aktivt att stanna kvar och må dåligt.

Varför stannar man kvar och mår dåligt? Eftersom det får mig att må bra, givetvis. Att ikläda sig den där varma, mjuka, ulliga och ansvarslösa offerkoftan är bland det bekvämaste vi människor kan ta oss till och i vår del av världen har själva nersövandet tagit fasta på detta faktum. Många av oss sover gott i koftan och det är väl egentligen inget fel med det. Men total olycka är lika mycket en utopi som total lycka. Själva (o)lyckan är nog ett extremtillstånd – effekten av ett slags ansamlande. Lite som en orgasm, kanske – oaktat riktning.

Jag tror att man måste ställa sig frågan varför. Varför ser det ut som det gör? Varför drivs världen av finansparasiter som försöker förgifta oss i en konspiration av global omfattning; varför ser CIA till att det blir revolution i Landet X; varför slåss Sverige på globalisternas sida utan att ha fråga folket om lov och varför behöver mänskligheten decimeras till hanterbarhet?

Om vi tittar på scenariot där den lilla klicken styrande vill fortsätta vara styrande och betänker att det gått helt planenligt de senaste cirka tvåtusen åren åtminstone – vad är det då vi ser när vi iakttar hastigheten och intensitetsökningen i de åtgärder som leder till decimering av mänskligheten? Återigen – varför?

Jag söker och finner många svar på den frågan, vilket tyder på att den behöver uttömmas ytterligare. Besvarandet stig går genom livets, materians och verklighetens gräns, stryker via passager av overklighetet, död och dundrande livssymmetrier till en källa som förefaller sakna begränsning från den tillgängliga aspekten. Livet – vad är det? Är det dödens motsats eller något betydligt mer väsentligt än så. Och vad förvandlar det döden till i så fall?

Vad händer när människor dör? Varför finns en del av dem kvar i vår närhet? Vad är materia; vad är tankar och känslor? Vad händer egentligen när människor berör varandra? Jag tänker inte ens börja förklara – inte i det här inlägget – och frågan som hänger där är nog snarare: är det menat att förklaras? Eller är det avsett för var och en att ta reda på? Eftersom frågan finns där så är det väl inte någon självklarhet.

Men på frågan varför mänskligheten utgör ett hot har jag en hypotes. Först och främst är inte mänskligheten ett hot mot sig själv. Vår fysiskt destruktiva livsföring (slit-och-släng) är förvisso inte särkskilt uppbygglig men den har ålagts oss för att hålla oss själva på mattan och är under rätt förutsättningar väldigt lätt att göra sig av med. Nej, det är inte det som gör oss farliga. Det är vår anledning till att befinna oss här just nu som gör oss farliga. Här på jorden. I livet.

Vi är kapabla till någonting stort. Något som utgör ett hot för den lilla klicken. Det förefaller som att när vi dör så försvinner vi ur spelet och kan göra full nytta på andra sidan gardinen. Därför är det väsentligt att inte ta död på oss; bara hålla oss nersövda och inlåsta så att våra själar allokeras fast mot ett jordeliv i schack. Massdepopulationen är inte målet – tvärtom; det skulle vara förödande. Nu är det nog långt ifrån alla invigda som är invigda till den punkten. Depopulationen är nog en populär vision för halvinvigda.

Må vara att jag är den mest svårbotade optimist, men jag ser kvittensen på den själsligt mänskliga råstyrkan överallt. I varje liten del av det nät som konstruerats för att snärja oss från vår oändliga potential. Men vad än läckrare är alla de samband och symmetrier vi likförbaskat envisas med att skapa. Vår musik, våra ord, våra bilder och sociala sammanhang. Vi hittar små luckor av naturlighet och finner varandra där. Leker, umgås och skapar. För det är vår natur. Och ingen kommer någonsin lyckas att stävja den naturen oavsett hur predatoriskt man spinner sin väv.

Vi har det i oss – att se bortom gardinen och skönja våra egentliga ärenden och syften. Vi kan inte se, höra, ta på eller känna dess doft men dess kraftfält finns inkodat i alla våra intryck och uttryck. Gardinen blir allt lättare att se igenom, kanske faller den av sig själv. Och det är denna oundviklighet som gör oss så vanvettigt hotfulla. Vad som får gardinen att falla är nog av yttersta vikt. Kanske kommer den ner av sig själv. Kanske behöver vi bestämma oss för att upphäva den. I det senare fallet spelar ju kabalens agressioner en viktig roll i att uppamma den beslutsamhet som krävs för själva genombrottet. Allt har en mening.

Informationspotensering

Inom homeopatin jobbar man efter en princip som kallas potensering för att vässa effekten hos de aktiva substanser man använder. Tvärtemot vad den konventionella medicinen sysslar med så utgår man ifrån att ju mer utspätt preparatet är desto högre effekt har det. Desto mer potent är det, alltså.

Att öka effekten genom att minska koncentrationen, kan det måhända finnas andra områden där det låter sig göras? Som när man städar barnrummet och genom undanplockning minskar den synligt tillgängliga mängden leksaker – visst blir effekten av de som är framme förhöjd. Lockar mer eller mindre omedelbart till lek.

Vasen på bordet; syns den inte bättre om bordet i övrigt är rent? Hörs inte den ensamma talaren bättre utan sorlet? Övriga närvarandes tystnad är en gammal beprövat metod att få talaren hörd, lite mer low-tech än den andra varianten – att höja volymen på talaren via en PA-anläggning och på så sätt ta sig över sorlgränsen.

Homeopatin innehåller ytterligare en intressant tankegång; den om att bekämpa lika med lika. Om jag har ont i mina leder får jag inte medikament för att lindra smärtan; jag får en liten utspädd flaska med substanser som gör att jag får ännu mer ont i mina leder för att sedan bli bra.

Synsättet är att mina symtom är tecken på påbörjad självläkning av obalans. De substanser jag får påskyndar självläkningen. Och – som sagt – ju lägre koncentration denna aktiva substans har – desto högre effekt ger den i min kropp. Att bekämpa lika med lika och att göra det med så låg koncentration som möjligt. Tänkvärt.


Om vi tar ett skutt över till informationsarenan; den där opinionsbildare, media, tyckare och bedömare huserar. Den där arenan som allt färre lyssnar till. Vi får passa på att använda oss av den som exempel innan den helt försvinner. För där förekommer precis samma sak har jag märkt.

Hela informationsarenan syftar till att skapa, bibehålla och vidareutveckla en tanke- och åsiktsmässig likriktning i populationen. Samt att hålla dem intresserade av saker på tryggt avstånd från de verkligt relevanta frågorna. Lejonparten av denna informationsspridning tillgår med hög signalstyrka.

TV4-nyheterna, Dagens Eko, DN, Aftonbladet, Aktuellt klockan 21 och så vidare. Tydligt språk levererat av stadiga röster väl underbyggt med bildmaterial sammanlänkat av den globala fantasifabrikens ”tops stories”, på förhand godkänt och utmejslat från det egennyttiga ursprunget. Flodens dån överröstar helt sonika eventuella sanningar som kommer dess väg.

Tätheten hos starksignalmedia är i det närmaste total och den som inmundigar dess budskap drabbas ganska snart av en tankemässig syrebrist; vilket ju är syftesriktigt eftersom syrebrist faktiskt krävs för att inandas de destruktiva mönster de välpaketerade orden faktiskt kommunicerar.


Där finns emellertid ett motstånd. Ett litet, ytterst, ytterst utspätt motstånd. Människor som inte låtit sig förgiftas och som inte lever i syrebrist. Som belyser en lite mer verklig verklighet. Det är en svår balansgång fullt av knepiga avvägningar mellan att förmedla vad som erfars och att bibehålla ”trovärdighet” i ljuset av vad nytillkomna läsare/lyssnare/tittare anser vara rimligt utifrån sin nuvarande belägenhet.

Den slaka linan är uppspänd över det svarta gapet. Där nere rumsterar rädslan och uppgivenheten omkring. Mumsar i sig alla som tappar greppet och suger dem med sig till djupet. För den som tappar den inre balansen under sin vandring och faller mot djupet blir, även om det inte direkt märks på en gång, en del av det signalstarka pålverket.

Det är lätt att fångas av uppgivenhetskänslan inför vad man upptäcker. Att tränga in i alla de tentakler man upptäcker av det bedrägeri man gradvis avtäcker och just på grund av omfattningen hos det mentalt kapitulera i ett ”vi rår aldrig på det”. Att inför sig själv konstatera att det är kört, vi är lurade. Offer.

Och så börjar vandringen längst rädsleknarkandets stig. Eländets. Till signalstyrkans nytta, ytterst. För även om man belyser saker ur en annan vinkel som de signalstarka mediaentiteterna så blir syntesen av budskapen detsamma – ”det är kört”. Uppgivenhet i populationen är ytterst användbart för de som går omkring och tror att de ska kunna ta livet av den.


Ibland dyker nyheter av hög sanningshalt upp i oinvigda led hos starksignalmedia. Man har då en mycket intressant metod för avväpna dessa budskap – man skickar ut en ”tyckare” som i stort instämmer med budskapet men bäddar in det i en så långsökt och i övrigt felaktig kontext att man drar med sig sanningsbiten ner i ett djup av källdiskreditering. Så lyckas man – likt homeopatin – att faktiskt mota lika med lika, förutsatt att man spätt det tillräckligt och gjort desinformationsagenten potent nog att ta med sig alla anhängare av den utmätta inriktningen.


Men till syvende och sist är det ju precis tvärtom det verkar; ett ytterst potent preparat det här; Internet, personliga bloggar, debattsidor och vad det nu är. Visst finns där ohyggligt mycket skit. Och visst finns där osunt mycket rädsleporr, men kanske ska vi igenom det också allihopa. För till syvende och sist är det just det där med effekten hos det utspädda som verkar fungera.

Väl utspädda finns de effektiva informationskällorna. Olika för var och en av oss och drivna av sin egen inneboende inspiration. Instinktivt känner vi som tar del av dem att de stämmer utan att behöva gå omvägen via logiska rimlighetsbedömningar. För med dessa källor uppstår en koppling bortom tanken; ord från själ till själ via Internets försorg och hela mänskligheten till gagn.

Det är därför vi är på väg dit vi är på väg, även om det under stundom kan tyckas annorlunda. Vi är på väg att finna varandra, allihopa. Till en början i en mycket utspädd och därmed synnerligen potent lösning som gradvis helar hela mänskligheten som vaknar upp inför vad den själv är.


Det är sannolikt slutet av vår nuvarande civilisation. De brukar tydligen sluta ungefär såhär säger historien, ge och ta det subjektiva i dess beskrivning. Människan kommer hit förblindad, färdas genom livet i jakt på dess mening för att vid uppvaknandet bländas av ljuset och ta ett språng vidare in i nästa simulering.

Jag trivs väldigt bra här måste jag säga. Det måste inte gå fort och allting tar ju den tid det tar. Tid som inte verkar finnas för övrigt; men det förefaller som om precis allt har en distinkt mening. Det högkoncentrerade trycka-ner-i-halsen-media är definitivt meningsfullt. Det precis bara nästan kväver människor och tvingar dem att slå sig fria i sinnet.

Krisen. Vilsenheten. Man vaknar upp där övergiven i informationshavet och tror sig vara ensam. Tror sig vara på väg att drunkna. Men alla har en fyr i sikte om man låter blicken tålmodigt svepa utefter horisonten. Koncentrationen är just sådan att alla kan få syn på ljuset och börja simma i dess riktning. Ljusen tänds utefter den spegelblanka ytan. Världen vaknar. Förändras.

Att få se saker

Det händer att jag försöker. Stänger av sinnet och inväntar synksignalen på den osedda projektionen av fladdrande och helt osammanhängande intryck. Ögonblicksbilder. Tydliga och meningsfulla just i ögonblicket och endast i undantagsfall av för tanken begriplig relevans. Men mina försök är ändå relativt nya; bilderna har nog alltid funnits där. Så länge jag kan minnas i alla fall.

De har aldrig varit grafiskt tydliga – inte på det lilla viset. Tvärtom så bär de mönstren bakom bilderna och vad de föreställer. Det kan handla om platser, människor, föremål, situationer men mycket sällan utan att även känslan i scenariot framgår. Kanske är det vad detta ovetenskapliga sinne gör; lyfter fram en känsla i grafisk form, greppbar för tankemässig tolkning. Lyfter det genom tiden.

Problemet med dessa bilder är att – eftersom de ju egentligen inte är bilder – de är svåra att känna igen. Om man som jag inte har förstånd att blockera bilderna utan i sitt tänkande sinne faktiskt lagrar intrycken och till och med går runt och jämför verkligheten mot dem så nedslås man lätt över hur sällan man får träff. Det kan ta mer än tio år. Lätt.

Det luriga är att jag inte känner igen intrycken i verkligheten förrän de är exakt rätt. Vilket ju är helt logiskt eftersom man ju knappast kan se överenstämmelse mellan känslor på ett ungefär. De är exakta, de små rackarna. Sannolikt eftersom de härrör ur distinkta energier, åskådliggjorda för oss här genom vibration. Men det är en annan historia.

Känslan när intrycket plötsligt visar sig i verkligheten är kanske vad en och annan forntida radar- och GPS-lös sjöfarare rimligen bör ha erfarit när sedan länge efterlängtat och efterspanat land med oviss existens oförhappandes dyker upp genom dimman till havs. Som när drömmar besannas. Som när verkligheten visar sig vara vad man önskat efter en längre tids meningslös förklädnad.

De senaste åren har det varit ganska många sådana intryck som manifesterats. De senaste månaderna ännu flera och de senaste veckorna än fler. Det tätnar, förefaller det som. Och det i sig är kanske en signal om vad som egentligen är i görningen. Men orsakerna därtill lämnar jag därhän idag.

För idag är en sådan dag. En dag då det osedda blev synligt. Det handlade om linjer. Grafiska, snirkliga linjer, dragna med lidelsefull målmedvetenhet mellan punkter av absolut relevans. Punkter som i sig – var och en – varit intryck, funna genom stängda dörrar och nu inlemmade i sin rätta bemärkelse till själva essensen av det liv jag lever. De snirklande linjerna kom först nu.

Stämningen som bott där i mig vid tiden för dess dragande. Musiken. Den lidelsefullt famlande känslan som bott i dess upphov där och då men som precis samtidigt levde och rumsterade runt i mig trots att jag då, där jag var, inte hade någon som helst aning – rent logiskt – om vad det var de föreställde.

Total överensstämmelse. Livet är en ljuvlig gåta. Ett nystan av knutpunkter som när de passera berör på djupet. Får mig i självsvängning. Förlänar mig energi av en art som eggar till utlopp.


Faktiskt. Irrelevant som jag tyckte det var så var det ändå så relevant någon annanstans. Själva matchen handlade kanske om något annat - det är möjligt, men vibrationen från ögonblicket var där likväl.

Om äkta kärlek

Eller sann kärlek som det heter på det engelska språket. Det är intressant att iaktta fenomenet kärlek – något som ju finns i så många schatteringar och varianter att generalisering nästan inte är möjlig. Men om man fokuserar på det vi brukar kalla förhållandet – den interpersonella tvåsamheten som i vår kultur traditionellt sett setts såsom varandes det mänskliga släktets fortlevnadsvillkor.

Kärlek mellan två partners, alltså. Jag har ju hamnat i ett förhållande som i all ödmjukhet slår varje upptänklig fantasi jag haft kring kärlek med hästlängder. Saker bara är. Flyter. Finns. Och känns okomplicerat lätthanterliga på något vis. Vi är bägge känslomänniskor, hon och jag och lever åtminstone nu efter devisen ”känns det rätt så är det rätt”. Och vid sidan av gränslös och kravlös kärlek är det sannolikt så att om man är överens på sådana punkter så blir ju inte att leva tillsammans någon direkt utmaning. Vilket ger kraft och utrymme att ta sig an de utmaningar livet lägger framför oss.

Så från mitt lite måhända lätt lyckorusiga perspektiv kikar jag omkring mig och ser de mest skiftande förhållanden. Jag kan se glimtar av den sortens jag lever i och det gör mig genomlycklig. Det ser ut att finnas där, den typen av förbehållslöshet, för dem som gjort upp med sig själva och helt nakna inför sig själva, världen och sin partner kan ta sig själva, livet och världen för vad det är utan att förställa eller försöka anpassa.

Annat är det när saker och ting inte direkt passar. När man försöker ändra på den man lever tillsammans med för att den ska passa in i något man själv skapar. Eller när man själv försöker klämma in sig i något annat än man är. Visst, människor förändras – den saken råder det inget tvivel om, och ibland sker förändringen som resultatet av en utpräglad vilja till detsamma; men ibland verkar det som om det finns en pseudokärlek.

Ett slags låtsaskärlek som kräver, villkorar och kämpar. En variant av kärlek som beskriver sig själv som stillandet av behov; som ett slags handelsavtal mellan två personer som inte kan leva utan ”någon” och som i sina transaktioner inte vill lida ränteförluster utan håller noggrann koll på bytesbalansen och kontoställningen.

Jag kan inte se något annat än att äkta kärlek – sann kärlek – faktiskt per definition och utan undantag är helt och hållet kravlös. Att den bygger på energispelet mellan två individer; två själar som tillsammans blir något mer än de är var och en för sig. Ur den äkta kärleken kommer bara goda saker. Konflikter, avundsjuka, territorialstrider och prestige äger inte det mest avlägsna existensberättigande där.

Nu finns det ju många som hävdar att förhållanden alltid måste innehålla stridigheter. Att det inte är sunt att inte bråka och att man ju självklart måste ryka ihop ibland. I all ödmjukhet är jag faktiskt rätt skeptisk mot det påståendet. Det känns som om just detta att måsta stå på sig gentemot andra inte är något annat än osäkerhet kring vad man själv är. Det är ju sällan någon annans problem om jag i största allmänhet väljer att ta konflikter eller känna mig felaktigt behandlad. Snarare brukar det handla om obalanser i mig själv.

Om jag själv är i balans så finns det ju inte riktigt något behov av konflikter, även om den som söker dra in mig i konflikten har aldrig så vanvettiga ståndpunkter eller anomalier att komma dragandes med. Oftast är det långt mycket effektivare att ställa sig vid sidan om ankdammen och låta angriparen brottas med sin egen reflektion i vattenytan än att acceptera inbjudan till gyttjebrottning på pölens botten. Konfliten uppstår bara när vi har två kombattanter som måste slåss för att finna sig själva.

Ändå upplever vi ofta en känsla av riktig, kännbar, sugande och passionerad kärlek i de där förhållandena som innehåller förbehåll och konflikter. Det verkar som om det finns olika typer av kärlek och kanske därmed olika ursprung. Om äkta kärlek har sitt ursprung i hjärtat och själen, varifrån kommer då den nästan äkta kärleken? Kan det inte vara så att den kommer från sinnet?

Att vi i våra tankar kan skapa något som är en i det närmaste perfekt rekonstruktion av tankeformerna kring äkta, sann kärlek – ett slags emulering av den i vänster hjärnhalva med exakt samma gränssnitt till resten av organismen. En variant som kan styras och påverkas inifrån tankerummet. En kärlek som då per definition är subjekt till den logiska apparatens alla förbehåll och analyssessioner som bor där-.

Kanske är det med kärleken som men det mesta annat i livet att vi måste lära oss att tysta tankarna för att se vad saker egentligen är. Och kanske är det så att den äkta, sanna kärleken bara kan bo i hjärtat och det enda som har kraft att omkullkasta den är tankeformer som sänds ut för att angripa det själsligt självklara med intellektuella störmedel, frågeställningar och allsköns tankemässig osäkerhet.

Tål att tänka på. Eller – nej; tål att känna efter kring. Jag ser många som inte verkar passa ihop i det logiska sätt de lever tillsammans. Det behöver ju inte alls betyda att de inte är gjorda för varandra; inte alls. Det är nog snarare så att de ännu inte är klara med sig själva och därför inte ännu kan leva förbehållslöst – lika lite med sig själva som med andra. Man lär så länge man lever lär någon ha sagt. Att leka med tanken är att aldrig ha tråkigt. Känslan vet inte vad tråkigt är, tror jag.

Grindar

Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.

Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?

Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.

Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?

Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.

Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.

Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.

Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.

Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.

Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.

Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.

Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?

Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.

Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.

Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.

Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.

Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.

Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.

Kabels torn

Från diverse håll bubblar tanken på en rymdhiss fram, tydligast manifesterad via viral spridning av länkar till artiklar om densamma via ansiktsboken (Wikipedia: Space Elevator). En hiss från jordens yta hela vägen ut i rymden. Känns inte denna ingenjörsmässiga landvinning bekant någostans ifrån?


Jomenvissja, så var det. Wikipedia: Babels torn.

Överstyrbeskyddande

De mesta av de jobbiga saker som hänt mig genom livet hade kunnat förhindras. Någon hade kunnat tala om för mig vad som skulle ske - och kanske hade jag lyssnat. Jag hade kunna levt bepansrad med skydd och försiktighet i avhållsamhet från de saker som riskerar att skada. Men vilket fruktansvärt tråkigt liv det hade varit. Så inskränkt och per definition meningslöst.

Vad blir meningen med livet utan möjlighet att fritt få lära sig saker? Att själv få experimentera med de tankar och idéer man har och få uppleva dess verkan? Jo, resultatet av att hållas från att leva livet fullt ut i en överbeskyddad liten bubbla det blir upptäckten hos farligheten i överbeskyddet. Överbeskyddet tar inte bara själva njutningen ur livet utan plundrar det på sin faktiska mening.

Men det sker inte utan en anledning. Det sker eftersom vi som får/fått uppleva det – vare sig själva eller genom iakttagelse av andra – får en enastående möjlighet att lära oss att livet är till för att lära. Och att ingripa för att förhindra småblessyrer eller för att bevara någons komfort inte är något annat än att vrida ett lärotillfälle ur händerna på en vandrare på livets stig.

Visst – gränsdragningsfrågan är allt annat än enkel, men alla vi mentalt snedvridna västerlänningar som vuxit upp i det egenmäktiga överbeskyddandets inkubatorzon kommer att bli de som får lära oss allra mest om livets egentliga syfte och beskaffning. Vi kommer som inga före oss att få känna livets känsla inom oss och vi kommer att komma till så hänförande insikter kring dess natur att vi blir i besittning av full frihet att skapa. Enastående!

Fiktivnytt: Minister avgår efter dödsnöt

Västervik TT. Under lördagsnatten träffates en kvinna i 28-årsåldern av en fallande kokosnöt vid Lysningsbadet utanför Västervik. Kvinnan skadades svårt mot huvudet och fördes med ambulans till Västerviks Sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Detta är det tredje nötrelaterade dödsfallet i år enligt Arne Bannaner, kommunikationsansvarig vid Västervik och Vimmerbys polisdistrikt.


Många länder saknar helt systematiskt skydd mot fallfruktsolyckor.

Regeringen tillsatte 2006 en kommission till följd av 2005 års rekordnotering då hela 35 personer dog till följd av av fallande kokosnötter på landets stränder. Kommissionen som leddes av Bengt Päron (FP) framlade sitt betänkande hösten 2010 och förordade då kraftigt höjda böter vid brott mot hjälmtvång på stranden samt att ålägga markägarna att hålla riskområden säkra. En speciell myndighet – fallfruktsmyndigheten – instiftades också.

Till följd av diverse kontroverser kring Fallfruktsmyndighetens huvudkontor har emellertid inte myndighetens verksamhet kunna startas och fördröjningen är nu uppe i mer än ett år. Inga inspektörer har kunnat utbildats och inga certifieringskurser för markägare har genomförts. Bengt Äppelberg på strandtomtsägareförbundet kommenterar saken såhär:

”Vi markägare ska självklart ta vårt ansvar, men om vi alla springer iväg och söker mota dödsnötterna efter eget huvud kommer vi bara att skapa förvirring. Vi behöver handfasta rekommendationer kring säkerhetsavstånd, klätterutrustning, märkning av riskområden och inte minst en lösning på ersättningsfrågan. Fallfruktsmyndigheten är den instans som ska hantera detta och vi får bara hoppas att de ansvariga politikerna kan få tillstånd en lösning på det grus man strött i maskineriet.”

Uppdaterat 11.33: Strandvegetationsminister Kjell Goman låter hälsa genom sin pressekreterare Anita Melonér att han tänker hålla en presskonferens klockan 14 med anledning av de tragiska händelserna i Västervik.

Uppdaterat 14.44: Strandvegetationsminister Kjell Goman avgår med omedelbar verkan som en konsekvens av dröjsmålet med att starta upp Fallfruktsmyndighetens verksamhet. Bedömare menar att Goman själv vållat problematiken då hans hustru suttit i styrelsen för det fastighetsbolag som drivit en rättsprocess mot myndigheten efter att man vägrat betala för en förstudie gällande myndighetens huvudkontor.

Uppdaterat 16.55: Statsminister Fredrik Rheindrufva säger i ett pressmeddelande att han beklagar men respekterar Gomans beslut men samtidigt ser fram emot att få göra en nystart på fallfruktsområdet. ”Vi har på område efter område visat att vi kan ta säkerhet till internationellt ledande nivåer och fallfruktsskyddet ska inte vara något undantag. ”. Oppositionsledaren Per Sika (S) svarade i en kort kommentar att ”dethela har urartat till en bananrepublik”.


Visst, Sverige är inte tropiskt men vi har ett mangroveträsk av bestämmelser med etiketten "säkerhet". I en sensmoralnot kan man kanske fundera över vad all denna rädsla för döden har sin rot. Är det kanske så att även vi förhärdade västerlänningar vet att det finns något Karmatiskt system i grund och botten.

Att vi fått lära oss att vara skitstövlar mot varandra från födseln gör ju saken lite komplicerad när år läggs till år. Att vi tutas i att själva regleringen av karman inte sker förrän efter döden förklarar ju på ett verkligt förtjänstfullt sätt varför vi så maniskt försöker förhindra just densamma även om vi ju hela tiden vet att det är omöjligt.

Nog spånat. Dags att åka hem.