Buddas ljus

Enögd såg den på mig från sin överbyggnad. Bländarna bakom linsen drogs ihop och objektivet snurrade ett kvarts varv. Maskinen bakom fasaden iakttog mig. Varje steg och rörelse. Varje ord och en och annan tanke. Maskinen analyserade mina handlingar, extrapolerade mina förehavanden för att på så sätt söka förutse mina avsikter och dess konsekvenser.

Maskinens operativsystem härbärgerade ett antal olika program. På den grundläggande nivån låg en tråd som körde säkerhetsprogrammet. Säkerhetsprogrammet var till för maskinens egen säkerhet och för att behålla fasaden intakt. Varje sprickanmodan skulle upptäckas i tid och hanteras enligt fastlagda procedurer utformade av maskinens skapare.

Därutöver snurrade program i sedvanlig form. Ett antal underprocesser som i förutbestämda sekvenser skulle genomföra den transformation som maskinen konstruerats för att ombesörja. Maskinen hade en på förhand given output. Ett klart och tydligt syfte. Alla processer i maskinen hänger samman i en huvudprocesskarta som leder fram i denna givna output. Alla stödprocesser och rutiner finns till för att huvudprocessens delar ska kunna fullföljas så smärtfritt som möjligt.

Maskinens iakttagande öga följde mig när jag passerade under bron. Den mekanik som infångade just detta intryck gav ett uppgivet och ensligt uttryck. Men maskinen har inget uttryck. Intrycket uppstod i mig när jag tittade tillbaka på den. När jag i mig skapade en känsla. Något som maskinen inte är kapabel till.

Det är också därför maskinen aldrig kan förstå mig eller någon av de andra kärleksfulla gestalter som vistas här. Maskinen kan inte processa det känslomässiga. Visst, den har program för sourcecrowding av influenser och riktningar, olika scheman för statistisk och AI-analys av stämplade riktningar men den kan aldrig förstå den.

Och därmed kan den inte heller förhindra vad kärlek åstadkommer. Den kan skjuta upp det, men med det distinkta syftet att kärleken ska mogna ytterligare i de motsättningar den utsätts för. Att villkoren ska falla och kärleken ska bli absolut och kompromisslöst villkorslös i varje liten händelse till den grad att själva livet, själva existensen, inte blir annat än kärlek och maskinen helt enkelt förlorar sin relevans.

Det är därför kärleken har konstruerat maskinen. Vi gjorde det allesammans. Det må förefalla dumt och vansinnigt, men vi som levande väsen har möjligheten att se saker från den känslomässiga sidan. Vi kan förstå varför maskinen finns – den finns inte av logiska skäl, den finns på grund av att människor vidmakthåller den. På grund av att de vill hålla sig mot dess 50Hz-mullrande, transformatoruppvärmda stål eftersom de fryser i sina hjärtan. De vill se linsen i ögat och visa att de inte har något att dölja eftersom de känner sig skyldiga, syndfulla, odugliga och eftersom de i maskinens syntetiskt känslolösa röst ändå hör det beröm som får deras tankebaserade verklighet att fortsätta leva.

Men så kommer den dag då man får det i skallen. Då man börjar fundera över varför man är en del av maskinen. Det är egentligen förlorat redan då. Det kan handla om att man tänker på vad det egentligen är man äter. Det medel som driver livet. Vad det består av. Och varför. Det eller någon annan flik som maskinen inte hunnit MIG-svetsa i fasaden sedan den senaste sprickan uppstod.

Från den dagen rullar det dit det lutar. Etappvis faller sjoken av och förr eller senare står man där framför spegeln och inser att man faktiskt tycker om sig själv. Att man känner kärlek till sig själv och att man alltid gjort det. Förr eller senare står man där och ser sig själv. Känner sig själv. Från den punkten vänder det. För när man ser, känner och älskar sig själv – då kan man älska andra på riktigt. Förbehållslöst.

”Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”. ”Älska dig själv innan du kan älska andra.”

Punkter i tiden som är samma, synliga genom olika händelser. Nu senast inget undantag. Numerären blir allt mindre och i dimmans ljusstrålar ser man allt tydligare hur det hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Hur vi valt att komma hit tillsammans – vårt lilla gäng. Kanske är vi här med andra gäng, kanske är vi samma. Olika grenar på samma träd eller olika löv på samma gren – betydelselöst.

Det villkorslösa blir allt fler, dels genom minskat totalantal och dels genom att de som är där steg för steg blir oss själva. Den dagen vi står där i dimman med ljuset silande genom densamma – det är då det händer. När alla som är samma har hittat sig själva och älskar sig själva och när alla dessa villkorslösa själar möts och ser varandra – då känner vi igen oss. Det kittlar. Det är nästan så jag får gå och snyta mig mellan varven, så skitjävla nära är vi. Pulsen ökar och trycket. Många är helt vidöppna – ärliga. Närvarande. Lyckliga. Med slutna ögon i ljus, rytmer och dimma tillhandahållen av ingen mindre än Budda himself.

Kanske är det bara jag som ser det. Men känslan finns där. Och den är så vacker att den nästan får mig att gråta. När man kommer fram till en plats i skogen – en gammal ledningsgata där stolparna plockats bort – plötsligt öppnar sig en rak linje genom trädens raster. Och då stämmer precis allt. Det är bara att vänta där. Njuta och invänta de som anländer. Och anländer, det gör de. Ofta i par, men en hel del kommer också ensamma. Vi hör ihop. Allihop. Alla vi som valde att gå in i det här spelet tillsammans.

Maskinen var en förutsättning för att vi skulle hitta oss själva och varandra. Vi har den att tacka för en stor del av upplevelsen vi har här. Men mest av allt har vi att tacka varandra. Nej, jag talar inte om alla människor som finns här. Tvärtom, jag talar om de på grenen. Det är där det händer. Det är möjligt att kittlingen sprider sig utefter organismen med tiden. Jag känner den inte ännu. För precis som lövet måste älska sig själv innan det kan älska andra måste grenen göra detsamma. Och stammen. Och trädet. Och så vidare.